Gästspel
I mitten av Februari (2013) fick Annie besök av 2 av mina vänner. Båda har träffat Annie flera gånger innan, men det var ett tag sedan och dom har inte varit med i nya stallet. Den ena väntade barn så det blev ingen ridning för henne. Den andra lurade jag upp på Annies rygg. Hon har ridit på Annie tidigare, men det var ett tag sedan och hon brukar inte rida. Med tanke på det så tog vi det lugnt.
Sadlad och klar. Dags att ta sig ner till ridhuset.
Anna-karin tar en tur runt i ridhuset. Tyvärr inga travbilder eftersom kamerans batteri tog slut... :(
Näsvist
En vän till mig (från USA) undrade om inte jag kunde ta lite bra bilder på Annies mule. Hon behövde närbilder så hon kunde se hur en hästmule såg ut eftersom hon ville måla. Sagt och gjort, en dag tog jag med mig kameran och fotade lite. Från udda vinklar.
Och min favorit....
Man vill ju bara PUSSA den mulen. <3
Vintertid
Man behöver inte alltid rida. Ofta när sambon är med så brukar vi ta en promenad med Annie. Det brukar börja med att jag håller i snöret, men ganska snart vill sambon ta över. Undrar om inte han ser Annie som en stor hund. :)
Här ser man stallet i bakgrunden.
Hmm.. När sambon är med så tillåts saker som annars inte är helt ok... :p
Promenader är riktigt mysigt!
Flytt till Anneberg
Den 1 December 2012 gick Annies flyttlass till nya lägenheten som ligger i Anneberg. Anläggningen är uppdelad på flera olika enheter/stall varav det största med 6 boxar tillhörde stallägaren och hans dotter. Dottern (vuxen) tävlar dressyr och har varit med i landslaget. Hon var kvalad till OS i London, men hennes häst skadade sig. Såklart. Övriga stall var 2 stycken med 3 boxar i varje och 1 stall med 2 boxar i. I 3 av stallen stod det halvblod av olika typer och höjder, den högsta strax över 180 cm i mankhöjd, och i stallet Annie skulle stå fanns 2 ponnyer. Alla tränar och tävlar. I DRESSYR. Och så vi då. Med en reininghäst. Det kändes absolut helt logiskt. Eller inte.
Annies box var längst ut mot gården så hon skulle kunna hänga med bra vad som händer. Utetiderna för hästarna visade sig vara, och nu är jag fördomsfull, typiskt för ett dressyrstall, snåla. Hästarna kom ut vid 9 och in redan vid 15 på vintern. Lite senare intag mot våren. Nåja, nu var det så här. Det fanns andra lite lustiga regler. Man fick inte rida i bredd i ridhuset och man fick inte prata mer än nödvändigt. Nu låter det som om vi inte trivdes, men det gjorde vi. Övriga inackorderade var väldigt vänliga och Annie vann snart deras hjärtan. Hon är ju så SNÄLL fick vi höra allt som oftast. Det värmer i hjärtat. <3 (Ingen vill väl ha en häst som alla avskyr..)
Det enda riktigt jobbiga var när vi hade intaget och den där 180 cm hästen skulle in. Jag gillar verkligen inte så höga hästar och när dom dessutom mopsar upp sig, ja då känner jag mig liten och ynklig.
Annie i nya stallet.
Annie och hennes "morotsgubbe".
Till en början fick hon gå i en liten grusruta på baksidan, mellan 2 andra hästar. Det kändes inte alls optimalt så när vi fick frågan om stallägarens 2-åriga sto och Annie kunde få gå ihop i de stora hagarna så kunde vi inte säga ja snabbt nog.
Annie och hennes kompis Angelina, 2 år, och en stor hage att härja i.
Stallet ligger väldigt fint, men det finns ingenstans att rida ut. Bara en enda väg, upp till en sjö. På den här vägen vågar man inte rida eftersom folk kör riktigt fort i och med att det är en raksträcka...
Efterdyningar...
Det visade sig att Annie hade fått en inflammation i en kota. Det var därför hon inte presterade som hon brukade nere på EM. Vi vet vad det beror på och jag vill inte gå in närmare på det än så.
Hon svarade fint på behandlingen och fick vila under hösten. Tyvärr kunde hon inte gå kvar i sommarhagen eftersom hon skulle vila. Att gå själv i vinterhage är inte alls roligt, men som tur är så är hon en så otroligt lätt häst så hon fann sig i det utan problem. Det blev lite extra pyssel då hon skulle ha hö istället och promenader.
Under senhösten fick vi börja sätta igång henne igen vilket fungerade mycket bra. Vi bestämde oss också för att flytta henne till ett stall väldigt nära Sandra (man ser stallet från hennes balkong). Flytten skulle ske den 1 December. Samma dag som sandra själv skulle flytta. Har man inte jobb så skaffar man sig. :)
EM - Hemresan
Tänk vad snabbt en vecka kan gå. Rätt vad det var så var det dags att packa ihop allting och börja resan hem till Sverige. Sandra och jag brukar ha hyfsad ordning på hur vi ska ha allting så det är mest själva bärandet till bilen som tar tid. Vi stod ju en bit in i tältstallet med så många steg blev det.
Annie åkte i en mindre lastbil ner tillsammans med en jättetrevlig valack. Det fanns gott om plats att hiva in alla saker.
Det var fortfarande väldigt hett, så vi duschade av Annie precis innan lastning. Hon åkte ändå utan skydd. Hon står så bra på transporten och det var alldeles för varmt att ha några skydd på.
Sista tuggorna med österrikiskt gräs.
Skönt med en kall dusch innan hemfärden.
Det var riktigt stökigt när alla skulle lasta och åka hem ungefär samtidigt. En ganska känd belgisk ryttare stod och skällde på Sandra på något språk hon inte förstod så Sandra blev rätt sur och skällde tillbaka på svenska om jag inte minns fel. Sedan gick hon över till engelska och sa till belgiskan att om hon bara förklarar vad det är hon vill så ska det nog gå att lösa. Och det gjorde det ju. Alla kunde få sina hästar lastade utan att störa varandra. Lite märkligt det där hur en del tror sig ha rätt att bete sig hur som helst bara för att de är kända.
Äntligen på väg hem!
Vacker utsikt på vägen hem.
Stopp mitt i natten för urlastning och tankning. :)
Hemma i Sverige igen! Tillfällig stopp dock. Omlastning till egen transport och sista timmen hem innan resan var över för denna gång.
Och ÄNTLIGEN hemma i sin egen hage med sina kompisar. Det första hon gjorde var att springa efter en av de andra, vända rumpan till och dela ut en praktfull smäll. Sandra och jag stod som fågelholkar och fattade ingenting. Efter det så var det helt lugnt igen. :)
Annie fick nu semester eftersom resan självklart tagit en del på henne. Skorna hon fick i Österrike visade sig inte hålla för att gå i svensk sommarhage så när jag någon vecka senare skulle ta in henne så gick hon helt tyst. Inte en sko satt kvar, och hon brukar aldrig tappa några skor.
Lilltjejen var värd varje minut hon fick i sommarhagen. :)
EM - Tävlingarna
Ja... Vad gäller själva tävlingen för Annies del så kan vi i det närmaste lämna det därhän. Hon var toppenfin i början av veckan, men ju närmare allvaret vi kom, desto sämre presterade hästen. Vi insåg snart att något verkade fel. Vi kände inte riktigt igen henne. Och presterar man inte på topp så kan man inte placera sig högt på ett EM.
Är man inte bäst, kan man åtminstone vara snyggast. :)
Så, inga toppresultat denna gång, men man år ha i minnet med att Annie bara var 5 år på detta EM. Det var hon och någon mer som var yngst. Alla de andra var minst 1 år äldre. Självklart gör det sitt till. Vi har heller aldrig varit ute på så här stora tävlingar och har lärt oss massor som vi kan ta med oss och framförallt, vi hade ROLIGT.
