cielobprettyannie

Som jag redan berättat så är Annie och Betti systrar. Dessutom är Annie moster till Betti. Exakt hur det ligger till på mammans sida har vi lite svårt att komma ihåg, Sandra, Malin och jag, men vi vet att deras pappa är Lena Cielo. =D SÅ mycket är klart och eftersom Betti är 2 år äldre så är vi helt överens om att Annie är lillasyster till Betti. Också är hon då moster med. På något sätt. Troligen var det något med att Bettis mamma och Annie är syskon eller hur det nu var.. Eh, ja. Vi ska kanske gå vidare istället? ;-)

Förra vintern, när Annie var ny och kom till oss på Alla Hjärtans Dag så fick hon en egen "kuppe". Ja, hage? Vi vågade inte trotsa väder, vind och högre makter genom att släppa ihop henne med någon när det var så halt som det var utan hon fick stå för sig själv. Och det tyckte hon väl var rätt ok med tanke på att hon inte fått gå ut därnere i Tyskland. Denna vintern ville både Bettis människa och Annies människor att de skulle få gå tillsammans så de skulle må ännu lite bättre. Och så bra det har gått med dom! Klart, några små krigsskador har det ju blivit. Det ska ju lekas och faras runt, men ännu så länge (peppar peppar...) så har det varit små blessyrer som varit enkla att sköta om. Hagen är relativt stor så de har ju lite att fara runt på. Lite grenar och sådant finns där med så de kan gnaga och greja under dagen. Man undrar bara varför de i allsin dar måste stå på exakt samma fläck och gnaga på exakt samma sak? Det är 100.000:- frågan som aldrig lär få något svar. Ibland delar de dock lite på sig. Fast bara liiiite... =/


Båda tjejerna vid favvo-trädet.

Annie har en "lägenhet" med. Den ligger närmast dörren ut vilket Annie tycker är lysande under årets lite varmare dagar då hon kan stå och kika ut. Nackdelen är att Bettis ligger ett par boxar längre in. Fördelen är att mittemot står Annies och Bettis utsedda pojkvän, Walle. Walle har ingen talan utan flickorna tycker båda att han är deras. Annie lite mer då eftersom hon faktiskt bor närmare honom. Och det kan bli lite smågnabb om Walle kommer nära. Man kan förstå att han är den som flickorna vill ha. Titta bara på det blonda håret, de gyllengula kläderna som sitter som en smäck på den muskulösa kroppen, den tuffa uppsynen... Alltså, vem skulle inte smälta för en sådan kille?! Dessutom kan han bära rosa utan att för den skull se fånig ut! Han är ett KAP, helt klart! 


Haflingern Warsteiner aka Walle. (Foto från ägaren Lisette)

Konstigt nog spelar det inte så stor roll hur Walle ser ut. Egentligen. Tjejerna är inte såå petiga. Han kan vara smutsig och allt, men tjejerna, de bara tindrar med sina mörka ögon mot Walle. Walle själv tycker att det hela är lite fånigt. "Tjejer? När man kan ÄTA?!" 

Annie och Betti verkar inte bry sig så värst mycket om att inte Walle är riktigt inne på deras sväng vad det gäller pojkväns-biten. De är rätt nöjda med tillvaron ändå. De står hela dagarna och tjattrar om sin kille. När Betti tycker att Annie blir lite VÄL jobbig så nyper hon henne i mulen och då tystnar Annie. För en stund. Ja, en mycket liten stund. Länge nog för att Betti ska få vila sina öron innan nästa harang sätter in från Annie... *suck*

Systrar...

Häromdagen tänkte jag att jag skulle ta med mig lilla kameran ut till hagen och ta kort på lilla tjejen och hennes eh.. något större större syster.

Att ta kort på dessa båda flickor skulle visa sig vara en rätt så utmanande sak. De vill så gärna så gärna vara med. NÄRA! "Kan man få ligga i knät?" "Eller bara få krypa intill då??" "Snäääääääälla??!!!"

Jag backar för att ta kort och de.. Tja, de följer liksom med. ÄNDA fram till kameran. "Vad är det du håller i handen?" "GODIS??!" "Tänker du äta det själv eller bjussar du??" "Aha, det var inte godis. Strunt samma, jag står här ändå." *suck och DUBBELsuck!*


"Vad gööör du???"


"Jag vill vara med!! Det fattar du väl?"


