Gästspel
I mitten av Februari (2013) fick Annie besök av 2 av mina vänner. Båda har träffat Annie flera gånger innan, men det var ett tag sedan och dom har inte varit med i nya stallet. Den ena väntade barn så det blev ingen ridning för henne. Den andra lurade jag upp på Annies rygg. Hon har ridit på Annie tidigare, men det var ett tag sedan och hon brukar inte rida. Med tanke på det så tog vi det lugnt.
Sadlad och klar. Dags att ta sig ner till ridhuset.
Anna-karin tar en tur runt i ridhuset. Tyvärr inga travbilder eftersom kamerans batteri tog slut... :(
Näsvist
En vän till mig (från USA) undrade om inte jag kunde ta lite bra bilder på Annies mule. Hon behövde närbilder så hon kunde se hur en hästmule såg ut eftersom hon ville måla. Sagt och gjort, en dag tog jag med mig kameran och fotade lite. Från udda vinklar.
Och min favorit....
Man vill ju bara PUSSA den mulen. <3
Vintertid
Man behöver inte alltid rida. Ofta när sambon är med så brukar vi ta en promenad med Annie. Det brukar börja med att jag håller i snöret, men ganska snart vill sambon ta över. Undrar om inte han ser Annie som en stor hund. :)
Här ser man stallet i bakgrunden.
Hmm.. När sambon är med så tillåts saker som annars inte är helt ok... :p
Promenader är riktigt mysigt!
Flytt till Anneberg
Den 1 December 2012 gick Annies flyttlass till nya lägenheten som ligger i Anneberg. Anläggningen är uppdelad på flera olika enheter/stall varav det största med 6 boxar tillhörde stallägaren och hans dotter. Dottern (vuxen) tävlar dressyr och har varit med i landslaget. Hon var kvalad till OS i London, men hennes häst skadade sig. Såklart. Övriga stall var 2 stycken med 3 boxar i varje och 1 stall med 2 boxar i. I 3 av stallen stod det halvblod av olika typer och höjder, den högsta strax över 180 cm i mankhöjd, och i stallet Annie skulle stå fanns 2 ponnyer. Alla tränar och tävlar. I DRESSYR. Och så vi då. Med en reininghäst. Det kändes absolut helt logiskt. Eller inte.
Annies box var längst ut mot gården så hon skulle kunna hänga med bra vad som händer. Utetiderna för hästarna visade sig vara, och nu är jag fördomsfull, typiskt för ett dressyrstall, snåla. Hästarna kom ut vid 9 och in redan vid 15 på vintern. Lite senare intag mot våren. Nåja, nu var det så här. Det fanns andra lite lustiga regler. Man fick inte rida i bredd i ridhuset och man fick inte prata mer än nödvändigt. Nu låter det som om vi inte trivdes, men det gjorde vi. Övriga inackorderade var väldigt vänliga och Annie vann snart deras hjärtan. Hon är ju så SNÄLL fick vi höra allt som oftast. Det värmer i hjärtat. <3 (Ingen vill väl ha en häst som alla avskyr..)
Det enda riktigt jobbiga var när vi hade intaget och den där 180 cm hästen skulle in. Jag gillar verkligen inte så höga hästar och när dom dessutom mopsar upp sig, ja då känner jag mig liten och ynklig.
Annie i nya stallet.
Annie och hennes "morotsgubbe".
Till en början fick hon gå i en liten grusruta på baksidan, mellan 2 andra hästar. Det kändes inte alls optimalt så när vi fick frågan om stallägarens 2-åriga sto och Annie kunde få gå ihop i de stora hagarna så kunde vi inte säga ja snabbt nog.
Annie och hennes kompis Angelina, 2 år, och en stor hage att härja i.
Stallet ligger väldigt fint, men det finns ingenstans att rida ut. Bara en enda väg, upp till en sjö. På den här vägen vågar man inte rida eftersom folk kör riktigt fort i och med att det är en raksträcka...
Efterdyningar...
Det visade sig att Annie hade fått en inflammation i en kota. Det var därför hon inte presterade som hon brukade nere på EM. Vi vet vad det beror på och jag vill inte gå in närmare på det än så.
Hon svarade fint på behandlingen och fick vila under hösten. Tyvärr kunde hon inte gå kvar i sommarhagen eftersom hon skulle vila. Att gå själv i vinterhage är inte alls roligt, men som tur är så är hon en så otroligt lätt häst så hon fann sig i det utan problem. Det blev lite extra pyssel då hon skulle ha hö istället och promenader.
Under senhösten fick vi börja sätta igång henne igen vilket fungerade mycket bra. Vi bestämde oss också för att flytta henne till ett stall väldigt nära Sandra (man ser stallet från hennes balkong). Flytten skulle ske den 1 December. Samma dag som sandra själv skulle flytta. Har man inte jobb så skaffar man sig. :)
EM - Hemresan
Tänk vad snabbt en vecka kan gå. Rätt vad det var så var det dags att packa ihop allting och börja resan hem till Sverige. Sandra och jag brukar ha hyfsad ordning på hur vi ska ha allting så det är mest själva bärandet till bilen som tar tid. Vi stod ju en bit in i tältstallet med så många steg blev det.