EM - Anläggningen
Anläggningen förtjänar ett eget inlägg. Det var verkligen ett fantastiskt ställe som Sandra och jag besökte även 2013, men då utan Annie. Stället ligger 15-20 minuter utanför Wien, mer bestämt Wiener-Neustadt. Det ägs av Familjen Schulz och hela stället andas reining. Här föder man upp alltifrån kommande reiningstjärnor till att hålla EM. Man har några hundra hästar här. Man har självklart en egen hemsida; http://www.westernstar.at/
Här är bilder jag själv har tagit:
Här syns båda ridbanorna. Den som är mest skymd, till höger, var till för framridning. Den till vänster tävlades det på.
Tävlingsarenan med vy bort mot parkeringen och gäststallar. Tältstallet där Annie stod syns som ett vitt fält bakom traktorn.
Kontoret/Sekretariatet och i hörnet, till höger i bild (syns ej) låg restaurangen/baren och det var där vi häckade på kvällarna. :)
Restauranten/baren (Ridbanorna är bakom mig)
Framridningsbanan med vattensprinklers i taket! Helt underbart för hästar och ryttare när det var så hett.
Anläggningens egna hästar.
Det är väldigt vackert runtomkring, men stället ligger som i en gryta och blir följdaktligen väldigt varmt.
Deras egna stall var väldigt annorlunda mot våra här hemma. Mer... exotisk.
Hästarna kunde välja att vara inne, eller ute. Här stod en del hingstar men just när jag passerade hade dom nog siesta. :)
Vi gick en del promenader runt området med Annie. Det kändes som om vi var i en bubbla, en helt annan värld på något sätt.
Lite bus hann vi allt med också. Jag visar inte kortet på hur Sandras lår såg ut efter den här barbackaturen, men ni kan nog tänka er...
Liksom att byta skor. En var lite lös och jag påtalade detta för min syster som envetet påstod att jag hade fel, men när det gäller sådant så ska hon lita på mig. =D
Måttligt road. Det var *grymt* varmt, men hovslagaren var en härlig personlighet som nog tyckte det var lite roligt med 2 blonda tjejer med en liten häst. ;)
De svenska hästarna fick stå tillsammans och vi hade norska och finska precis mittemot. I boxen till höger om Annie stod en Tjeckisk häst. Ett otroligt grinigt sto som gärna ville mucka med Annie, men hon gjorde som hon brukar. Ignorerade.
Matdags!
Alla tyckte inte att det var varmt. Vi var flera som trodde detta var en riktig häst - tills vi kom nära. :p
En av alla de troféer som skulle delas ut under veckan.
EM - Äventyret
Äntligen var det dags för äventyret att börja! Hotellet låg någon dryg mil från tävlingsområdet men det var väldigt enkelt att ta sig med bil emellan och tro mig, bilarna gick i skytteltrafik fram och åter. Man hoppade in i den bil som skulle åt det håll man ville åka. Vi försökte ha lite kommunikation med varandra och jag upplevde det aldrig som några problem. Vi hade också kommit överens om att hjälpas åt och ge frukost till alla hästar så inte alla behövde åka på morgonen. Väldigt skönt med tanke på att det vissa morgnar skulle börja ridas vid halv 5-5.
Hotellet utifrån. Typiskt Österrikiskt hotell. :)
Dom första dagarna var till för att få hästarna och ryttarna att landa. Det var fruktansvärt varmt, upp och över 40 grader, så det var ofta kö till spolningen. Vattnet kom 100 meter ner och var kallt men hästarna tyckte det var jätteskönt. Våra nordiska hästar hade fått tältstallen och därinne var det hemskt på dagen. Sandra och jag tog ofta ut Annie och lät henne stå med oss, nyspolad. Någon av oss pratade med Helmut Schulz som ägde anläggningen, men han kunde inget göra. De nordiska ekipagen tävlar helt enkelt för lite i Europa för att få bättre stall än så. Helmut tyckte vi skulle visa oss mer, och därmed få bättre standard. (Året efter hade han lyssnat och placerat de nordiska hästarna i bättre stallar. EM går alltid 2 år i rad på samma ställe, så det hjälpte att prata med honom.) Det var helt enkelt bara att gilla läget denna gång.
Annie och Sandra gjorde några uppvärmningsklasser under Tisdagen och Onsdagen innan det satte igång på riktigt med tävlingsklasserna från Torsdag. Det var inte bara EM-klasser, utan där fanns en blandad kompott med lite allt möjligt så ryttarna skulle komma igång och i form inför sina EM-klasser. Det reds verkligen från tidig morgon till väldigt sen kväll. Det var nog bara några timmar mitt i natten som arenorna (2 stycken) stod tomma.
Annie själv tog det hela med ro. Hon var lite missnöjd med värmen i tältstallet, då stod hon med nosen i springan ut så hon fick extra luft och då brukade vi hämta ut henne så hon slapp stå där inne. Man får se det positivt, man behövde inte använda täcke åtminstone! Hon är otroligt lätt att resa med. Man bara parkerar henne i sin box och hon kollar vart hö och vatten är och sedan bor hon där. Denna gång var ingen skillnad.
Annie i sin box. Fanns massor att plocka med.
Tänk vad snabbt man "flyttar in" på ett nytt ställe. Vips så är det som hemma med alla saker och prylar. Tur att Annie är en så klok häst att man kan hänga saker på boxväggen utan att hon rör något. Gud vet att vi behöver platsen!
Första 2-3 dagarna på veckan flöt på väldigt smidigt men också väldigt snabbt. Snart var det dags för allvaret att börja...
Försummad blogg...
Viljan har varit god, men så har jag glömt bort... Det finns mängder med ursäkter, men jag ska ta mig i kragen och skriva nu. Det har ju hänt massor! :)
God Jul och Gott Nytt År!!!
EM - Avresedagen 1 Juli 2012
Så var det dags. Annie hade varit på träningscamp i ca 2 veckor redan så hon var på plats. Vi skulle utgå från Hökerum eftersom vi skulle samåka med 4 andra hästar.
Den här dagen, söndag, var det lite fart och fläkt för att få allting klart. Saker skulle packas och lastas, hästar skulle fixas och Annie fick en lättare ridtur innan vi åkte. Resan skulle bli lång och hon skulle få stå så länge så vi tyckte hon behövde få röra på sig innan avfärd.
Runt 1 på eftermiddagen var allt i ordning och karavanen kunde bege sig iväg på den långa resan. Vi hade bestämt att vi skulle åka till Malmö, över Öresundsbron, Danmark, genom Tyskland och Tjeckien och sedan till Wien och slutligen Wiener-Neustadt och sista anhalten Familjen Schultz gård.
Ibland är det tur att man inte vet hur saker och ting kommer att vara innan man gjort det, annars skulle man nog avstå. Och vi hade alla väldigt gärna avstått att resa via Tjeckien...
Resan började hur bra som helst. Framåt kvällen var vi i Danmark och där fick hästarna komma ut och sträcka på benen.
Färjan mellan Danmark och Tyskland gick hur lätt som helst och hästarna var vid gott mod. Snart blev det lite segare då vi reste genom Tyskland under natten. Där fick vi ett hemskt oväder över oss och vi tog skydd en stund på en mack då vägen mer eller mindre höll på att flyta bort. Jag har nog aldrig upplevt ett så underligt åskoväder.
Framåt morgonen när solen började stiga upp var vi någonstans runt Berlin. Vi blev lite osäkra när det började stå "Berlin 17 km". Vi hade verkligen ingen lust att hamna i Berlin på måndag morgon och rusningen som garanterat skulle vara då! Alla hade ju inte semester som vi. Som tur var så vek vägen snart av (tack underbara kartbok!!) och vi fortsatte söderöver mot Dresden och så småningom Tjeckien. Det är verkligen en underlig känsla att resa runt med häst på det där sättet. Det gällde att vara mycket uppmärksam på hur varmt det var ute och framåt förmiddagen så började det värma på rejält.
När Tjeckien närmade sig så gällde det att vara uppmärksam på vart man kunde köpa en s.k "vinjett". Den måste man ha för att få köra på motorvägarna i Tjeckien samt även i Österrike. Vi lyckades missa de 2 första ställena och började bli redigt nervösa! Stoppar polisen en och man är utan vinjett så är böterna ruggigt dyra. Jag vet inte exakt, men någonstans runt 10.000:- eller mer hörde jag.
