Morötter och ponnyridning
Vädret var rätt ok så vi bestämde träff framåt eftermiddagen. Annie stod i stallgången och var (lyckligt?) omedveten om vad hon förväntades göra just denna dag. När jag höll på att lägga på sadeln så kom hela klanen in och fram till den lilla hästen. Flickorna, som var ännu mindre, fick snabbt sin mamma att ta fram påsen med omsorgsfullt nerpackade morötter. Här skulle matas häst! Och hästen, hon vart ju överlycklig! MORÖTTER!!! Och det var inte ens Jörn, hennes egen "privatmorot", som bjöd utan TVÅ söta barn! Som i ålder var lite äldre än Annie själv men i storlek.... Eh, ja... De var inte ens halva Annie ens om de slogs ihop och med lite god vilja. HUR kan de då vara äldre, undrar Annie? "Vaddå, att jag äter mycket mer och växer fortare??" Hmmm... Det där tåls att kluras på, låter hon hälsa.
Barnen stoppade Annies mun full med morötter och Annie, hon smaskade på för glatta livet. Morotskalas!! Barnen tyckte nog att hon gärna hade fått mumsa lite fortare då morötterna kom fram i en rasande fart. De ville ju mata! Hela tiden. Måste hästar tugga?! *hehe*
Så fort alla saker var på och morötterna uppätna (nja, det fanns ju några till. De hade Annie allt spanat in!) så gick vi ner till ridhuset. Jag satt upp själv en liten stund för att "känna av" Annie för dagen. Ibland kan hon vara otroligt stissig och yster och då är det bäst att någon som är van rastar henne lite först innan man sätter upp 2 små söta flickor på ryggen. Annie är absolut ingen dum häst, men hon är väldigt ung.
Någon kvart senare så ansåg jag att Annie var på ett strålande humör och att det inte borde vara några problem alls att låta barnen få sitta lite. Så, på med en hjälm på deras huvud och Jörn fick assistera i uppsittandet. Först upp var den minsta flickan, T. Hon var faktiskt inte så liten tyckte hon utan hela fyra och ett HALVT år gammal. Hon hade mycket att säga under den stund hon satt till häst. Hon hade minsann ridit en gång innan. På en liten brun häst, men den tyckte hon var för liten så Annie var perfekt för hon var så STOR. Och hon var så FIN. Och hon tyckte att hennes familj gott kunde skaffa en häst för de hade ju en hage. Fast hagen hade ingen grind, men det kunde hennes pappa fixa lätt för han hade faktiskt hammare och brädor. Dessutom hade de ett rum på andra våningen i deras hus. Där kunde hästen få bo. Efter allt detta så berättade hon med att de varit och handlat på ICA Maxi vid något tillfälle men där kunde man inte ha hästar för då skulle de äta upp alla morötter.
Efter någon kvart eller så ansågs det att det var dags för den ett år äldre systern, S, att få sitta på Annies rygg. Lilla S var mer tyst och sa inte så mycket. Under tiden vi gick runt med henne så hade T fullt upp med att klättra HÖGT upp på en snövall som ligger precis utanför ridhuset. Jag trodde att Annie skulle reagera när vi passerade, men hästen rörde inte en fena! Inte en min på hela tiden! Däremot såg hon ut som om hon skulle somna. *haha*
Efter avslutad "ponnyridning" ville båda flickorna ösa i Annie ännu mer morötter. Ett par stycken var kunde de få ge henne även om Annie fann det lite svårt att äta med bettet i munnen så ganska mycket hamnade på ridhusgolvet. Detta påpekade flickorna att Annie hade dåligt bordsskick. *hihi*
Det mest fantastiska för dagen var när ena flickan mer eller mindre tog tag i Annies ena framben och Annie rörde sig inte. Man börjar undra om hon kunde känna på sig att detta är små människor och dom är man rädd om? Man har ju hört om andra som berättar hur djur beter sig så annorlunda mot barn.