Annie åkte i en mindre lastbil ner tillsammans med en jättetrevlig valack. Det fanns gott om plats att hiva in alla saker.
Det var fortfarande väldigt hett, så vi duschade av Annie precis innan lastning. Hon åkte ändå utan skydd. Hon står så bra på transporten och det var alldeles för varmt att ha några skydd på.
Sista tuggorna med österrikiskt gräs.
Skönt med en kall dusch innan hemfärden.
Det var riktigt stökigt när alla skulle lasta och åka hem ungefär samtidigt. En ganska känd belgisk ryttare stod och skällde på Sandra på något språk hon inte förstod så Sandra blev rätt sur och skällde tillbaka på svenska om jag inte minns fel. Sedan gick hon över till engelska och sa till belgiskan att om hon bara förklarar vad det är hon vill så ska det nog gå att lösa. Och det gjorde det ju. Alla kunde få sina hästar lastade utan att störa varandra. Lite märkligt det där hur en del tror sig ha rätt att bete sig hur som helst bara för att de är kända.
Äntligen på väg hem!
Vacker utsikt på vägen hem.
Stopp mitt i natten för urlastning och tankning. :)
Hemma i Sverige igen! Tillfällig stopp dock. Omlastning till egen transport och sista timmen hem innan resan var över för denna gång.
Och ÄNTLIGEN hemma i sin egen hage med sina kompisar. Det första hon gjorde var att springa efter en av de andra, vända rumpan till och dela ut en praktfull smäll. Sandra och jag stod som fågelholkar och fattade ingenting. Efter det så var det helt lugnt igen. :)
Annie fick nu semester eftersom resan självklart tagit en del på henne. Skorna hon fick i Österrike visade sig inte hålla för att gå i svensk sommarhage så när jag någon vecka senare skulle ta in henne så gick hon helt tyst. Inte en sko satt kvar, och hon brukar aldrig tappa några skor.
Lilltjejen var värd varje minut hon fick i sommarhagen. :)
EM - Tävlingarna
Ja... Vad gäller själva tävlingen för Annies del så kan vi i det närmaste lämna det därhän. Hon var toppenfin i början av veckan, men ju närmare allvaret vi kom, desto sämre presterade hästen. Vi insåg snart att något verkade fel. Vi kände inte riktigt igen henne. Och presterar man inte på topp så kan man inte placera sig högt på ett EM.
Är man inte bäst, kan man åtminstone vara snyggast. :)
Så, inga toppresultat denna gång, men man år ha i minnet med att Annie bara var 5 år på detta EM. Det var hon och någon mer som var yngst. Alla de andra var minst 1 år äldre. Självklart gör det sitt till. Vi har heller aldrig varit ute på så här stora tävlingar och har lärt oss massor som vi kan ta med oss och framförallt, vi hade ROLIGT.
EM - Anläggningen
Anläggningen förtjänar ett eget inlägg. Det var verkligen ett fantastiskt ställe som Sandra och jag besökte även 2013, men då utan Annie. Stället ligger 15-20 minuter utanför Wien, mer bestämt Wiener-Neustadt. Det ägs av Familjen Schulz och hela stället andas reining. Här föder man upp alltifrån kommande reiningstjärnor till att hålla EM. Man har några hundra hästar här. Man har självklart en egen hemsida; http://www.westernstar.at/
Här är bilder jag själv har tagit:
Här syns båda ridbanorna. Den som är mest skymd, till höger, var till för framridning. Den till vänster tävlades det på.
Tävlingsarenan med vy bort mot parkeringen och gäststallar. Tältstallet där Annie stod syns som ett vitt fält bakom traktorn.
Kontoret/Sekretariatet och i hörnet, till höger i bild (syns ej) låg restaurangen/baren och det var där vi häckade på kvällarna. :)
Restauranten/baren (Ridbanorna är bakom mig)
Framridningsbanan med vattensprinklers i taket! Helt underbart för hästar och ryttare när det var så hett.
Anläggningens egna hästar.
Det är väldigt vackert runtomkring, men stället ligger som i en gryta och blir följdaktligen väldigt varmt.
Deras egna stall var väldigt annorlunda mot våra här hemma. Mer... exotisk.
Hästarna kunde välja att vara inne, eller ute. Här stod en del hingstar men just när jag passerade hade dom nog siesta. :)
Vi gick en del promenader runt området med Annie. Det kändes som om vi var i en bubbla, en helt annan värld på något sätt.
Lite bus hann vi allt med också. Jag visar inte kortet på hur Sandras lår såg ut efter den här barbackaturen, men ni kan nog tänka er...