Vi hade fått höra att vi skulle undvika Tjeckien pga deras superdåliga vägar, men vi förstod inte alls vad folk pratat om? Vägarna var ju bättre än här hemma?! Helt fantastiska. Tills vi vek av för att köpa den där vinjetten... Milde tid... Först hamnade vi på en liten väg där vi fick vända och sedan köra tillbaka en bit och det gick bara neråt, neråt, neråt...? Hur länge kan man köra neråt utan att hamna på botten av en avgrund? Svar; väldigt långt! Till slut när vi måste ha varit så långt ner man kan komma på detta jordklot så fann vi en man som vi kanske kunde fråga? Och tja, hade vi kunnat tjeckiska hade det väl fungerat. Det här var nog en man som knappast lämnat sin by på hela sitt liv. Ett riktigt original. Nu löste en i vårt sällskap det så bra att hon pekade på tanklocket (teckenspråk för mack) och göra en fyrkant med fingrarna och peka på rutan på bilen och säga vinjett. Då gick det upp ett ljus för mannen och han svarade på... Tja? Tysk-engelsk-tjeckiska-teckenspråk? Vi förstod att vi skulle följa vägen ännu en liten bit. Neråt. Så det gjorde vi och DÄR hittade vi en mack! Mindre kan den nog inte bli om man alls ska kunna kalla det en mack. Haha! Vi fick tag på vinjetten och sedan tog klättrandet tillbaka upp för bergssidan vid... Nu var det inte så farligt för det skulle ju snart bli riktigt bra vägar. Eller...?
När vi kom upp för berget igen och fortsatte mot Österrike så insåg vi snart att vi gått på en nit vad gäller vägarna. Det var det absolut mest hemska jag *någonsin* åkt på!! Vi trodde att vi fått punktering. Allra minst. Så som det hoppade och studsade. Vi fick sänka farten REJÄLT och kröp väl fram i 60 eller så. Det skulle bli en låång resa insåg vi... *suck* Och så höll vi på. I drygt 10 mil.
Inte blev det bättre av att vi lyckades köra fel (vägskyltar i Tjeckien lämnar i övrigt mycket att önska vad gäller information) så vi hamnade I Prag. Jodå... Och Prag är en stad med mycket backar och trånga vägar. Efter mycket om och men och lite tjafs bland oss i bilen vems felet kunde vara (jo, vi hade GPS, men den var det ingen som riktigt förstod så det var kartbok som gällde..) och bussar som tutade på oss osv så hittade vi till slut ut igen. Att köra fel är i och för sig inget som är speciellt jobbigt. Om man inte har häst med sig och det är närmare 35 grader varmt ute. Och om man inte redan hade kört runt 20-22 timmar. Det tär på alla.
En god stund senare så hittade vi vägen ut ur Prag och styrde kosan mot Wien. Lätt som en plätt när det står skyltat Wien! Eller...? Om vi hade tagit RÄTT skylt ja och inte den som gällde tung trafik... Typiskt nog insåg vi inte misstaget förrän lite längre fram när vi var ute på vischan någonstans och hittade den riktiga skylten Wien. Ett tag visste vi inte riktigt vart vi var ska erkännas. Som sagt, skyltarna i Tjeckien var... annorlunda.
Nu hade det gått så många timmar sedan senaste urlastningen med så det var dags att finna ett ställe att rasta häst på. Vad gör man då? Hittar en stoor lastbilsparkering såklart! Fantastiskt ställe och det var lite spännande att knalla runt med hästen bland alla lastbilar. Massor av chaufförer kom ut ur sina bilar och tittade på oss när vi gick förbi deras lastbilar. Om inte annat så hördes det när skorna slår i asfalten. Man kan undra vad de tänkte och sa.
Vatten till hästarna fick vi hämta på rastplatserna och det var aldrig några problem förutom i just Tjeckien. Fanns ingen kran någonstans att fylla spannen. En tjej fann på råd och är dessutom uppenbarligen en teaterapa, så hon spannen och gick bort till en tjej som jobbade på macken och frågade först på engelska efter vatten, men tjejen såg ut som ett frågetecken. Efter en liten stunds funderande så började J att gnägga, peka på spannen och "dricka" i luften och DÅ sken tjejen upp, tog spannen och kom tillbaka med den full av vatten!
Resan fortsatte efter detta uppehåll och nu hade vi inte så långt kvar så vi beslutade att försöka klara av sista biten utan uppehåll. När vi kört drygt 24-25 timmar så anlände vi äntligen till Österrikes gräns. Nu var vi så vara vid gränspassager att vi visste att det var bara att köra. Inte en enda gång blev vi stoppade för att kolla hästarnas pass eller vaccinationer. Kändes snopet, men rätt ok så här på sluttampen. Nu var det riktigt varmt - uppåt 40 grader så vi ville komma FRAM. Sista timmarna till gården där EM skulle hållas avlöpte ganska bra. Vi blev lite skärrade strax utanför Wien på deras enorma infartsväg med 5 filer i varje riktning och vi visste inte riktigt vart vi skulle ta av så vi låg i mitten. I 80 km/h. Det var inte populärt då vi råkade komma mitt i rusningen efter jobbet. De fick finna sig eftersom vi var utlänningar så vi körde på och lät dom hållas när de körde kors och tvärs framför näsan på oss. Och tutade. Såklart.
Efter ännu en felkörning så svängde vi in på Schultz gård ungefär klockan 19 på kvällen. 30 timmar efter vi startade från Hökerum i Sverige. Mycket trötta och varma men åh så skönt att vara framme! Nu skulle hästen tas om hand och allt skulle packas in för kvällen och sedan skulle vi åka till hotellet och äta.
Och nu hade vi en hel vecka framför oss som vi skulle umgås med alla dessa underbara reiningmänniskor. Förutom de 5 ryttarna så var vi lite fotfolk med så hela vårt gäng var 10 personer som åkt med hästarna ner, men det skulle tillkomma 3 under veckan. Dels tränaren som skulle hjälpa våra ryttare och dels 2 anhöriga till ett par av ryttarna.
Äntligen kunde äventyret börja!!
Sista "checken" innan anmälan till EM...
Sandra var självklart oerhört glad över att ha lyckats kvala till EM, men samtidigt så är hon realist. Det kostar pengar att åka. MYCKET pengar. Om det ens ska vara värt besväret så ville hon ha en rimlig chans att kunna placera sig på ett EM och därför blev tävlingen på Axvalla i Juni sista kollen att saker och ting fungerade.
Övriga EM deltagare som vi skulle åka med gjorde precis samma sak. Man vill ju inte göra bort sig när man reser till Europa. :)
För att komma in på banan innan de "riktiga" klasserna skulle vara, så hade Sandra anmält till en freestyle reining klass. Hon och Annie skulle vara en s.k "ringwraith". En typ av vålnad ur "Sagan om ringen". Kostymen hade hon använt till sin förrförra häst, Reyners Story, men den visade sig passa Annie ganska bra. Det blev några mindre justeringar vill jag minnas. För att inte Annie skulle dö då saker och ting hänger och slänger runt henne så hade de tränat hemma. Utan problem... Märkligt? Sådant där kan Annie hantera riktigt bra, men så kommer det en "dödlig" sten eller något annat som bara hon ser och då kryper hon ur skinnet..
Fredag kväll kom och vi fixade till ryttare och häst. Och de blev såå läckra. Jag fick aldrig tagit några kort med kostymen på, men herregud vad läckert det blev! Allt var svart på Annie förutom sadeln och Sandra var helt svartklädd. Inte såg hon så mycket heller, men det kunde man inte tro. Och musiken... Hjälp vad *häftigt*! Tyvärr blev det "bara" en 2a plats då det blev en korsgalopp på ett ställe. Domaren hade velat ha henne som etta, men korsgaloppen kom alltså emellan. Förhoppningsvis kommer vi få se dom i freestyle reining i framtiden. Vi har redan flera bra idéer!
På lördagen var det dags för de riktiga klasserna. Vi hade redan innan bestämt att det skulle bli en kort tävlingshelg då det var annat som pockade på uppmärksamhet.
Dagens första klass gick väl inte jättebra eftersom jag inte minns exakt hur det gick men rosett blev det. Den andra gick strålande och där kom även 70-rundan! Mycket bra kvitto inför EM!