"Hmmm.... Kan inte vara godis. Luktar ju inget. Kan det gå att äta ändå? Kanske ska försöka???"


"Du får väl med min snygga profil nu, va?"


"Alltså, du får ursäkta min odrägliga LILLAsyster. Hon är inte "right in her head". Fast om du nu HAR något smaskigt så kan väl jag få först? Väl??"


"Asch, jag blir ju trött av att tigga. Schååå.... jag tror.... jag schhhomnar en schtuund................ *zzzzzzzzzzzz*

Efter mitt (misslyckade) fotoförsök så tog jag med lilla "Skrållan" in en stund i stallet. Det skulle ridas och pysslas lite. Man måste nämligen klappa henne under hakan. Det ääälskar hon!
Sötisen nästan rusade ur hagen (det kom "farliga" joggare på vägen...), kom på sitt misstag (hennes människa blir inte glad vid sådana häftiga känslouttryck), tvärstannade precis utanför och... kör ner mulen i snön... Och blåser! "Jippi!! Vad KUL!"


"TITTA!!! Jag har gjort ett hål i SNÖN!!! Åååh, vad "joligt"!! JIPPIE! Undrar om man kan göra fler???"


"Ska du ta FLER kort? Ok, då. Här är min bästa sida."


"Oooj då... Nu blev jag sådär... schööömnig.... igen.... *zzzzz*


"Oopps. Nu vaknade jag igen! Du ser att jag skrattar åt dig va?? Bara så du vet... *haha*"


"Hmmmmm... Undrar om man kan blåsa små hål i snön här med? Nej, det gick inte. Den var för hårt packad. Typiskt..."


"Men! Kan vi gå hem snart!? Det var ett fasligt fotande. Vi kanske ska byta? Ska vi det, va??"

Annie gillar snön! Hon vill gärna klättra lite över snövallarna. Man skulle kunna gå runt, men det tycker hon är totalt onödigt. Det är liksom ingen sport. Juee....

Inne i stallet efter Ulrikas ridtur så blev det dags för lilla Saga att få träffa den stora hästen. Annie tyckte att Saga, eller framförallt hennes vagn var *extremt* FARLIG. Annie fick knata efter vagnen för att lära sig att den inte var farlig och efter en stund tyckte hon att hon inte orkade vara "rädd" längre så då förlorade hon intresset för den.

Saga tyckte nog varken bu eller bä om den Stora Hästen, men Annie, hon tyckte att Saga var JÄTTEintressant, så hon körde ner hela huvudet till Saga i overallen. De var verkligen jättesöta båda två. Man kan verkligen säga att "bebis" mötte bebis. =D

...till westernryttare? Naaaaa... Knappast! =D Min allra bästa vän, Ulrika, är trots allt inte den som är den. Hon testar gärna nya grejor och till detta hör westernridning. Hon har ridit i ungefär lika många år som hon är gammal och nej, jag säger inte hur gammal hon är. Man talar väl inte om "damers" ålder?! *haha*
Ulrika har inte ridit western innan utan hon rider engelskt. Dvs. flyger och far över hinder eller harvar runt ridbanan i dressyr. Även Sandra och jag har tillhört de "otrogna" i ett tidigare liv, men vi såg ljuset någon gång under 1990-talet och på den vägen har vi fortsatt. Fast till Ulrikas försvar får jag nog säga att hon ändå har valt något av en medelväg när hon äger jordens *prickigaste* häst. Och vi alla vet ju att det förekommer Appaloosor i westernridning. Fast Ulrikas Isabella är av dansk härkomst. Av rasen Knabstrup. =D

Det var på en måndag som vi hade bestämt att Ulrika skulle invaggas i westernvärlden och få prova på Annie. Det ska medges att detta är något av ett hedersbetyg till Ulrika. Att få prova "världens finaste Annie". Sedan Annie kom till oss så är det egentligen bara Sandra och jag som ridit henne. Plus 2 andra som mest bara suttit lite. Ulrika skulle bli "No.5".

När dagen var kommen så packade vi in oss i varsin bil och åkte till stallet. Ulrikas söta dotter, Saga, var med. Vi kunde behöva lite moraliskt stöd av Saga. Hon är trots allt 4,5 månad så det är dags för henne att börja vänja sig vid stallivet. ;-) Och som Saga stödde oss! Hon knorrade och gapade lite, medans mamma red och jag drog den stackars ungen fram och tillbaka genom och över de små groparna i ridhuset. Fick hon inte hjärnskakning då så lär hon aldrig få det.