Liksom att byta skor. En var lite lös och jag påtalade detta för min syster som envetet påstod att jag hade fel, men när det gäller sådant så ska hon lita på mig. =D
Måttligt road. Det var *grymt* varmt, men hovslagaren var en härlig personlighet som nog tyckte det var lite roligt med 2 blonda tjejer med en liten häst. ;)
De svenska hästarna fick stå tillsammans och vi hade norska och finska precis mittemot. I boxen till höger om Annie stod en Tjeckisk häst. Ett otroligt grinigt sto som gärna ville mucka med Annie, men hon gjorde som hon brukar. Ignorerade.
Matdags!
Alla tyckte inte att det var varmt. Vi var flera som trodde detta var en riktig häst - tills vi kom nära. :p
En av alla de troféer som skulle delas ut under veckan.
EM - Äventyret
Äntligen var det dags för äventyret att börja! Hotellet låg någon dryg mil från tävlingsområdet men det var väldigt enkelt att ta sig med bil emellan och tro mig, bilarna gick i skytteltrafik fram och åter. Man hoppade in i den bil som skulle åt det håll man ville åka. Vi försökte ha lite kommunikation med varandra och jag upplevde det aldrig som några problem. Vi hade också kommit överens om att hjälpas åt och ge frukost till alla hästar så inte alla behövde åka på morgonen. Väldigt skönt med tanke på att det vissa morgnar skulle börja ridas vid halv 5-5.
Hotellet utifrån. Typiskt Österrikiskt hotell. :)
Dom första dagarna var till för att få hästarna och ryttarna att landa. Det var fruktansvärt varmt, upp och över 40 grader, så det var ofta kö till spolningen. Vattnet kom 100 meter ner och var kallt men hästarna tyckte det var jätteskönt. Våra nordiska hästar hade fått tältstallen och därinne var det hemskt på dagen. Sandra och jag tog ofta ut Annie och lät henne stå med oss, nyspolad. Någon av oss pratade med Helmut Schulz som ägde anläggningen, men han kunde inget göra. De nordiska ekipagen tävlar helt enkelt för lite i Europa för att få bättre stall än så. Helmut tyckte vi skulle visa oss mer, och därmed få bättre standard. (Året efter hade han lyssnat och placerat de nordiska hästarna i bättre stallar. EM går alltid 2 år i rad på samma ställe, så det hjälpte att prata med honom.) Det var helt enkelt bara att gilla läget denna gång.
Annie och Sandra gjorde några uppvärmningsklasser under Tisdagen och Onsdagen innan det satte igång på riktigt med tävlingsklasserna från Torsdag. Det var inte bara EM-klasser, utan där fanns en blandad kompott med lite allt möjligt så ryttarna skulle komma igång och i form inför sina EM-klasser. Det reds verkligen från tidig morgon till väldigt sen kväll. Det var nog bara några timmar mitt i natten som arenorna (2 stycken) stod tomma.
Annie själv tog det hela med ro. Hon var lite missnöjd med värmen i tältstallet, då stod hon med nosen i springan ut så hon fick extra luft och då brukade vi hämta ut henne så hon slapp stå där inne. Man får se det positivt, man behövde inte använda täcke åtminstone! Hon är otroligt lätt att resa med. Man bara parkerar henne i sin box och hon kollar vart hö och vatten är och sedan bor hon där. Denna gång var ingen skillnad.
Annie i sin box. Fanns massor att plocka med.
Tänk vad snabbt man "flyttar in" på ett nytt ställe. Vips så är det som hemma med alla saker och prylar. Tur att Annie är en så klok häst att man kan hänga saker på boxväggen utan att hon rör något. Gud vet att vi behöver platsen!
Första 2-3 dagarna på veckan flöt på väldigt smidigt men också väldigt snabbt. Snart var det dags för allvaret att börja...
Försummad blogg...
Viljan har varit god, men så har jag glömt bort... Det finns mängder med ursäkter, men jag ska ta mig i kragen och skriva nu. Det har ju hänt massor! :)
God Jul och Gott Nytt År!!!
EM - Avresedagen 1 Juli 2012
Så var det dags. Annie hade varit på träningscamp i ca 2 veckor redan så hon var på plats. Vi skulle utgå från Hökerum eftersom vi skulle samåka med 4 andra hästar.
Den här dagen, söndag, var det lite fart och fläkt för att få allting klart. Saker skulle packas och lastas, hästar skulle fixas och Annie fick en lättare ridtur innan vi åkte. Resan skulle bli lång och hon skulle få stå så länge så vi tyckte hon behövde få röra på sig innan avfärd.
Runt 1 på eftermiddagen var allt i ordning och karavanen kunde bege sig iväg på den långa resan. Vi hade bestämt att vi skulle åka till Malmö, över Öresundsbron, Danmark, genom Tyskland och Tjeckien och sedan till Wien och slutligen Wiener-Neustadt och sista anhalten Familjen Schultz gård.