Efter en kort men intensiv helg så styrde vi senare på kvällen nosen hemåt igen och vi fortsatte vår planering inför EM!
Kvalad till EM i Österrike!!
I början av Juni fick jag en underbar nyhet. Det visade sig att min syster, Sandra, och Annie har varit så duktiga under 2011 att de faktiskt har kvalat till EM i Österrike. Närmare bestämt i Wiener Neustadt som ligger någon kvart utanför Wien.
I början fanns det inte en tanke på att resa iväg. Inte kunde vi dra iväg med lilltjejen så långt genom Europa? Eller kunde vi....?
Efter x antal turer fram och åter så bestämdes det att den 1 Juli skulle vi åka iväg ett helt gäng med 5 hästar och deras ryttare plus "fotfolk" med start från Gamlegården utanför Hökerum ner till Österrike. Vägen skulle gå genom Danmark, Tyskland, Tjeckien och slutligen Österrike innan vi skulle vara framme. Ungefär 180 mil enkel väg om jag minns rätt. Och ungefär ett dygn i bil... Det visade sig bli en minnesvärd resa. På många sätt...
Western Allsvenskan - Deltävling 3 i Vallda
Det började ju så bra.... Men slutade så dåligt... Så kan man sammanfatta deltävlingen i Vallda.
Veckan efter förra deltävlingen i Ulricehamn så tog vi med oss lagets hästar till Vallda. Ridklubben ligger ett stenkast från vårt stall så resan tog mindre än en halvtimme. Skönt för oss, men säkert ännu skönare för hästarna.
Väl på plats så lastade vi ur och vår duktiga lagledare fiade och trixade så allt skulle vara klart inför första start. Till den här tävlingen hade jag, förutom mina 2 lagstarter, även anmält mig till 2 klasser individuellt, men jag skulle bara genomföra 3 ritter. Logiskt, eller? :)
Först ut för mig och Annie blev reining. Vi hade tränat hemma en del och jag hoppades att hon inte skulle vara lika lättskrämd då vi var ute för bara en vecka sedan. Jag ville ju visa upp oss från vår allra bästa sida eftersom vi dagen till ära skulle få lite publik i form av min mamma, min styvfar samt min syster och hennes pojkvän. Annie var dock inte lika imponerad av publiken. Hon vet att jag inte riktigt kommer åt henne på tävling och snart fick jag också lite problem med spinnen. Som tur var fanns Sandra där som kunde visa Annie att man faktiskt inte får uppföra sig precis hur som helst. Sandra spann loss där med sitt blonda, långa hår och det var en person som undrade vad det var för ett "flarne" som satt på Annie med det långa håret flygandes runt huvudet och högklackade skor. Det hela blev mycket roligt när vi fick det berättat för oss i efterhand!
När så Annie var "korrigerad" och kunde uppföra sig någotsånär, så blev det snart vår tur att gå in på banan. Första biten in till mitten gick hur fint som helst. Det var ju bara skritt. :) Resten gick inte heller dåligt, men det där med att stå still aldrig så kort stund mellan galoppvolterna och spinnen visade sig vara en något svår nöt att knäcka just den här dagen. Utgången drog *väldigt*. Följden blev att vi kom en aning ur kurs och för att inte förvärra det hela så fick jag skynda på starten av spinnen. Inte optimalt, men hyfsat ändå.
(Kortet är taget av Lisette Thor)
Reiningen var en av de 2 klasser jag red individuellt förutom att jag red för mitt lag. Tydligen gjorde vi rätt ok ifrån oss för det visade sig att vi kom på en 2a plats lagmässigt, men jag vann den individuella ritten! Och därmed fick vi ett pris. Pinsamt nog hade jag ju tagit av sakerna på Annie eftersom jag inte vill ha dom på mer än nödvändigt. Hon skulle ju ändå vara tvungen att vara igång större delen av dagen och för att spara på henne så vill jag ta av så fort jag kan. Så det hade jag ju gjort. Inte heller fattade jag att jag vunnit förrän jag hör mitt namn i högtalaren och någon fick säga till mig att jag kanske skulle gå in och hämta mitt pris? *haha* Snacka om att känna sig blond...
Så, vi kom in på banan i något mindre formell mundering än vad som var tänkt. Samtidigt kanske det bara var bra. Jag verkar ju ha problem med att sitta KVAR på hästen när jag vinner och står jag bredvid så kanske jag inte kan skada mig åtminstone. Förutom en fin rosett så vann jag ett presentkort på 200:- till ett företag som säljer westernprylar.
(Kortet tillhör MalinsPictures)
Glädjande nog kom min stallkamrat, Linn, och hennes fina häst Labell 2a efter mig i reining (individuellt). Linn har kämpat hårt med sitt sto som verkligen inte är den lättaste häst som finns.
(Kortet tillhör MalinsPictures)
När reiningen var klar så var det en stunds vila för Annie och mig. Vår nästa klass var Western Riding som vi skulle tävla för laget.
Det skulle visa sig att resten av dagen inte alls blev som det var tänkt. Inte ens i närheten... :(
Ungefär vid lunch gick strömmen. En stund därpå kom den tillbaka för att strax försvinna igen. Och där stod arrangören med en westerntävling som skulle utföras. Inte bra alls! Det jobbades febrilt, men det tog säkert ett par timmar innan det hela var avhjälpt. Under tiden fick vi rida fram i ett minst sagt *mörkt* ridhus. Tävlingsledningen flyttade själva klasserna till det mindre ridhuset intill som var marginellt ljusare. Nackdelen med det ridhuset var att det var av modell äldre och läktaren där publiken ska sitta är utmed långsidan. Inget fel på det, om det inte hade varit för att den var en bit upp. Strax under taket. Annie gillar inte att ha publiken helt inpå sig och hon gillar heller inte att höra saker hon inte kan se och hon gillar *definitivt* inte mörker!
Men, nu var det som det var och det var bara att gilla läget. Klasserna skulle köras medan ansvariga letade felet till strömavbrottet.
När det blev vår tur så var Annie tveksam till att gå in i det mindre ridhuset. Vi red fram därinne innan reiningen, men då var det ljust. Nu var det mörkt och en hel mängd folk som hon hörde men inte visste vart de fanns. Och därför hade vi tydligen aldrig varit därinne förut... Vi gick fram till insläppet på lite darriga ben och vi hann nog få in ett par ben i ridhuset innan Annie slog till reträtt och gjorde en helt fantastisk spinn! Ut ur ridhuset... *suck* Det blev till att börja om och ta sig in. Man fick gå in så fort hästen innan startat så ens häst skulle hinna vänja sig vid mörkret. Nu kanske det är så att En Helt Normal Häst har hyfsat lätt att vänja sig, men Annie är inte alltid en Normal Häst. Så hon var tveksam. Vi fick dessutom stå i hörnet (typ) med rumpan mot kortsidan och nosen mot andra kortsidan och sålunda hela kroppen mot Den Farliga Långsidan. Där det var en Massa Ljud. Från Ovan. Alltså Mycket Farliga Grejor. Det blev lite fnork och svårigheter att stå still innan vi fick startsignal och kunde rida iväg i skritt. Skritt brukar vara en bra gångart, men Annie hinner helt klart tänka lite för mycket när det går så sakta så när vi kom fram till den enda bommen så sa det *KLONK* med åtminstone 3 av 4 hovar. Hon missade nog att klonka med en och det får vi vara nöjda med. Nackdelen är att man får sämre poäng om man klonkar.. Annie brys sig visserligen inte. Hon Överlevde. Det är allt som räknas. Resten av banan med serpentiner och galoppombyte mm fungerade smärtfritt även om det kändes som om vi hade lite mycket "räzerhäst" denna dag. Återigen kom jag på mig att jag hummar och hummar och sitter bak och trycker ner fötterna och, naturligtvis, hänger i tygeln utan att Annie reagerar nämnvärt. Hon vill bara bli Klar. Så hon kan gå ut ur det farliga ridhuset. Ganska snart var vi mycket riktigt klara och kunde lämna ridhuset och andas igen. Och SE! Det fanns ju en massa ljus därute! *puh* Ritten gick egentligen mycket bra och jag låg bra till enligt vår lagledare.
