cielobprettyannie

I stallet gjorde vi i ordning hästarna och lastade in dom plus alla saker som skulle med. Vädret hade oxkså kunnat vara bättre. Det hade det. Nu visade det sig från sin något sämre sida om vi säger så. Regn eller ihållande regn? Med glimtar av uppehåll. Och kallt. Ganska kallt faktiskt... Nåja, det var bara attt klistra på leendet och åka iväg.

Vi hade kommit ungefär till avfarten efter Fjärås när lamporna på bilen började lysa. Så ska de väl inte göra? Eller? Jörn sa knappt något. Han sa att "det ordnar sig". Så jag tänkte, det gör väl det. Min röst tillät inte heller några större utsvävningar såsom protester och liknande, så vi körde på, vår lilla karavan av 3 bilar med släp. Snart såg vi att det nog var så att bilen inte laddade som den skulle. I princip laddade den inte alls. Det är inte riktigt bra. Det är det inte, men Jörn körde på. Sammanbitet. Så hade vi ca ett par mil kvar och jag tänkte att vi kanske kanske kunde klara detta. Ungefär i samma veva slog alla mätare frivolter och sedan dog bilen. Bara sådär. Vi nådde avfarten åtminstone, men sedan var det stopp. På riktigt. Vi tog kontakt med övriga i gänget och efter mycket om och men så fortsatte de bort till tävlingen med sina ekipage och vi kom överens om att vår lagledare, Malin, skulle komma tillbaka med sin bil och hämta våra hästar och oss. Under tiden fick vi vänta. I den kalla vinden. Hästarna hade det gott och mumsade hö. Helt ovetandes om "dramat". Ganska snart stannade en bil och en man kom gående. Det visade sig att han körde djurtransport till vardags och han hade gärna hjälpt till genom att hämta sin bil och köra våra hästar de sista milen. Det gör mig så glad att det finns folk som faktiskt BRYR sig så mycket att de gör sig omaket att offra sig. All heder till denna man-utan-namn.

Ganska snart kom Malin tillbaka och släpet hängdes på hennes bil och resan kunde fortsätta utan problem. Jörn hade hittat felet. Simpelt. Såklart. Drivremmen hade gått av så det laddae inte. Just idag! Han fixade skjuts in till falkenberg, fixade den och kom lite efter oss till tävlingen.

Väl framme på tävlingen så lastade vi ur och gjorde oss klara att rida fram. Som tur var hade Sandra och Casper hittat dit så jag fick lite hjälp att "justera" det som inte riktigt fungerade. Jag hade valt att återgå till att rida och därmed tävla på stångbett bara någon dag tidigare. Hemma hade det inte fungerat alls egentligen när jag tränade på tränsbett. Det blev bara oreda och osäkerhet från båda håll, så för att försöka "rädda vad som räddas kan" red jag nu på stång. Det är ett litet krux bara. Man måste rida på en hand. Och det är jag inte alls van vid. Nog för att jag gör det hemma då och då, men att gå från det till att vara *tvungen* som man är på tävling för att inte bli diskad, det är något helt annat. Och jag vet ju att Sandra sagt att Annie blir annorlunda inne på arenan. Som om hon *vet* att man inte kommer åt henne... Nu var det stång som gällde och det fanns ingen återvändo.

Innan tävlingen ens började så red lagen runt i ridhuset och visade upp sig samtidigt som speakern presenterade oss.

Annie var inte road. Hon är inte van vid att det är så "intimt" eller vad man ska säga. De tävlingar hon varit på, NRHA, är av en helt annan kvalité. Nu var ju hela tanken med att hon skulle vara med här att "sensibilitetsträna" henne just inför NRHA tävlingarna. Annie tyckte det var mycket onödigt! Hon är väl inte nervös? Hon är bara alert! Eller?

Annies och min roll i laget var att tävla i reining samt western pleasure. Reining kändes som det största problemet, men det visade sig vara pleasuren som var mest tålamodsprövande för lilla Annie.

Reiningen hade ett lätt mönster. För lätt. Eller kanske det var svårt ändå för hur lätt är det att få en duktig reininghäst att spinna ETT varv? Ganska svårt visade det sig. Trots det lyckades jag "plussa" på ena spinnen. ganska snart märkte ju Annie att jag inte hade så värst mycket att säga till om, så vi kom på en 3e plats. Jag var ganska nöjd ändå.

Senare var det dags för pleasuren. Annie undrade om jag slagit i huvudet eller något när hon märkte att ALLA 22 hästar skulle in samtidigt. Det blev trångt. Ruskigt trångt. Och inte blev det bättre av att vissa inte kan reglerna utan de kör upp sina hästar i baken på min som då blir orolig eftersom hon inte vill agera bromskloss för främmande hästar. Sparka skulle hon knappast göra, men man märker att hon inte är tillfreds när huvudet åker upp och hon svänger det från sida till sida. Kikar jag bak, så "sitter" en häst i rumpan. Jojomensan! Dålig stil! Detta innebar att Annie stängde av mig. Jag körde ner mina fötter i stigbyglarna för att bromsa upp farten samt att jag hummade och hummade (hes som jag var, så Annie låtsades nog att jag var någon annan = man behöver inte lyda) men Annie, hon "älgade" på. Det blev en 6e plats trots allt.

Så fort våra klasser var över så gick jag ut till släpet, tog av alla saker och ställde in Annie i släpet. Hon fick sällskap av sin resekompis, Labell. De fick stå där ganska länge i väntan på slutresultatet för lagen som kom runt halv 8 på kvällen... Och då visade det sig att vi hade kommit 2a med vårt lag! Helt fantastiskt! Vi hade absolut inga förväntningar alls utan hoppades mest att vi inte skulle komma sist.

Så fort alla resultat kommit och vi fått vår fina 2a plats rosett så packade vi ihop allt, lastade ur hästarna, satte på deras transportskydd, lastade in och körde hemåt och nu uppförde sig bilen väl som tur var.

Hemma hos oss var vi strax efter 22 på kvällen. Något trötta, frusna och hungriga. Dagen efter? Det kändes som om jag var överkörd av en truck och jag hade absolut ingen röst kvar. Ingen alls! Så det fick bli vila några dagar för min del. Det är tufft att tävla! =)