När familjen åkt bestämde jag mig för att väcka Annie lite och låta henne få röra lite till på sig. Nu var hon ju väl framskrittad. Så, upp med mig på ryggen och vi gjorde lite galopparbete och då var Annie genast mer på tårna och reagerade på skottkärran som stått på exakt samma plats heeeeela tiden vi varit i ridhuset. Lustiga lilla häst. ;-)
Lite "onödigt vetande" - Jag frågade mamman till barnen vad det kostade med ponnyridning. Hela 40:- tar de för ett varv på en liten bana. Ganska hutlöst egentligen. Man vill ju bara låta barnen få sitta och åka lite häst. Inte köpa hela hästen! Jämför dessa 40:- med att betala 100:- på en ridskola i en "ridlekis/knattegrupp" där de får rida i åtminstone 30 minuter och (förhoppningsvis?) GÖRA något. Har man då 3 barn som vill rida ett varv vardera på den där lilla hästen på djurparken så är det 120:-. Helt galet...
Tittut!!!
Pilliga ungar...
Det finns en fördel med en "borst-älskande" liten häst. Hon står som ett ljus! Inte en fena hon rör och går det länge nog så somnar hon. Huvudet brukar hänga långt ner och hon bara njuuuuuuuuter..... Hon slutar t.o.m att äta om man står i boxen. Borstning övergår allt annat. Nja, hade hon kunnat ligga i knät så hade det kanske smällt lite högre. Men bara lite. =)
När hennes människa lämnar henne för en aldrig så liten stund så finns det ju annat man kan pyssla med tills den kommer tillbaka! Hela stallet har ju varit fullt av massor av roliga saker!! Varför kan de inte hänga där jämt?? Alla hästarnas mattar har hängt upp glitter, kulor och nallar hos sina hästar. Annies människor fattar trögt dessutom. Hennes pynt hängde ju så HÖGT att hon inte nådde?! Vad är DET för trams!? Tur att de andra hästarnas hängde på en mer behaglig nivå. ;-) Som Surturs till exempel. Eller Walles fina rosa rosett. Den är JÄTTEkul att knyta upp. Gång på gång. Fast det tycker inte Annies människa som måste knyta den. Gång på gång.
Mmmmmmmmmmmmmmm....... Denna var KUL! Måste nog ta och se vad den smakar med....
Varit hos frisören?
Under några dagar hade Sandra henne och Sandra är en mycket bra och noga hästägare, men *pyssel* finns inte på hennes agenda. Varken nu eller någonsin. Allt sånt där är TRÅKIGT och har så varit sedan urminnes tider. Sandra är noga så att hästen har sin mat och att lägenheten är ren och att allt runt hästen är rätt och riktigt, men någon extra omvårdnad är det knappast tal om.
Därför så kan ni kanske förstå hur *förvånad* jag blev när det var min tur att ta hand om Annie efter några dagars vila för mig och tar av täcket och finner Annie med *FLÄTAD MAN*!!!? VEM har varit framme och gjort detta? Fint var det också. Svansen hade en inbakad fläta och lilla Annie var så prydlig att det inte visste några gränser.
Nu är det så att Annie är en sådan häst som fullkomligt ÄLSKAR all uppmärksamhet. Verkligen. Hon slutar att äta om man borstar henne! Och hon vill helst stå med sin mule vilandes i ens hår om man sitter på huk och bara vara... Så det är en mycket lätt häst att fläta och pilla med.