Då detta var en lagstart och inte en individuell så tog jag av Annie sakerna. När de individuella vinsterna ropades upp så fick jag veta att jag "vunnit"? Eh, nej, nu blev det nog fel? Vår lagledare tog tag i det som tur var, men det borde ju innebära att laget låg bra till eftersom jag måste ha gjort en bra ritt. Trodde vi... :(
Sista start för Annie och mig blev sen. Inte förrän någon gång vid 19.30-20 red jag min sista start som endast var en individuell ritt. Denna gång i Western Horsemanship. Anledningen till min start här var att jag ville träna Annie inne på banan. Och mig själv så jag lär mig att reglera henne. Tyvärr hade väl luften gått ur oss lite såhär dags så Annie var ganska sur och själv var jag väldigt trött. Strömmen var tillbaka sedan flera timmar nu så nu kunde vi återigen rida i det stora och ljusa ridhuset. Annie var ganska duktig trots allt. Man skulle göra ett kort individuellt mönster först och sedan skulle vi alla göra railwork. Annie gillar *inte* railwork. En del ryttare har mycket dålig koll på sina hästar så de hamnar i rumpan på henne och det gillar hon inte. Annie visar det genom att jag märker att hon kör upp huvudet och slänger det lite fram och tillbaka samt att farten ökar. Naturligtvis. En önskan vore att folk kunde reglera sina hästar eller helt enkelt vända över eller något så de inte stör. Nåväl, själva ritten gav oss ännu en första plats och den här gången vann jag förutom rosetten, ett par skydd att ha under lindorna. Lite synd att de var modell "bautastor", till typ halvblod på 180 cm eller något. Dessa skydd skulle jag kunna linda in hela Annies ben i! :)
(Kortet tillhör MalinsPictures)
En av våra stallkamrater, Olivia, placerade sig som 3a i samma klass. Hennes lille ponny Tommi har bara tränats i western ett par månader här.
I och med att Western Horsemanship klassen var över så var det dags för tävlingsledningen att försöka räkna ut hur det gått för alla lag. Det tog en bra stund. Tyvärr hade de inte meddelat en enda placering, förutom de individuella, under hela dagen. Trots att detta ska göras enligt reglerna. Nu var det väl ingen som protesterade eftersom man tror att allt görs rätt och riktigt. Denna deltävling som var nr.3 var den sista och vinnaren nu var det lag som skulle representera Division Väst i Sandviken i September när alla allsvenskans lag möts och gör upp. Vårt lag, Team Långås, låg 1a inför denna deltävling och vi trodde oss nog ha en god chans till seger eller en 2a plats. Vår lagledare hade mer eller mindre sprungit benen av sig under dagen för att korrigera felaktigheter såsom att jag fick en individuell placering där jag red i lag och tvärtom. Det var... Mycket!
Efter en extremt lång väntan så kom resultaten. Vi kom 2a. Ja, ok. Då hade väl vinnande lag presterat bättre, men vi undrade allihop hur det gått för oss rent placeringsmässigt..? Vi skulle få veta. Senare. Tills dess höll vi god min och skålade eftersom vi ansåg att vi varit duktiga ändå.
(Kortet tillhör MalinsPictures)
Tråkigt nog var det inte slut med detta. Det var en man som förirrat sig bort under dagen så mycket tid och engagemang hade lagts på att försöka hitta honom från väldigt många håll. Nu när tävlingen var över och vi alla skulle åka hem så fullkomligt invaderades hela stallplan av poliser, polishundar, polisbilar och t.o.m en polishelikopter. Det var bara för oss att försöka få bort oss och våra hästar från platsen så fort som möjligt så de kunde få jobba. Mannen hittades senare och var vid god vigör.
Vi var hemma i stallet vid 22 och det var inte utan att vi alla var rätt slitna...
Ett par dagar senare kom resultaten och med dom en tråkig radda händelser eftersom det visade sig att min ritt i Western Riding "försvunnit" och därmed aldrig räknades in i lagresultatet. En vinst gav 15 poäng (ja, jag vann klassen) som skulle ha lagts på vår totalpoäng men som nu inte gjordes. HADE så gjorts så hade vårt lag vunnit. Vi lämnade in en protest som efter 10 veckor (!!) sköts över till WRAS som efter ett antal veckor där med skickade tillbaka frågan utan åtgärd vilket gjorde att vi nu var en bit in i Augusti och WSG visade sig tandlösa nog att gömma sig bakom WRAS istället för att ställa saker och ting till rätta. Det hade funnits olika vägar att gå, men WSG valde den enkla.
Kan jag säga att vårt team inte var glada? Och ja, det blir helt klart en annan klubb för mig nästa år. WSG återgår jag inte till. Det är inte kul attt tävla för en klubb som inte står bakom sina medlemmar till fullo.
Vår lagledare ska ha en stor eloge för allt engagemang hon lade ner under efterspelet av Western Allsvenskan!
(Kortet tillhör MalinsPictures)
Skönt är att veta att *egentligen* vann vårt lag. Tänk vad starka vi ändå varit? Ett lag som verkligen slagit ur underläge. 3 av ryttarna var minst sagt "blåbär" på detta med western (en av dom red dessutom lånad häst!), samt 2 som är duktiga ryttare, men en av dessa har en grön häst (unghäst) och så jag som är ganska ny på detta med reining och helt klart "blåbär" på tävling, men visserligen har jag en superduktig häst, men knapparna har jag inte riktigt hittat. Av alla dessa ryttare så är 2 under 18! Vilket lag vi varit! Hela säcken har knutits ihop av en duktig coach som baxat oss åt rätt håll. Inte alltid så lätt när känslor och annat tar överhanden.
GRATTIS TILL BÄSTA TEAM LÅNGÅS!!! =)
Drygt 2 år...
Ja, för drygt 2 år sedan kom lilla Annie till oss. Då var hon 3 år, men den egentliga åldern var drygt 2,5. Liten, ganska tanig och lite förvirrad var hon nog, men ack så snäll och mild i sättet.
Nu, drygt 2 år senare har ganska mycket vatten runnit över broarna och väldigt mycket tid, energi, pengar och träning har investerats i henne.
Lite skillnad ser man allt. Och nej, det där med kameror har hon baske mig inte fattat alls. =)
Western Allsvenskan - Deltävling 2 i Ulricehamn
Tiden flyger när man har roligt heter det ju, och det stämmer verkligen. Den 27 Maj var det dags för Team Långås att ta sig an övriga lag i western allsvenskan igen.
Annie fick en annan reskamrat i släpet denna gång. Fine valacken Storm och hans matte Rebecca fick hoppa in i laget då en häst skadat sig. Rebecca skulle minsann aldrig tävla. Jodå, så sa hon bara några veckor innan, men hon tog sig an uppgiften med bravur! Vilken kämpe!
Resan till Ulricehamn började i ottan, så som det bör när man ska tävla över dagen. Vägen till Ulricehamn går över, om inte stock och sten, så över ganska kuperade vägar. Bilen skötte sig denna gång även om den skrämde oss en gång när vi stannade till genom att trycka ut överflödigt vatten. *puh*
Den här dagen skulle visa sig bli helt kanon vad gäller vädret. Varmt, nästan FÖR varmt faktiskt. Arrangören hade ställt ut hinkar med vatten som alla hästar (och hundar!) kunde dricka ur. Den besökte Annie och jag flitigt.
Den här gången var det min uppgift att tävla i reining samt i western riding för laget. Här red jag lite senare på dagen så jag passade på att rida lite på förmiddagen när vi kom fram. Vi skulle ändå presentera lagen och arangören har som krav att man kommer in till häst. Och så här dags var det fortfarande ganska skönt ute. Längre fram på dagen blev det näst intill olidligt varmt.
Mitt på dagen var det lunchdags och inte bara vi skulle lite i magen utan Annie skulle ha lite hon med. Då transporterna stod en bit bort från ridhuset så gick vi dit för att få lite lugn och ro.
"Vad har du? MACKA?! Får man smaka, eller??"
Efter lunch började det dra ihop sig till min första start. Western riding stod först på schemat. Rider man western riding så får man inte ha skydd på benen. Rider man reining så måste man visserligen inte, men jag vågar då inte rida Annie utan skydd där. Så, på med sadel och träns samt att jag fick byta om till mörk lagskjorta och jeans och chaps! *svettigt* Är det tävling så är det och jag hade ridit ganska ordentligt på förmiddagen så nu behövde jag bara värma lite.