Ibland är det tur att man inte vet hur saker och ting kommer att vara innan man gjort det, annars skulle man nog avstå. Och vi hade alla väldigt gärna avstått att resa via Tjeckien...
Resan började hur bra som helst. Framåt kvällen var vi i Danmark och där fick hästarna komma ut och sträcka på benen.
Färjan mellan Danmark och Tyskland gick hur lätt som helst och hästarna var vid gott mod. Snart blev det lite segare då vi reste genom Tyskland under natten. Där fick vi ett hemskt oväder över oss och vi tog skydd en stund på en mack då vägen mer eller mindre höll på att flyta bort. Jag har nog aldrig upplevt ett så underligt åskoväder.
Framåt morgonen när solen började stiga upp var vi någonstans runt Berlin. Vi blev lite osäkra när det började stå "Berlin 17 km". Vi hade verkligen ingen lust att hamna i Berlin på måndag morgon och rusningen som garanterat skulle vara då! Alla hade ju inte semester som vi. Som tur var så vek vägen snart av (tack underbara kartbok!!) och vi fortsatte söderöver mot Dresden och så småningom Tjeckien. Det är verkligen en underlig känsla att resa runt med häst på det där sättet. Det gällde att vara mycket uppmärksam på hur varmt det var ute och framåt förmiddagen så började det värma på rejält.
När Tjeckien närmade sig så gällde det att vara uppmärksam på vart man kunde köpa en s.k "vinjett". Den måste man ha för att få köra på motorvägarna i Tjeckien samt även i Österrike. Vi lyckades missa de 2 första ställena och började bli redigt nervösa! Stoppar polisen en och man är utan vinjett så är böterna ruggigt dyra. Jag vet inte exakt, men någonstans runt 10.000:- eller mer hörde jag.
Vi hade fått höra att vi skulle undvika Tjeckien pga deras superdåliga vägar, men vi förstod inte alls vad folk pratat om? Vägarna var ju bättre än här hemma?! Helt fantastiska. Tills vi vek av för att köpa den där vinjetten... Milde tid... Först hamnade vi på en liten väg där vi fick vända och sedan köra tillbaka en bit och det gick bara neråt, neråt, neråt...? Hur länge kan man köra neråt utan att hamna på botten av en avgrund? Svar; väldigt långt! Till slut när vi måste ha varit så långt ner man kan komma på detta jordklot så fann vi en man som vi kanske kunde fråga? Och tja, hade vi kunnat tjeckiska hade det väl fungerat. Det här var nog en man som knappast lämnat sin by på hela sitt liv. Ett riktigt original. Nu löste en i vårt sällskap det så bra att hon pekade på tanklocket (teckenspråk för mack) och göra en fyrkant med fingrarna och peka på rutan på bilen och säga vinjett. Då gick det upp ett ljus för mannen och han svarade på... Tja? Tysk-engelsk-tjeckiska-teckenspråk? Vi förstod att vi skulle följa vägen ännu en liten bit. Neråt. Så det gjorde vi och DÄR hittade vi en mack! Mindre kan den nog inte bli om man alls ska kunna kalla det en mack. Haha! Vi fick tag på vinjetten och sedan tog klättrandet tillbaka upp för bergssidan vid... Nu var det inte så farligt för det skulle ju snart bli riktigt bra vägar. Eller...?
När vi kom upp för berget igen och fortsatte mot Österrike så insåg vi snart att vi gått på en nit vad gäller vägarna. Det var det absolut mest hemska jag *någonsin* åkt på!! Vi trodde att vi fått punktering. Allra minst. Så som det hoppade och studsade. Vi fick sänka farten REJÄLT och kröp väl fram i 60 eller så. Det skulle bli en låång resa insåg vi... *suck* Och så höll vi på. I drygt 10 mil.
Inte blev det bättre av att vi lyckades köra fel (vägskyltar i Tjeckien lämnar i övrigt mycket att önska vad gäller information) så vi hamnade I Prag. Jodå... Och Prag är en stad med mycket backar och trånga vägar. Efter mycket om och men och lite tjafs bland oss i bilen vems felet kunde vara (jo, vi hade GPS, men den var det ingen som riktigt förstod så det var kartbok som gällde..) och bussar som tutade på oss osv så hittade vi till slut ut igen. Att köra fel är i och för sig inget som är speciellt jobbigt. Om man inte har häst med sig och det är närmare 35 grader varmt ute. Och om man inte redan hade kört runt 20-22 timmar. Det tär på alla.
En god stund senare så hittade vi vägen ut ur Prag och styrde kosan mot Wien. Lätt som en plätt när det står skyltat Wien! Eller...? Om vi hade tagit RÄTT skylt ja och inte den som gällde tung trafik... Typiskt nog insåg vi inte misstaget förrän lite längre fram när vi var ute på vischan någonstans och hittade den riktiga skylten Wien. Ett tag visste vi inte riktigt vart vi var ska erkännas. Som sagt, skyltarna i Tjeckien var... annorlunda.