När jag hade kontakt med Sandra så berättade hon att hon hade haft lite tråkigt en dag i stallet (såklart...) men ändå inte velat åka då hon pratade med Malin och då hade hon tänkt på boken om Reining som hon lånat av mig och hur viktigt det är med omvårdnaden av en tävlingshäst så då hade Annie fått sin man och svans flätad. =)
Alltså, ut med sagda häst i stallgången och fram med gummisnoddar och spray och sedan flätades det för allt vad tygen höll och nu skulle detta göras om var 3e dag! Det är mycket noga att sköta om flätorna så inte taglet spretar ut och manen blir "förstörd" och därmed ful. Efter några omgångar så fick vi tyvärr bistert inse att det nog inte riktigt lät sig göras med halstäcke... Det ligger just och skaver mot mankammen och det är inte något att sträva efter om manen ska bli snygg så vi fick ge upp den biten efter någon vecka eller två. Däremot svansen försöker vi hålla i trim. Eh, ja... Min "inbakade" fläta som jag gjorde var nog inte så värst inbakad när allt kom omkring. Den blev mest någon typ av "snodd" runt sig själv med en och annan bit instoppad på rätt (eller kanske fel??) ställe. Den var åtminstone originell!! *hehe*
Och nej, ni kan INTE få se någon bild på den. En dam vill inte ha sin bakdel fotad när den inte är till sin fördel. *hrmpf*
Ofrivillig vila... Juldagen till.....?
Dagen efter julafton och den trevliga julritten så skulle jag göra henne iordning för ett litet pass i ridhuset (någon annanstans var bara inte att tänka på.) Vägarna var glashala och vädret var överhuvudtaget inte på någons sida. Möjligen sin egen.
Just på juldagen med så hade vi varit hos Annies människors mormor på lite julmat och lite firande för de som bor i den delan av vårt avlånga land. Tidig förmiddag hade vi samlats i stallet för att samåka upp till den enorma metropolen av Nossebro. Det är nämligen där som Annies människors mormor bor numera. Där och i närheten bor också mormors 2 andra barn. Sönerna Roland och Roger med sina respektive. Så det skulle bli en trevlig tur dit upp för att se att alla var som de skulle. Sålunda kom Sandra med sin lilleman åkandes i sin kanonsnygga Audi (ja, det är ju bror som valt ut den kan man säga.) och vi ställde skrället Volvon på stallets parkering då vi trodde att det skulle gå i en susande fläng på vägen upp till Nossebro med den skitsnygga Audin. Och susar, det gjorde det kanske. Men inte av fart utan mer av snön som for förbi fönstren och över vägen och runt hela bilen så man knappt såg vad som var fram och bak på eländet. Sandra är en klockren förare normalt sett, men denna dag var det oerhört halt dessutom och lilleman, han var lite pratglad och retade sin mamma så det gick långsammare och långsammare innan Sandra gav upp och placerade Jörn bakom ratten. DÅ susade bilen!!!
Och vi andra lekte leken "Gul Bil" lite till som vi gjort i stort sett hela resan. Vann gjorde lilleman. Och vann gjorde han särskilt när han tyckte att snön skulle vara gul. Då kunde man ju vinna hela tiden för snö, det var det väääldigt gott om. Innan resten av sällskapet kom på att gul snö, njaee, det kanske inte är någon stor hit... Bläää... *hihi*
Hemvägen gick lite bättre. Bilen susade med Jörn bakom ratten och Jörns "genväg" till Nossebro som vi tog upp och som tog oss ungefär dubbelt så lång tid som normalt togs inte på hemvägen. Det gjorde inte heller de andra 2 bilarna med bror, svägerska, mor, far och barn i. De körde alldeles tokigt på vägen upp så de var definitivt inte imponerade av Jörns "genväg". Så det blev den vanliga vägen hem och vips var vi på stallbacken igen!
Där skickade den eminenta Audin ut oss på bar backe och sedan susade, nej, lunkade, den hemåt Onsala med sitt sällskap. Kvar stod vi i vinden och frös. Och det innan vi ens kommit in i stallet. Väl därinne var klockan ganska sen så det skulle bli en kortare tur. Var det då alltså tänkt, men så blev det nu inte. När det var dags att lyfta bakhovarna och göra rent dom så upptäcktes till vår förvåning att ena skon spruckit nästan helt igenom medan den andra hade början till en spricka. Så det blev till att bortsa och pyssla lite istället innan lilla Annie-tjejen fick gå in i sin etta med vattenvrå och äta lite hö. Annie var nog inte så jätteledsen, men vi var desto mer förbryllade över detta. Och just nu när "hovis" garanterat inte fanns tillgänglig sådär lätt med tanke på alla helger mm.