Själva mönstret var rätt kul med 2 galoppombyten och det kändes ganska bra. Hon slog i bommen. Förstås. Någon annat hade inte varit att vänta faktiskt. Det visade sig att vår prestation räckte till en 1a plats i klassen!
När western riding var klar så gick vi och ställde oss med alla de andra i väntan på nästa klass, reiningen. Det blev till att stå i skuggan och dricka och slöa. Stackars hästar som tyckte detta var varmt och jobbigt.
Varmt!!
När vi stod där i lugn och ro under korkeken, eh trädet, så hör jag någon som säger att vi ska titta på den fina virvelvinden som far runt i paddocken bakom oss. Så alla vänder sig dit och tycker det der lite häftigt ut då den är ganska så full av sand. Snart tappar jag intresset i värmen och vänder mig framåt igen varpå jag hör någon som ropar "den kommer hitåt!!". Jag hinner bara undra vart jag ska göra av oss samtidigt som jag vänder hästen så hon inte ska bli rädd när vinden slår emot henne bakifrån när hela eländet är över oss. Där kan man snacka om stark vind som dessutom är FULL av sand och grus i mängder! Det blir lite kalabalik en stund med hästar och folk överallt och hattar som far av och glasögon som hamnar på sned och Annie och jag tar något skutt framåt samtidigt som hon gnäggar till väldigt märkligt. Precis som ett föl som ropar på sin mamma. Det hela är över på bara någon sekund eller två men lämnar efter sig massor av skräp på oss alla. Jag fick sopa bort från hela mig och hästen och i alla skrymseln och vrår. Det var riktigt otäckt och den var så lokal. Det stod massor av hästar och folk utanför arenan, men det var inte alla som ens uppfattade att det hände något. De som stod vid ridhuset på väg in hade inget märkt! Mycket konstigt då det kanske var 20-25 meter dit bort. Jag hoppas jag aldrig behöver uppleva detta igen och det var inte jättelätt att samla ihop sig för att gå in och tävla kort därefter.
Annie har ett stort behov av att få se banan innan hon går in där och i reining får man alltid göra det så man som ryttare kan avgöra hur underlaget är innan man stoppar bland annat. Jag hade inget hört att man skulle få komma in innan klassen, men rätt som det var ropar de ut att alla reiningryttare ska få lov att komma in. I 5 minuter... Panik! Skydden ligger kvar uppe vid släpet! Hade totalt glömt att de inte satt på då jag i princip aldrig rider utan. Sålunda fick jag skicka käre sambon som ilade upp och hämtade och med hjälp av vår lagledare så fick vi dessutom på dom innan jag skulle in och prova banan. Banan ja... Detta var ett helt vanligt ridskoleridhus = vanligt manegedamm som underlag = helt värdelöst att stoppa på. Så som det har varit på alla allsvenskans deltävlingar. Man kan inte begära annat heller då det krävs lite annat för att kunna stoppa ordentligt. Nackdelen med "skräpunderlag" som detta är att hästens hovar kan "hugga tag" i underlaget på ett annat sätt än vad som är tänkt vid stopp och det kan skrämma hästen från att göra fler försök alternativt, i extremfallet, skada hästens ben. Så det var inte aktuellt med några flashiga sliding stop. Fast det var det nog inte från början heller. ;-) Hur duktig häst man än har som stoppar bra så måste den ha hjälp av piloten och den här piloten är ingen säker "stoppare" på något sätt. :) Så planen var att rida fina rundowns och helt enkelt bara stanna. Så var planen.
Väl inne på banan visade det sig att vi inte hade gått igenom planen riktigt, Annie och jag. Annie höll sig visserligen till planen när det gällde rundowns, men jag "vann" inte. Nej, det gjorde jag inte. Men, jag förlorade nog inte heller. Man kan väl säga att det blev 1-1 mellan Annie och mig. Det började katastrofalt med ett JÄTTESKUTT över en nedrans solkatt som letat sig fram på ridhusgolvet just i vår väg när vi skulle starta volten i galopp. Jodå, Annie hade plötsligt blivit en hopphäst. Fast hon bättrade sig och hoppade lite mindre varvet efter och i bytet, men skuttade, det gjorde hon. Åbäket. Påföljden blev att vi kom på en hedrande (...) 7e plats. Snopet på en häst som absolut har potential att vinna. Vi skyller på piloten. Det gör vi. Annie märkte att jag inte riktigt kunde korrigera henne, så varför skulle hon skärpa sig? När jag senare skickade sms till Sandra, som inte kunde vara på plats just idag, så hade hon tänkt skicka tillbaka "vad hände" just med tanke på att en 7e plats är en under prestation av oss. Hon var snäll som lät bli och istället skickade "ring mig när du kan". Det är syskonkärlek det. <3 *hehe* Vi talar inte om scoren. Nepp, det gör vi inte. Vi kan säga att det blev ett bottennapp. Så långt sträcker jag mig gärna.
I och med att vi klarat av reiningen, eller ja, ridit den åtminstone, så var tävlingen slut för dagen för Annie och mig. Vi sadlade av och väntade på övriga samt att ledningen skulle komma med ett resultat. Och vilket resultat vi fick! En 1a plats för laget!! Jag tror vi alla blev väldigt överraskade, men självklart oerhört glada.
Tävling på Bökeberg 18-19 Maj
Tävlingssäsongen ångar på med stormsteg och drygt 3 veckor efter allsvenskan i Slöinge så var det dags attt dra iväg på roadtrip igen med lilltjejen. Det är stor tur att vår lilla tjej verkar tycka att det här med att resa är no big deal. Lastar sig själv, står snällt under vägen och tar boxen som "sin" så fort hon kommer in i en.
Den här gången var det Sandras tur att tävla och nu var det en NRHA tävling. Väl framme efter en ganska jobbig resa med stark vind en bra bit (Sandras händer var RÖDA av ansträngningen att hålla emot!), så fick Annie bo in sig i helgens box medan vi satte upp tältet. För andra gången i vårt liv. Vi hade en illusion att det borde vara lättare nu? Vi hade ju gjort det en gång. I September... Vi hittade en fin plats mellan ett par husvagnar och tog fram sakerna och började. Antagligen såg vi väldigt "blonda" ut för det dröjde ungefär 1 minut så stod vår husvagnsgranne där och undrade om vi ville ha hjälp? Och ja... Det tackar man ju inte nej till? Enligt instruktionen så ska det ta 25 minuter för 2 personer att slå upp det, men nu var vi 3 (och 1,5 av oss var kanske inte till jättemycket hjälp faktiskt!) och det tog nog drygt det. Till slut kom det upp och vi kände oss mäkta stolta över vår fina boning för helgen.
Sover som prinsessor därinne! =)
Kvällen flöt på lugnt och stilla med vackert väder och vädret visade sig från sin ganska goda sida hela helgen. Inte så pjåkigt!
Morgonen därpå skulle jag vara en god syster och stiga upp i ottan för att ge Annie sin frukost. Det kunde ha flutit på bra och det hade inte ens varit värt att nämna, MEN jag kan ju aldrig göra något utan att det ska märkas, så det gjorde jag inte nu heller. Jag tog vägen via bilen som stod utanför tältet och tryckte igen dörren ordentligt efter mig. Eller, så trodde jag åtminstone. Sedan gick jag intet ont anande iväg och matade Annie. Medans hon åt fixade jag med box när min mobil ringer? Den enda jag kunde komma på som ringer kvart i 6 på morgonen var Jörn, men det stod Sandra på mobilen? Men.. Hon sover ju? I samma ögonblick som jag tog upp mobilen för att svara så hörde jag. Larmet! På bilen?! Jag fattade vad som hänt och i andra änden av luren hörde jag en något stressad Sandra som får ur sig "har du bilnyckeln??!!". Jag svarade bara ja och rusade ur boxen för att springa tillbaka. Nu hann jag bara ur stallet när Sandra kom som värsta löparen och fick fatt i nyckeln i vändningen tillbaka. Strax därpå fick hon av larmet och kvar stod jag... *skäms* Mmm... Hur var det nu? Man ska gå upp på morgonen, va? Man ska ju det. Och man kan ju lika gärna vakna kvart i 6 som vid 8 eller 9. Tycker jag. *hehe* Urk, vad pinsamt att väcka heeela campingen så dags. Men vädret var fint!