Ulrikas värsta farhåga var att inte kunna styra eller få stopp på ekipaget. Jag sa att det var det minsta problemet eftersom Annie svänger dit man tittar. Eh, nej, sa Ulrika. Det gör hon inte. Troligen slappnade Ulrika av lite VÄL mycket så hon glömde ta med sig kroppen dit hon tittar och då vet inte Annie vart hon ska gå. =D Efter en liten stund tillsammans så började de hitta varandra och Ulrika var fantastiskt duktig! Hon red runt i ridhuset som om hon aldrig gjort annat. Självklart finns lite att jobba med, men Rom byggdes inte på en dag. Sandra vill gärna ha en lektion framöver för oss båda och det vore ju ett toppentillfälle att få lära sig lite mer. ;-)







Tyvärr väldigt dåliga bilder, men kameran lät sig inte luras att vi var utomhus så den tog bilderna som om jag stått inomhus... =/

Tänkte jag skulle lägga ut några andra fina bilder på Annie som vi tog den där vinterdagen...


Man ser oss i Annies öga... ;-)












"Bläää... Är ni klara snart???"

Svaret på alla dessa frågor måste bli ett rungande ja! =D Sandra har gjort det. Och inte bara en gång utan två... Hon gjorde det för första gången en kväll för några veckor sedan. Red runt lite först och "rastade" Lill-tjejen och sedan stannade hon och bara plockade av tränset. Som om det var den naturligaste sak i hela världen. Och Annie var helt med på noterna och bara fortsatte. Kom ihåg att vårt ridhus inte har någon dörr så faller man av då sticker hästen ut... Det gäller att ha tillit till sin häst och *veta* vad den går för innan man gör en sådan här sak. Nu var inte jag med denna första gång, så jag var oerhört nyfiken när det var dags för andra försöket. Det skedde samma dag som vi hade vår fotosession och Sandra red en stund på vanligt bett först för att känna efter hur lydig och samarbetsvillig Annie var för dagen. Det där kan ju variera ibland. =D Vissa dagar anser sig Annie ha bomull i öronen och i hela huvudet! Då fattar hon inget, kan inget och vill ännu mindre medans andra dagar så bara faller allt på plats. Typisk unghäst!

Just denna dag så både ville, kunde och gjorde hon allt precis rätt. Sandra red runt i ridhuset och gjorde t.o.m några läckra stopp! Galoppombyten testade hon också och det bara... Fungerar...

















I våra ögon är hon världens duktigaste häst... =D Hon spinner, stoppar, backar och byter galopp utan träns. Nu rids hon mest med benen (om man gör rätt förståss.. =D ) och man kan samla henne utan att ta i tygeln och det är nog en förutsättning för att hon ska kunna göra alla dessa "moves" på ett så bra sätt. Hon gillar när hon får ha huvudet "i fred" och vill helst inte att man tar henne i munnen. Och det behövs ju inte heller! ;-)

När Sandra sålde sin gamla häst så följde den sadeln med vilket ställde oss utan sadel när Annie kom. Nu har vi ju sådan tur så att det i vårt stall finns flera som rider just western och det hänger några sadlar där som vi kunde prova på Annie. Den som visade sig vara bäst för henne var naturligtvis den sadel som användes nästan mest. Vi fick gärna låna den, men vi fick ha lite koll så inte ägaren skulle ha den själv just när vi red. Lite meckigt blev det, så det var lite bråttom att få tag i en egen så snart som möjligt.
Efter lite sökande fann Sandra den "perfekta" sadeln. Uppe i Umeå... (Om jag inte minns helt tokigt!) Sadeln köptes via telefon och fick komma ner till oss med buss. Och det visade sig att den passade perfekt! NOT... Den var lite för stor, men vi hoppades på att Annie skulle växa i den. Och växa, det gjorde hon ju. På alla håll (utom möjligen på höjden), men växte i sadeln gjorde hon INTE. *suck*
Efter mycket om och men så blev situationen ohållbar och det blev ganska akut att finna en annan sadel. Denna gång fanns den i Göteborgs-trakten! Underbart! Därmed kunde Annie tas med för provridning. Sadeln var bra så den fick åka med hem och den gamla sadeln hittade ganska så raskt en ny ägare. Det blev en lite bredare häst som ska bära den gamla, jättesköna och fina sadeln...