Nu hade det gått så många timmar sedan senaste urlastningen med så det var dags att finna ett ställe att rasta häst på. Vad gör man då? Hittar en stoor lastbilsparkering såklart! Fantastiskt ställe och det var lite spännande att knalla runt med hästen bland alla lastbilar. Massor av chaufförer kom ut ur sina bilar och tittade på oss när vi gick förbi deras lastbilar. Om inte annat så hördes det när skorna slår i asfalten. Man kan undra vad de tänkte och sa.
Vatten till hästarna fick vi hämta på rastplatserna och det var aldrig några problem förutom i just Tjeckien. Fanns ingen kran någonstans att fylla spannen. En tjej fann på råd och är dessutom uppenbarligen en teaterapa, så hon spannen och gick bort till en tjej som jobbade på macken och frågade först på engelska efter vatten, men tjejen såg ut som ett frågetecken. Efter en liten stunds funderande så började J att gnägga, peka på spannen och "dricka" i luften och DÅ sken tjejen upp, tog spannen och kom tillbaka med den full av vatten!
Resan fortsatte efter detta uppehåll och nu hade vi inte så långt kvar så vi beslutade att försöka klara av sista biten utan uppehåll. När vi kört drygt 24-25 timmar så anlände vi äntligen till Österrikes gräns. Nu var vi så vara vid gränspassager att vi visste att det var bara att köra. Inte en enda gång blev vi stoppade för att kolla hästarnas pass eller vaccinationer. Kändes snopet, men rätt ok så här på sluttampen. Nu var det riktigt varmt - uppåt 40 grader så vi ville komma FRAM. Sista timmarna till gården där EM skulle hållas avlöpte ganska bra. Vi blev lite skärrade strax utanför Wien på deras enorma infartsväg med 5 filer i varje riktning och vi visste inte riktigt vart vi skulle ta av så vi låg i mitten. I 80 km/h. Det var inte populärt då vi råkade komma mitt i rusningen efter jobbet. De fick finna sig eftersom vi var utlänningar så vi körde på och lät dom hållas när de körde kors och tvärs framför näsan på oss. Och tutade. Såklart.
Efter ännu en felkörning så svängde vi in på Schultz gård ungefär klockan 19 på kvällen. 30 timmar efter vi startade från Hökerum i Sverige. Mycket trötta och varma men åh så skönt att vara framme! Nu skulle hästen tas om hand och allt skulle packas in för kvällen och sedan skulle vi åka till hotellet och äta.
Och nu hade vi en hel vecka framför oss som vi skulle umgås med alla dessa underbara reiningmänniskor. Förutom de 5 ryttarna så var vi lite fotfolk med så hela vårt gäng var 10 personer som åkt med hästarna ner, men det skulle tillkomma 3 under veckan. Dels tränaren som skulle hjälpa våra ryttare och dels 2 anhöriga till ett par av ryttarna.
Äntligen kunde äventyret börja!!
Sista "checken" innan anmälan till EM...
Sandra var självklart oerhört glad över att ha lyckats kvala till EM, men samtidigt så är hon realist. Det kostar pengar att åka. MYCKET pengar. Om det ens ska vara värt besväret så ville hon ha en rimlig chans att kunna placera sig på ett EM och därför blev tävlingen på Axvalla i Juni sista kollen att saker och ting fungerade.
Övriga EM deltagare som vi skulle åka med gjorde precis samma sak. Man vill ju inte göra bort sig när man reser till Europa. :)
För att komma in på banan innan de "riktiga" klasserna skulle vara, så hade Sandra anmält till en freestyle reining klass. Hon och Annie skulle vara en s.k "ringwraith". En typ av vålnad ur "Sagan om ringen". Kostymen hade hon använt till sin förrförra häst, Reyners Story, men den visade sig passa Annie ganska bra. Det blev några mindre justeringar vill jag minnas. För att inte Annie skulle dö då saker och ting hänger och slänger runt henne så hade de tränat hemma. Utan problem... Märkligt? Sådant där kan Annie hantera riktigt bra, men så kommer det en "dödlig" sten eller något annat som bara hon ser och då kryper hon ur skinnet..
Fredag kväll kom och vi fixade till ryttare och häst. Och de blev såå läckra. Jag fick aldrig tagit några kort med kostymen på, men herregud vad läckert det blev! Allt var svart på Annie förutom sadeln och Sandra var helt svartklädd. Inte såg hon så mycket heller, men det kunde man inte tro. Och musiken... Hjälp vad *häftigt*! Tyvärr blev det "bara" en 2a plats då det blev en korsgalopp på ett ställe. Domaren hade velat ha henne som etta, men korsgaloppen kom alltså emellan. Förhoppningsvis kommer vi få se dom i freestyle reining i framtiden. Vi har redan flera bra idéer!