Senare var det dags för veterinärbesiktning och kanske gick Annie igenom då vi var snälla och lånade ut en stol till Fru Veterinär så hon slapp stå upp i ett par timmar i väntan på hästar att besiktiga. Eller så var det helt enkelt så att Annie var rätt ok. ;-)
Den här dagen var riktigt angenäm utan klasser i arla morgonstund för Sandra. Faktum var att det inte var dags förrän fram emot eftermiddagen. Så vi kunde ta det lugnt och titta på fina hästar i samband med frukosten. Sandras kompis var där med sin helt fantastiska pleasurehäst, Joy. Joy är fruktansvärt vacker! Minns inte exakt hur det gick, men har för mig att hon vann minst en av sina klasser.
Hur det än är och hur man än tror att man har massor av tid så blir det konstigt nog ändå dags till slut. Och det svåra med tävling är att försöka räkna ut hur lång tid alla klasser tar. I reining har man klasser som aldrig startar FÖRE en viss tid åtminstone, men de kan starta i princip hur lång tid EFTER sin tid om man har otur. Så man sitter där och räknar och räknar. Och räknar igen. Och sista timmen är man som på nålar IFALL man skulle ha fel och vi är båda så rädda för att det ska bli galet så rätt var det är så reser vi oss och nästan rusar iväg. Fånigt, men hellre för tidig än för sen. Annie kan ju stå med sakerna på sig på framridningen, men det är värre om man är så sen att man inte hinner rida fram ordentligt. För det behöver man på henne. Hon har alltid otroligt mycket energi inför första klassen och det ska tittas och fånas lite innan man kan jobba riktigt.
Bökeberg är inte Annies favoritarena. Varför vet vi inte riktigt. Själva arenan är gjord för reining med perfekt underlag, men ändå vill det sig inte riktigt. Den här helgen fick vi ihop 2 5e platser. Inte dåligt egentligen, men klart att Sandra blir besviken när det inte vill fungera. Lite stolpe ut... Fast FINA var dom!
Mina finaste tjejer! <3
Kolla!! BÅDA öronen är framåt! Tjoho! Det händer liksom aldrig... :)
Som sagt, har man en häst som inte vill ha öronen framåt - då får man lösa det! ;-)
Alltför snart var det färdigt för denna gången och vi lastade Annie för hemfärd. Det är en ganska dryg bit att köra, men vägen är bra så vi var inte hemma mitt i natten åtminstone.
Western Allsvenskan - Deltävling 1 i Slöinge
Det hade kunnat börja bättre. Det hade det. Jag vaknade på morgonen med värsta förkylningen och kunde knappt prata eller andas, men tävla, det skulle jag! Man får ju ställa upp för laget... Nu kändes det inte riktigt som en lika bra idé som det gjort tidigare, men iväg kom vi åtminstone.
I stallet gjorde vi i ordning hästarna och lastade in dom plus alla saker som skulle med. Vädret hade oxkså kunnat vara bättre. Det hade det. Nu visade det sig från sin något sämre sida om vi säger så. Regn eller ihållande regn? Med glimtar av uppehåll. Och kallt. Ganska kallt faktiskt... Nåja, det var bara attt klistra på leendet och åka iväg.
Vi hade kommit ungefär till avfarten efter Fjärås när lamporna på bilen började lysa. Så ska de väl inte göra? Eller? Jörn sa knappt något. Han sa att "det ordnar sig". Så jag tänkte, det gör väl det. Min röst tillät inte heller några större utsvävningar såsom protester och liknande, så vi körde på, vår lilla karavan av 3 bilar med släp. Snart såg vi att det nog var så att bilen inte laddade som den skulle. I princip laddade den inte alls. Det är inte riktigt bra. Det är det inte, men Jörn körde på. Sammanbitet. Så hade vi ca ett par mil kvar och jag tänkte att vi kanske kanske kunde klara detta. Ungefär i samma veva slog alla mätare frivolter och sedan dog bilen. Bara sådär. Vi nådde avfarten åtminstone, men sedan var det stopp. På riktigt. Vi tog kontakt med övriga i gänget och efter mycket om och men så fortsatte de bort till tävlingen med sina ekipage och vi kom överens om att vår lagledare, Malin, skulle komma tillbaka med sin bil och hämta våra hästar och oss. Under tiden fick vi vänta. I den kalla vinden. Hästarna hade det gott och mumsade hö. Helt ovetandes om "dramat". Ganska snart stannade en bil och en man kom gående. Det visade sig att han körde djurtransport till vardags och han hade gärna hjälpt till genom att hämta sin bil och köra våra hästar de sista milen. Det gör mig så glad att det finns folk som faktiskt BRYR sig så mycket att de gör sig omaket att offra sig. All heder till denna man-utan-namn.
Ganska snart kom Malin tillbaka och släpet hängdes på hennes bil och resan kunde fortsätta utan problem. Jörn hade hittat felet. Simpelt. Såklart. Drivremmen hade gått av så det laddae inte. Just idag! Han fixade skjuts in till falkenberg, fixade den och kom lite efter oss till tävlingen.
Väl framme på tävlingen så lastade vi ur och gjorde oss klara att rida fram. Som tur var hade Sandra och Casper hittat dit så jag fick lite hjälp att "justera" det som inte riktigt fungerade. Jag hade valt att återgå till att rida och därmed tävla på stångbett bara någon dag tidigare. Hemma hade det inte fungerat alls egentligen när jag tränade på tränsbett. Det blev bara oreda och osäkerhet från båda håll, så för att försöka "rädda vad som räddas kan" red jag nu på stång. Det är ett litet krux bara. Man måste rida på en hand. Och det är jag inte alls van vid. Nog för att jag gör det hemma då och då, men att gå från det till att vara *tvungen* som man är på tävling för att inte bli diskad, det är något helt annat. Och jag vet ju att Sandra sagt att Annie blir annorlunda inne på arenan. Som om hon *vet* att man inte kommer åt henne... Nu var det stång som gällde och det fanns ingen återvändo.
Innan tävlingen ens började så red lagen runt i ridhuset och visade upp sig samtidigt som speakern presenterade oss.
Här är vårt lag, Team Långås. Foto: MalinsPictures.se
Annie var inte road. Hon är inte van vid att det är så "intimt" eller vad man ska säga. De tävlingar hon varit på, NRHA, är av en helt annan kvalité. Nu var ju hela tanken med att hon skulle vara med här att "sensibilitetsträna" henne just inför NRHA tävlingarna. Annie tyckte det var mycket onödigt! Hon är väl inte nervös? Hon är bara alert! Eller?
Annies och min roll i laget var att tävla i reining samt western pleasure. Reining kändes som det största problemet, men det visade sig vara pleasuren som var mest tålamodsprövande för lilla Annie.
Reiningen hade ett lätt mönster. För lätt. Eller kanske det var svårt ändå för hur lätt är det att få en duktig reininghäst att spinna ETT varv? Ganska svårt visade det sig. Trots det lyckades jag "plussa" på ena spinnen. ganska snart märkte ju Annie att jag inte hade så värst mycket att säga till om, så vi kom på en 3e plats. Jag var ganska nöjd ändå.
Senare var det dags för pleasuren. Annie undrade om jag slagit i huvudet eller något när hon märkte att ALLA 22 hästar skulle in samtidigt. Det blev trångt. Ruskigt trångt. Och inte blev det bättre av att vissa inte kan reglerna utan de kör upp sina hästar i baken på min som då blir orolig eftersom hon inte vill agera bromskloss för främmande hästar. Sparka skulle hon knappast göra, men man märker att hon inte är tillfreds när huvudet åker upp och hon svänger det från sida till sida. Kikar jag bak, så "sitter" en häst i rumpan. Jojomensan! Dålig stil! Detta innebar att Annie stängde av mig. Jag körde ner mina fötter i stigbyglarna för att bromsa upp farten samt att jag hummade och hummade (hes som jag var, så Annie låtsades nog att jag var någon annan = man behöver inte lyda) men Annie, hon "älgade" på. Det blev en 6e plats trots allt.