Nya sadeln var även den ljus och jätteskön att sitta i, även om den gamla var snäppet skönare. ;-) Däremot blev jag lite överraskad första gången jag skulle få upp den på Annies rygg! Den var ju grymt tung mot den andra. Missförstå mig rätt. En westernsadel är *alltid* tung, men denna är väldigt tung! Som tur är så är ju Annie av det "lite mindre slaget". =D





Sådärja, lilla hästen är utrustad inför ännu en tur.

Nu tror ni säkert att jag är helt tokig. Inte badar jag lilla prinsessan när det är såhär kallt? Svaret är *absolut inte*, men jag hittade några ganska roliga kort från i höstas när hon lekt med sina vänner ute i hagen och kom in helt nersmutsad och prickig. Först tänkte jag bara borstat av henne, men så upptäckte jag att där fanns lera på platser jag inte ens visste att en häst hade. ;-) Så in i badet med lilla tjejen.
Bad, det är absolut något som hör hemma på Annies "NOT-to-do-lista". Eller åtminstone "dislike-listan". Bada anser Annie är förenat med livsfara. 1) Man blir BLÖT! Och ja, det kan vara farligt. Man har väl hört talas om stackars intet ont anande hästar som drunknat? (Sedan att det kanske är i ett kärr hör inte hit! Vatten KAN vara farligt!) 2) Man fryser! MINST lika farligt! Man kan faktiskt frysa ihjäl. Det har Annie minsann också hört talas om. (Ja, om det är massor av minsugrader ute...) 3) Man blir BÅDE blöt och fryser!!! Ja, det kan inte NOG poängteras att det finns absolut inget som kan anses vara bra med att bada. Och ÄNDÅ envisas hennes människor med att man *måste* bada. Och vart står det att man MÅSTE??? Det har inte Annie hört talas om. Så det så!

Trots Annies ovilja så blev det bad. Och hon blev både ren och luktade gott efter lite schamponering. =D


Före badet... "Usch och fy! Jag vill ju inte... Faktiskt! har inte en liten hästapålle någon röst alls?? Jag röstar NEJ! hallå? Nej, nej och NEJ!!"


"Nehej, inte hade jag någon chans idag heller... Hallå??! Jag FRYSER här! Det var ju det jag sa... Juuuuu..."


"Kolla! De gör något kul därute! Jag vill gå uuuut!!!"

Hmm.. Och så blev hon ju så ren och fin. För att dagen därpå se ungefär likadan ut. Hämnd? Tja, vem vet. Annie själv säger då rakt inget! =D

6 November fyllde jag år och det var min dag att sköta om vår lilla tjej. Egentligen var det en ganska så händelselös dag, men att se Annie piggar alltid upp och denna dag var då inget undantag. Hon går ju inte ute i stora fina sommarhegen längre till hennes eget förtret. Inte kan hon förstå heller varför man inte kan få gå där med allt gräs (eh, ja... Det där med "allt gräs" kan ju alltid diskuteras, men i jämförelse med vinterhagen så... =D) istället för här uppe i den torra, platta, trista och framförallt *gräslösa* vinterhagen! Här finns ju bara några trädbitar som man kan gnaga på och till råga på eländet så anser syrran, Betti, att minst hälften är hennes! Ja, till och med en ening mer eftersom hon anser sig vara "storasyster". Tydligen viktigt det där? Att hon skulle vara så "stor"? Pyttsan! Annie-Pannie tycker att trädbitarna är hennes så Betti och hon står där på samma lilla fläck och gnager på samma lilla bit av trädet. Resten av hagen.. Tja, den ligger där och bara väntar på att något ska hända. Hmmm.. Fast jag betvivlar starkt på att en hage väntar på något... *haha*
Ibland "vinner" Annie och det gör hon när hon talar om för Betti på skarpen att hon minsann inte är så liten. Hon är faktiskt *moster* till sagda storasyster. Och lite rättigheter ska väl en moster ha?!


Ja?! vad vill ni? Jag vill oxå gnaga på trädet. Så det så... Nehej, ska jag låta storasyrran alltid få som hon vill? Vaddå att jag bara är 3? Det var ett fasligt tjat om min ålder.