På lördagen var det dags för de riktiga klasserna. Vi hade redan innan bestämt att det skulle bli en kort tävlingshelg då det var annat som pockade på uppmärksamhet.
Dagens första klass gick väl inte jättebra eftersom jag inte minns exakt hur det gick men rosett blev det. Den andra gick strålande och där kom även 70-rundan! Mycket bra kvitto inför EM!
Efter en kort men intensiv helg så styrde vi senare på kvällen nosen hemåt igen och vi fortsatte vår planering inför EM!
Kvalad till EM i Österrike!!
I början av Juni fick jag en underbar nyhet. Det visade sig att min syster, Sandra, och Annie har varit så duktiga under 2011 att de faktiskt har kvalat till EM i Österrike. Närmare bestämt i Wiener Neustadt som ligger någon kvart utanför Wien.
I början fanns det inte en tanke på att resa iväg. Inte kunde vi dra iväg med lilltjejen så långt genom Europa? Eller kunde vi....?
Efter x antal turer fram och åter så bestämdes det att den 1 Juli skulle vi åka iväg ett helt gäng med 5 hästar och deras ryttare plus "fotfolk" med start från Gamlegården utanför Hökerum ner till Österrike. Vägen skulle gå genom Danmark, Tyskland, Tjeckien och slutligen Österrike innan vi skulle vara framme. Ungefär 180 mil enkel väg om jag minns rätt. Och ungefär ett dygn i bil... Det visade sig bli en minnesvärd resa. På många sätt...
Western Allsvenskan - Deltävling 3 i Vallda
Det började ju så bra.... Men slutade så dåligt... Så kan man sammanfatta deltävlingen i Vallda.
Veckan efter förra deltävlingen i Ulricehamn så tog vi med oss lagets hästar till Vallda. Ridklubben ligger ett stenkast från vårt stall så resan tog mindre än en halvtimme. Skönt för oss, men säkert ännu skönare för hästarna.
Väl på plats så lastade vi ur och vår duktiga lagledare fiade och trixade så allt skulle vara klart inför första start. Till den här tävlingen hade jag, förutom mina 2 lagstarter, även anmält mig till 2 klasser individuellt, men jag skulle bara genomföra 3 ritter. Logiskt, eller? :)
Först ut för mig och Annie blev reining. Vi hade tränat hemma en del och jag hoppades att hon inte skulle vara lika lättskrämd då vi var ute för bara en vecka sedan. Jag ville ju visa upp oss från vår allra bästa sida eftersom vi dagen till ära skulle få lite publik i form av min mamma, min styvfar samt min syster och hennes pojkvän. Annie var dock inte lika imponerad av publiken. Hon vet att jag inte riktigt kommer åt henne på tävling och snart fick jag också lite problem med spinnen. Som tur var fanns Sandra där som kunde visa Annie att man faktiskt inte får uppföra sig precis hur som helst. Sandra spann loss där med sitt blonda, långa hår och det var en person som undrade vad det var för ett "flarne" som satt på Annie med det långa håret flygandes runt huvudet och högklackade skor. Det hela blev mycket roligt när vi fick det berättat för oss i efterhand!
När så Annie var "korrigerad" och kunde uppföra sig någotsånär, så blev det snart vår tur att gå in på banan. Första biten in till mitten gick hur fint som helst. Det var ju bara skritt. :) Resten gick inte heller dåligt, men det där med att stå still aldrig så kort stund mellan galoppvolterna och spinnen visade sig vara en något svår nöt att knäcka just den här dagen. Utgången drog *väldigt*. Följden blev att vi kom en aning ur kurs och för att inte förvärra det hela så fick jag skynda på starten av spinnen. Inte optimalt, men hyfsat ändå.
(Kortet är taget av Lisette Thor)
Reiningen var en av de 2 klasser jag red individuellt förutom att jag red för mitt lag. Tydligen gjorde vi rätt ok ifrån oss för det visade sig att vi kom på en 2a plats lagmässigt, men jag vann den individuella ritten! Och därmed fick vi ett pris. Pinsamt nog hade jag ju tagit av sakerna på Annie eftersom jag inte vill ha dom på mer än nödvändigt. Hon skulle ju ändå vara tvungen att vara igång större delen av dagen och för att spara på henne så vill jag ta av så fort jag kan. Så det hade jag ju gjort. Inte heller fattade jag att jag vunnit förrän jag hör mitt namn i högtalaren och någon fick säga till mig att jag kanske skulle gå in och hämta mitt pris? *haha* Snacka om att känna sig blond...