Kontakt togs med Sandra som är den som sköter kontakt med hovslagare. Hon skulle göra sitt bästa och trots hennes allra bästa blev det inte bättre än att Annie fick vila. Till den 3 Januari året därpå. =)
Man ser sprickan mitt på skon, mot tån. Jag tror att det blev hög belastning på tån pga broddarna. Skon var återanvänd och den görs av hovslagaren själv då det är så speciella skor. Man kan inte tro att den bara suttit på i ca 3 veckor!
Julaftonsritt!
På Julafton var det dags för den traditionsenliga ritten på morgonen. Vi samlas i stallet och pyntar hästar och oss själva och ger oss iväg på en liten ritt runt Långås, sjungandes med vackra stämmor "Grisen har rymt".. Eh, neeee... Kanske inte vackra stämmor och "Grisen har rymt" tillhör väl inte heller favoriterna. I övrigt så är det väl med sanningen överensstämmande. Typ.
Jag åkte själv denna vackra, men mycket kalla morgon till stallet. Termometern visade inte mindre än -17 hemma, men var upp på behagliga -15 väl i stallet.. (*brrrrr*) Med mig hade jag lite glitter som jag tänkte linda in stackars intet ont anande Annie i. Hade hon vetat vad som komma skulle så kanske hon hade stuckit till skogs.
Väl i stallet så knatade jag in i sadelkammaren och byltade på mig ungefär allt som fanns i skåpet. Hmm... Kanske man skulle kunna röra sig med? Det vore ju rätt käckt om jag faktiskt kunde komma UPP på hästen åtminstone. Som det var nu hade jag en arm eller ett ben i varje "hörn". Nej, det gick ju inte. Jag fick allt baxa av mig lite igen. PUH! NU var jag åtminstone varm.
Väl vid Annies lilla "lya" så mötte hon mig i dörren. Lite undrande vad som försiggick. Inte brukar det vara sådan aktivitet såpass tidigt på morgonen? Jag var där vid 8-halv 9 och det var nog de flesta andra med. Annie fick sig en liten avhyvling med borsten och hon kläddes i sadel och träns. Nu skulle det roliga börja! Att pynta henne! PYTTSAN sa Annie. Inte ville hon ha något glitter och krafs i sin man. Svansen gick väl an, den är ju "därbak". Flätan tog jag upp som hon brukar ha och lite försiktigt redde jag ut den. Och konstaterade att den nog behövde sig en rejäl tvätt, men det är bara inte att tänka på när tempen är nere på såhär många minusgrader. Vill ju inte att stråna ska frysa och gå av.
Nåväl, svansen fick en liten fläta bara (det var väääldigt kallt att stå och fläta och pynta svans i kylan utan vantar upptäckte jag.) och en liten glitterbit hängde jag på den. Dags för manen då. Jag stod där och gjorde 2 flätor i manen och rätt som det var så skulle jag kika på något och kände hur min mössa sa "svooosch"!! Och där stod Annie med den i munnen. Jag kan slå vad om att hon log lite. =) Mössan tog jag tillbaka och jag fortsatte pyntandet. Här var hon inte alls på humör för något fånigt glitter i manen. Hon kikade bakåt och tyckte det var lite otäckt, men efter en liten stund fann hon sig. Så som hon brukar. Älskade lilla häst.
När jag var klar, jag nöjde mig med 3 glitterbitar bara, så hämtade jag Lisettes roliga huvudbonad som ser ut som renhorn som hästen kan ha på huvudet. Jag satte dit den och funderade väl inte så mycket på det när jag ser Annies ögon bli stora som TEFAT och hon tänkte skygga bakåt in i boxen. Snabb som en vessla, jo, jag KAN faktiskt skynda mig, så slet jag av huvan och då var allt bra igen. Lisette, som har sin fina Walle i boxen mittemot sa vad jag tänkte. Strunta i den där. Det räcker nog ändå att ha glittret samt att rida ut med alla de andra. Annie har aldrig varit ute med så många av de andra på samma gång och nu var det ju ett tag sedan det ens gick att rida ut... Och pigg var hon. Det märkte jag ju... ;-)
Samlingen skedde i ridhuset och jag passade på att rida fram ganska ordentligt så Annie inte skulle vara alltför pigg ute sedan. Lite foton skulle ju tas, men min kamera är mer än lovligt senil så bilderna blev kalasdåliga... Några kan jag dock bjuda på ändå.