Annie är inte imponerad. Öronen är bakåt och hon bara går iväg...
Så fort våra klasser var över så gick jag ut till släpet, tog av alla saker och ställde in Annie i släpet. Hon fick sällskap av sin resekompis, Labell. De fick stå där ganska länge i väntan på slutresultatet för lagen som kom runt halv 8 på kvällen... Och då visade det sig att vi hade kommit 2a med vårt lag! Helt fantastiskt! Vi hade absolut inga förväntningar alls utan hoppades mest att vi inte skulle komma sist.
Så fort alla resultat kommit och vi fått vår fina 2a plats rosett så packade vi ihop allt, lastade ur hästarna, satte på deras transportskydd, lastade in och körde hemåt och nu uppförde sig bilen väl som tur var.
Hemma hos oss var vi strax efter 22 på kvällen. Något trötta, frusna och hungriga. Dagen efter? Det kändes som om jag var överkörd av en truck och jag hade absolut ingen röst kvar. Ingen alls! Så det fick bli vila några dagar för min del. Det är tufft att tävla! =)
Tävlingsdags!! Rein In Sweden i April 2012
Så var det då dags för årets första tävling. Sandra hade anmält sig till 3 klasser och jag skulle vara med i en. Som anligt var vi väl förberedda genom attt ha packat i god tid, badat häst och åkt upp i god tid för att kunna ta det riktigt lugnt när vi kom fram. Eh... NOT!
Sandra gjorde som vanligt, packade sina grejor långt in på natten. Ett tag trodde vi att vi inte kunde ha den transport vi hade tänkt, men det visade sig att det inte var så farligt med den som vi trott, så den biten fungerade åtminstone.
På just den här tävlingen skulle Jörn åka med, men han skulle åka upp lite senare än oss då det inte fanns någon mening med att han skulle sitta av tiden när vi hade veterinärbesiktning etc. Smart, ansåg vi. Tur visade det sig senare...
Väl på plats så visade sig vädret inte riktigt från sin bästa sida. Vi var nu i första veckan av April och vi hade faktiskt pratat om att sova i tält. Visst ska man kunna sova i tält i April? Eller? Då Jörn skulle med så hade vi tvekat och tog en stuga istället. Nyckeln skulle Jörn hämta när han kom upp. Vädret kunde inte riktigt bestämma sig om det skulle regna. Eller *snöa*..! Så det gjorde lite av varje.
Vid veterinärbesiktningen tog det riktigt fart och alla hästar stod med täcken på och ett fint lager med snö på ryggen. När det var vår tur så drog vi av Annie täcket och den anklagande blicken hon gav mig kommer jag minnas länge. "Allvarligt??! Ska du ta AV täcket när det snöar??" Besiktingen gick snabbt och bra och strax stod hon i sin box igen. Med täcke på. Vi frös såklart, men tänkte att detta var nog bara övergående.
När Jörn kom upp åkte han bort och hämtade nyckeln till stugan och vi tackade vår lyckliga stjärna att vi slapp tält inatt för skitvädret bara fortsatte. Regn och snö om vartannat och däremellan uppehåll. Jätteknasigt väder.. Väl tillbaka hos oss så hade Jörn uppgraderat vår lilla stuga till en stuga 7.0!! Han kom med nyckeln till ett mindre hus som innehöll alla bekvämligheter man kan tänka sig såsom kök, badrum med dusch samt TV.
Nu började en väntan på att våra klasser skulle starta och på väg upp till oss var vår pappa samt farmor. Nog var vi lite oroliga med tanke på vädret och att pappa hade sommardäck... Nu gick det bra och snart var de hos oss.
Först ut var faktiskt jag denna gång. Jag var inte alls nervös konstigt nog, utan tyckte bara det skulle bli roligt att rida Annie någon annanstans än hemma. När jag väl kom upp på ryggen började jag känna mig lite nervös och när jag skulle börja trava trodde jag att jag skulle kräkas! Rida fram visade sig vara ett smärre hinder då det var hästar och folk precis överallt. Utomhus kunde man inte vara, så alla tryckte in sig på den lilla framridningsbanan. Snart var det min tur och min klass var lite speciell då det var en s.k "relaxed judging" klass. Jag kunde rida på stångbett, men med 2 händer, så det passade jag på att göra.
Själva ritten gick ganska bra. Bara några mindre saker som jag klantade mig med. Jag tyckte tydligen att det var en toppenidé att följa någon annans spår så jag red alltför nära väggen. Det skulle vara minst 6 meter ifrån och det var det inte riktigt... *haha*
Här är en film från min ritt;
Trots mina små missar så gick det riktigt bra och jag fick en score på 68,5 och vann faktiskt min klass! Som belöning fick jag en fin rosett (finaste jag har än så länge) samt en liten buckla som det står "champion" på.
Efter min klass fick Annie gå in och vila och vi satte oss att frysa en stund på läktaren. Och hur långt tid man än tror sig ha till godo, så är det ändå snart dags för nästa klass. Denna gång lite viktigare, då det var Sandras tur att göra årsdebut. Naturligtvis retade jag henne lite och sa att hon måste ju vinna hon med nu när jag gjorde det samt att vi hade publik.
Och jodå! Minsann att hon gick in och vann sin hon med. Nu blev scoren 69,5 och en helt ok ritt. Helt nöjd var hon ju inte, men det tror jag bara är sunt. Då vill man förbättra sig.
Sandras ritt finns här;
Extra kul var det att vår pappa och farmor fick möjlighet att se oss båda vinna och farmor gav Annie en puss på mulen och tackade henne för att hon burit hennes båda barnbarn till seger. Det var ett fint ögonblick när hon gjorde det.
Efter detta så bestämde de sig för att åka hem igen då vädret bara blev sämre och sämre...
När vi gick tillbaka till stallet som ligger ett par hundra meter bort från ridhuset så hade snön lagt sig såpass att det såg ut som värsta vintern. Tyvärr var det inte sandat alls så vi hade ett fasligt sjå med att hålla bort snö ur Annies hovar då hon byggde styltor fram samt slant än hit och dit med bakbenen. Detta var bland det mest otäcka jag varit med om när det gäller snö, is och järnskor på en häst. Helt enkelt vidrigt! Vi smög fram och fick fixa till hovarna var 6-7 steg. Tur att Annie är en så snäll och lydig häst att hon hjälpte till genom att uppföra sig väl och hålla ner huvudet så hon inte skulle halka så förtvivlat. Det kändes helt underbart när hästen väl stod i sin box igen...
När Annie var klar för natten så åkte vi till stugan, förlåt hus 7.0, och värmde upp oss då brasan var tänd. Ljuvligt!
Dagen efter var vädret kanske något bättre, men snön hade nu blivit is, men de hade lagt på grus åtminstone delvis så det var lite drägligare att leda hästar fram och åter mellan boxar och ridhus.
Den här dagen var det bara Sandra som skulle tävla och lika bra som dagen innan gått, nästen lika kasst gick det denna dagen. Trots allt blev det en 5e placering i den ena av klasserna. Lite plåster på såren blev det trost allt när Year End Reward bucklan á la megastor skulle delas ut. Nyputsad och vacker bars den fram till Sandra som satt på Annie varpå Annie "påminde" lite genom att titta snett på bucklan att det inte var helt ok att göra sådär. Sandra fick helt enkelt be om att få hämta bucklan sedan... Kanske dags att skaffa en "pricehorse" trots allt? Shetlandsponny är ju inte så höga.... Om man nu skulle falla av. Eller så kan man helt enkelt ställa sig på marken bara om den blir rädd. Typ.
Nöjda med helgen så gled vi hem rätt sent på lördagskvällen. Tävlingen fortsatte under söndagen, men Sandra hade andra åtaganden som gjorde att hon avstod söndag. Vi var ganska glada när vi trodde att vi skulle kunna komma hem i hyfsad tid varpå vi insåg att så blev det nog inte alls nej.. Knepigt det där. Vi lämnade Axvalla vid 21-tiden på kvällen, men var inte klara i stallet förrän närmare midnatt?! Och i säng någon timme efter det...
Det skulle inte vara tävling om det inte blev sent! =)