Så, vi kom in på banan i något mindre formell mundering än vad som var tänkt. Samtidigt kanske det bara var bra. Jag verkar ju ha problem med att sitta KVAR på hästen när jag vinner och står jag bredvid så kanske jag inte kan skada mig åtminstone. Förutom en fin rosett så vann jag ett presentkort på 200:- till ett företag som säljer westernprylar.
(Kortet tillhör MalinsPictures)
Glädjande nog kom min stallkamrat, Linn, och hennes fina häst Labell 2a efter mig i reining (individuellt). Linn har kämpat hårt med sitt sto som verkligen inte är den lättaste häst som finns.
(Kortet tillhör MalinsPictures)
När reiningen var klar så var det en stunds vila för Annie och mig. Vår nästa klass var Western Riding som vi skulle tävla för laget.
Det skulle visa sig att resten av dagen inte alls blev som det var tänkt. Inte ens i närheten... :(
Ungefär vid lunch gick strömmen. En stund därpå kom den tillbaka för att strax försvinna igen. Och där stod arrangören med en westerntävling som skulle utföras. Inte bra alls! Det jobbades febrilt, men det tog säkert ett par timmar innan det hela var avhjälpt. Under tiden fick vi rida fram i ett minst sagt *mörkt* ridhus. Tävlingsledningen flyttade själva klasserna till det mindre ridhuset intill som var marginellt ljusare. Nackdelen med det ridhuset var att det var av modell äldre och läktaren där publiken ska sitta är utmed långsidan. Inget fel på det, om det inte hade varit för att den var en bit upp. Strax under taket. Annie gillar inte att ha publiken helt inpå sig och hon gillar heller inte att höra saker hon inte kan se och hon gillar *definitivt* inte mörker!
Men, nu var det som det var och det var bara att gilla läget. Klasserna skulle köras medan ansvariga letade felet till strömavbrottet.
När det blev vår tur så var Annie tveksam till att gå in i det mindre ridhuset. Vi red fram därinne innan reiningen, men då var det ljust. Nu var det mörkt och en hel mängd folk som hon hörde men inte visste vart de fanns. Och därför hade vi tydligen aldrig varit därinne förut... Vi gick fram till insläppet på lite darriga ben och vi hann nog få in ett par ben i ridhuset innan Annie slog till reträtt och gjorde en helt fantastisk spinn! Ut ur ridhuset... *suck* Det blev till att börja om och ta sig in. Man fick gå in så fort hästen innan startat så ens häst skulle hinna vänja sig vid mörkret. Nu kanske det är så att En Helt Normal Häst har hyfsat lätt att vänja sig, men Annie är inte alltid en Normal Häst. Så hon var tveksam. Vi fick dessutom stå i hörnet (typ) med rumpan mot kortsidan och nosen mot andra kortsidan och sålunda hela kroppen mot Den Farliga Långsidan. Där det var en Massa Ljud. Från Ovan. Alltså Mycket Farliga Grejor. Det blev lite fnork och svårigheter att stå still innan vi fick startsignal och kunde rida iväg i skritt. Skritt brukar vara en bra gångart, men Annie hinner helt klart tänka lite för mycket när det går så sakta så när vi kom fram till den enda bommen så sa det *KLONK* med åtminstone 3 av 4 hovar. Hon missade nog att klonka med en och det får vi vara nöjda med. Nackdelen är att man får sämre poäng om man klonkar.. Annie brys sig visserligen inte. Hon Överlevde. Det är allt som räknas. Resten av banan med serpentiner och galoppombyte mm fungerade smärtfritt även om det kändes som om vi hade lite mycket "räzerhäst" denna dag. Återigen kom jag på mig att jag hummar och hummar och sitter bak och trycker ner fötterna och, naturligtvis, hänger i tygeln utan att Annie reagerar nämnvärt. Hon vill bara bli Klar. Så hon kan gå ut ur det farliga ridhuset. Ganska snart var vi mycket riktigt klara och kunde lämna ridhuset och andas igen. Och SE! Det fanns ju en massa ljus därute! *puh* Ritten gick egentligen mycket bra och jag låg bra till enligt vår lagledare.