Normalt sett är tjejerna väldigt goda vänner och de står alltid ihop, men småkivas gör väl alla syskon? Dessa båda flickor är dessutom så lika så att det är tur att de har olika täcken så man inte tar fel när man ska hämta "sin" häst. Jag har själv tagit fel en gång i somras. De stod båda inne i en skogsdunge och jag satte på grimman på "Annie" och gick ur dungen när jag råkade kika ner på pållens ben och såg att det vita frambenet som Annie har, eh.. Satt på fel sida... Oops! Fel häst! Undrar vad Bettis matte, Malin, skulle sagt om jag kom in med hennes häst och lagt på sadeln? *hihi* Nu upptäckte jag mitt misstag så Betti fick gå tillbaka in i sin dunge (hon undrade garanterat varför jag prompt skulle släpa ut henne från början.) och den riktiga Annie med sitt vita ben på rätt ställe fick följa med in.

Vinterhagen som Annie får vara i denna vintern är jättefin tycker jag. Hennes förra sluttade lite mycket, men denna är både platt och så har hon sin kompis/syrra/bästis, Betti. Det finns en liten höjd de kan gå upp på för att kika ut över landskapet och det finns lite små delar av träd de kan gnaga på. Det finns plats att busa och springa lite på. Jag har nog sett hur de kan fara runt... Marodörerna kallade Ulf dom i förra veckan. =D Lite smårispor på täcken och ben får man ta när man vet att hästarna mår bra psykiskt.


Här står tjejerna i varsin ända av hagen och kikar neråt stall och ridhus.

Nu väntar vi bara på att snön ska falla så att marken inte är så hård för små hästaben. =D

Hmm.. Ja, vad kan det tänkas betyda? Som nästa punkt på Annies utbildningsstege stod en clinic med hennes uppfödare, tyske Steffen Breug. Ett par av hästarna i vårt stall kommer från honom eller i närheten av honom och Steffen är lite av vår "guru". Vår tränare, Anders, tränar i sin tur för denne Steffen, så det innebär att en clinic med honom kan man inte säga nej till. =D
Steffen är *inte* lätt att få till Sverige då han är så eftertraktad inte bara i sitt hemland Tyskland utan han far runt i övriga Europa samt att han vill utveckla sin egen ridning genom att träna för amerikanska tränare i sin tur. Han är inte landslagsryttare för inte... Kort sagt, kommer han till Sverige, då tar man den tid som finns och denna gång blev det tisdag-onsdag. Sandra tog ut ledighet och själv hade jag lite annat att pyssla med så jag kunde inte vara på plats så mycket som jag hade tänkt och velat, men Annie, hon hade inget annat val än att både vara på plats och känna för att träna.

Och som hon tränade... Heeelt otroligt. Saker som tidigare fungerat men som ändå inte fungerat "hela vägen" bara föll på plats. Steffen strödde sitt "magic powder" och allt bara... fungerar... Steffen är en otroligt sympatisk och väldigt trevlig man i medelåldern. Han står i mitten av ridhuset och dirigerar ekipagen på en engelska som är förvånansvärt bra för att vara en tysk.

sandra och Annie gjorde slide stops, galoppombyten och spins som om de aldrig gjort något annat. När ryttarna (vi hade bara en utifrån. Övriga 4 var från vårt stall) sa att "det fungerar!" och var helt lyriska så säger Steffen lite försynt "what´s the problem?". Han ser inga problem, bara möjligheter.

Sista passet för Annie gick strålande, precis som de andra, och när Annie var klar så gick Steffen fram och sa att vi gjort ett bra jobb med henne. Det kändes väldigt gott i hjärtat att veta att han inte tycker att vi har förstört henne. Steffen tror *väldigt* mycket på Annie. Så mycket så att han tog upp att hon borde starta i Tyska Futurityt i slutet av Mars... Där platsar bara de bästa hästarna i Europa och skulle vi komma iväg med Annie så är vi nog den enda från Sverige... Tyvärr kostar det en *rejäl* slant och vi tror det kan landa runt 30.000:- som det ser ut just nu. Bara resan är runt 17 timmar så vanlig transport är inte att tänka på. Vi får väl se hur det blir med den saken, men än så länge lever hoppet.. =D


Jisses, tänker Annie. Gjorde jag verkligen de där??

Den som har skarpa ögon kan se "11:an" som Annie presterade. Alltså de 2 raka strecken hitom henne. Längden var ca 2,5 - 3 meter vilket får anses vara fruktansvärt bra med tanke på hennes ålder. Detta hjälpte Steffen till med att få fram även om just detta stoppet är gjort ganska så nyligen. Lilla, rara hjärtat... ;-)

Så var det dags! Den stora dagen var inne och lilla Annie skulle åka iväg till Skåne och Bökeberg för att tävla på September Rundown. Den här tävlingen är en av de sista för året och det är bara Reining i flera dagar.