"Alltså, har jag fattat rätt? Vi ska alltså rida iväg ut och sjunga??! Allvarligt - har du HÖRT min sångröst??? Nej, kan tänka mig det. Det har nämligen inte jag heller..."
"Åååhhh.... Vad tråkigt. Kan vi inte bara hitta på något själva? Jag vill inte vänta längre! Vill inte!! Vill inte! Vill inte......"
"HEJ Walle!! Vill du gå bredvid mig på vägen???" Annie flörtar hejdlöst med "sin" Walle...
Fina, sötaste Walle-pojken... Hans ryttare skränade rätt bra på hans rygg, men han bara traskar runt... Tänk att Annie och Walle är lika gamla. =)
Efter en halvtimme eller något var det så dags att ge sig av ut på vägen. I stundens hetta missade vi att halva styrkan inte riktigt kom med, och de försökte förtvivlat ropa efter oss, men mitt i all sång och knarrade snö under hästhovarna fanns det inte en chans att någon skulle höras.... Så vi knatade glatt på. ;-) En bit bort igenom upptäckte vi att en del inte kommit med så då fick vi stanna och invänta dom. Och då kröp kylan verkligen på. Det var *ruskigt* kallt och vinder bet riktigt i kinderna. Stackars Linn frös så mycket att hon helt enkelt klädde av sin Labell täcket och virade det runt sig själv. Just då önskade jag att jag oxå varit så smart så jag tagit ett hästtäcke med mig.
När vi nådde "vägens ände" (för dagen) så bjöds vi på pepparkakor och varm glögg av Miriam. Jag hade suttit av då det var uppenbart att det var lite mycket för Annie. När Miriam kom med pepparkaksburken så DÖK hon nästan ner i den innan jag hann blinka och Miriam sa att hon så gärna fick ta en pepparkaka. Nja, Annie hade nog grävt ner mulen och rotat runt tills det bara fanns smulor kvar så det gick inte för sig. Annie fick smaka på en istället, men hon bestämde rätt snabbt att det var inget för henne. Så kakan blev mosad och slängd i bitar på marken. Sedan kikade hon piggt omkring sig - "Glögg kanske??????" Men nej, där gick gränsen, så det blev ingen glögg för lill-tjejen denna jul. Kanske nästa när hon är fyra?? ..........neeeeeeej......... Tror inte det... =D
Ganska snart var vi på väg hemåt igen. Folk och fä frös rätt så bra nu och några klagade på att det antal tår de hade haft med sig till stallet på morgonen kanske inte riktigt fanns på plats längre. Trots att det var så "burr-kallt" så var det ett helt fantastiskt väder för att vara julafton och vi kunde inte hoppats på bättre. Det *kändes* verkligen som julafton.
Annie och jag gick sist i tåget på vägen hem tillsammans med Malin och hennes Betti. Annie var mycket lugnare nu när jag inte satt på och honverkade tycka att det trots allt var rätt så trevligt att göra något annorlunda. Vi mötte några hundar på vägen, men de bekommer henne inte trots att de gjorde allt för att skälla ut henne. En hund var lös och sprang runt benen på ett par hästar. Ren tur att vi har så snälla hästar så den inte blev sparkad...
Flera människor tyckte det var roligt att se oss på julaftonsmorgon såhär och förhoppningsvis gör vi om alltihop igen Julen 2011. Kanske Annie har lite mer pynt på sig då? Vi får helt enkelt börja träna.