Då detta var en lagstart och inte en individuell så tog jag av Annie sakerna. När de individuella vinsterna ropades upp så fick jag veta att jag "vunnit"? Eh, nej, nu blev det nog fel? Vår lagledare tog tag i det som tur var, men det borde ju innebära att laget låg bra till eftersom jag måste ha gjort en bra ritt. Trodde vi... :(
Sista start för Annie och mig blev sen. Inte förrän någon gång vid 19.30-20 red jag min sista start som endast var en individuell ritt. Denna gång i Western Horsemanship. Anledningen till min start här var att jag ville träna Annie inne på banan. Och mig själv så jag lär mig att reglera henne. Tyvärr hade väl luften gått ur oss lite såhär dags så Annie var ganska sur och själv var jag väldigt trött. Strömmen var tillbaka sedan flera timmar nu så nu kunde vi återigen rida i det stora och ljusa ridhuset. Annie var ganska duktig trots allt. Man skulle göra ett kort individuellt mönster först och sedan skulle vi alla göra railwork. Annie gillar *inte* railwork. En del ryttare har mycket dålig koll på sina hästar så de hamnar i rumpan på henne och det gillar hon inte. Annie visar det genom att jag märker att hon kör upp huvudet och slänger det lite fram och tillbaka samt att farten ökar. Naturligtvis. En önskan vore att folk kunde reglera sina hästar eller helt enkelt vända över eller något så de inte stör. Nåväl, själva ritten gav oss ännu en första plats och den här gången vann jag förutom rosetten, ett par skydd att ha under lindorna. Lite synd att de var modell "bautastor", till typ halvblod på 180 cm eller något. Dessa skydd skulle jag kunna linda in hela Annies ben i! :)
(Kortet tillhör MalinsPictures)
En av våra stallkamrater, Olivia, placerade sig som 3a i samma klass. Hennes lille ponny Tommi har bara tränats i western ett par månader här.
I och med att Western Horsemanship klassen var över så var det dags för tävlingsledningen att försöka räkna ut hur det gått för alla lag. Det tog en bra stund. Tyvärr hade de inte meddelat en enda placering, förutom de individuella, under hela dagen. Trots att detta ska göras enligt reglerna. Nu var det väl ingen som protesterade eftersom man tror att allt görs rätt och riktigt. Denna deltävling som var nr.3 var den sista och vinnaren nu var det lag som skulle representera Division Väst i Sandviken i September när alla allsvenskans lag möts och gör upp. Vårt lag, Team Långås, låg 1a inför denna deltävling och vi trodde oss nog ha en god chans till seger eller en 2a plats. Vår lagledare hade mer eller mindre sprungit benen av sig under dagen för att korrigera felaktigheter såsom att jag fick en individuell placering där jag red i lag och tvärtom. Det var... Mycket!
Efter en extremt lång väntan så kom resultaten. Vi kom 2a. Ja, ok. Då hade väl vinnande lag presterat bättre, men vi undrade allihop hur det gått för oss rent placeringsmässigt..? Vi skulle få veta. Senare. Tills dess höll vi god min och skålade eftersom vi ansåg att vi varit duktiga ändå.
(Kortet tillhör MalinsPictures)
Tråkigt nog var det inte slut med detta. Det var en man som förirrat sig bort under dagen så mycket tid och engagemang hade lagts på att försöka hitta honom från väldigt många håll. Nu när tävlingen var över och vi alla skulle åka hem så fullkomligt invaderades hela stallplan av poliser, polishundar, polisbilar och t.o.m en polishelikopter. Det var bara för oss att försöka få bort oss och våra hästar från platsen så fort som möjligt så de kunde få jobba. Mannen hittades senare och var vid god vigör.
Vi var hemma i stallet vid 22 och det var inte utan att vi alla var rätt slitna...
Ett par dagar senare kom resultaten och med dom en tråkig radda händelser eftersom det visade sig att min ritt i Western Riding "försvunnit" och därmed aldrig räknades in i lagresultatet. En vinst gav 15 poäng (ja, jag vann klassen) som skulle ha lagts på vår totalpoäng men som nu inte gjordes. HADE så gjorts så hade vårt lag vunnit. Vi lämnade in en protest som efter 10 veckor (!!) sköts över till WRAS som efter ett antal veckor där med skickade tillbaka frågan utan åtgärd vilket gjorde att vi nu var en bit in i Augusti och WSG visade sig tandlösa nog att gömma sig bakom WRAS istället för att ställa saker och ting till rätta. Det hade funnits olika vägar att gå, men WSG valde den enkla.
Kan jag säga att vårt team inte var glada? Och ja, det blir helt klart en annan klubb för mig nästa år. WSG återgår jag inte till. Det är inte kul attt tävla för en klubb som inte står bakom sina medlemmar till fullo.
Vår lagledare ska ha en stor eloge för allt engagemang hon lade ner under efterspelet av Western Allsvenskan!
(Kortet tillhör MalinsPictures)
Skönt är att veta att *egentligen* vann vårt lag. Tänk vad starka vi ändå varit? Ett lag som verkligen slagit ur underläge. 3 av ryttarna var minst sagt "blåbär" på detta med western (en av dom red dessutom lånad häst!), samt 2 som är duktiga ryttare, men en av dessa har en grön häst (unghäst) och så jag som är ganska ny på detta med reining och helt klart "blåbär" på tävling, men visserligen har jag en superduktig häst, men knapparna har jag inte riktigt hittat. Av alla dessa ryttare så är 2 under 18! Vilket lag vi varit! Hela säcken har knutits ihop av en duktig coach som baxat oss åt rätt håll. Inte alltid så lätt när känslor och annat tar överhanden.
GRATTIS TILL BÄSTA TEAM LÅNGÅS!!! =)