Vi fick tag i en transport inte så långt från oss och färden ställdes söderut mot stallet för att hämta upp häst och syster. Sandra hade badat Annie så fint dagen innan och paketerat in henne i täcke så hon inte skulle smutsa ner sig. Alltför mycket åtminstone... Lite spån fick vi allt borsta bort och hon fick lite "peppy-spray" (stavning??). Den här sprayen luktar så otroligt gott, precis som en stor godisbit! Och det är ju det hon är. En liten "mums-bit". ;-) Annie ställde vi i stallgången medans vi plockade iordning det sista inför avfärden. Några av hennes stallkamrater hade redan åkt iväg någon dag tidigare så Annie skulle inte känna sig helt bortkommen när vi kom fram.
Hon är så rar, denna lilla häst. Hon stod där medans vi for runt fram och tillbaka och packade allting. Ingen stress och ingen oro. Bara nyfikenhet över vad livet kunde tänkas bjuda på denna tidiga morgon.
När det var dags att kliva på transporten tyckte hon att hon allt kunde få ta lite tid på sig. Det var ett tag sedan hon åkte så varför ha så bråttom? Man kan väl få kika på utsikten lite? Och kolla så att grejorna håller? Med mycket mild övertalning klev hon till slut på och stod där och undrade vad hennes människor nu hade i kikarn. In hoppade vi och vips var vi äntligen på väg!

Den gamla bilen stånkade på i maklig takt. Inte heller den ansåg att man skulle stressa. Uppför Hallandsåsen blev jag lite nervös. Annie väger ju inga ton, men väl ett halvt, och bilen knatade på uppför. Den som sett Musse och Långben på julafton vet vad jag pratar om. Lite sådär var det. Bilen är en automat och inte helt ung så lite snäll mot den fick vi vara. Vi tog en kort paus efter vägen och kikade till lill-tjejen, men hon stod där som ett ljus. Lite  mer hö i påsen fick det bli och sedan var vi på väg igen. Sandra har varit på Bökeberg tidigare både med Julia och utan häst, men Jörn och jag har inte varit där innan. Det var en angenäm syn när den fina gården dök upp. Själv undrade jag vart deras snygga ridhus var. Framför mig låg ju bara ett vanligt... hus? Nåja, det fick bli en senare fråga. Vi körde bort till stallet där Annie skulle bo över helgen och lastade ur henne. Väl ute blev hon lite glad och hälsade sig själv välkommen med lite gnäggande. Och svar fick hon. Av sina kompisar hemifrån - Betti, Lady och Tivio. Hon fick promenera runt en stund på gården för att sträcka på sina ben efter den ca 3 timmar långa resan innan vi gick in i stallet och tog plats i boxen bredvid Lady och mittemot Tivio. Tivio blev glad att få se ännu en av sina tjejer.
Annie fann sig snabbt tillrätta och började mumsa i sig av höt som hon fick serverat.

När Annie var på plats tog vi med alla papper och hästpass för att gå och checka in oss. Och det var DÅ jag såg ridhuset! Man klev in genom en helt vanlig dörr och innanför var läktaren. Själva ridhuset är nersänkt kan man säga. Byggnaden ligger i en sluttning och det är väldigt läckert gjort. Hästarna får gå ner för en slänt och in på kortsidan. Läktarna är gjorda av betong så det gällde att ta med sig filtar om man inte ville frysa. För *kallt*, det var det!
När hästen var incheckad och klar så tog vi en promenad bort för att hämta bilen. Vi skulle hyra en husvagn över helgen, men den var tvungen att hämtas så Jörn och jag stack iväg och hämtade den. Efter lite felkörning så var vi slutligen tillbaka och kunde parkera vår husvagn mellan våra stallägares husbil och vår tränare Anders husvagn. Det var INTE gott om plats mellan prylarna, men finns det hjärterum... Vagnen var enorm så det var gott om plats för oss 3.
Såhär dags var det inte mycket annat att göra än att låta tiden gå. Annie skulle inte tävla idag utan vi bestämde oss för att åka ner tidigt för att hon skulle få en chans att acklimatisera sig och bara få vara. Vi vill inte stressa henne på något sätt. Vi beslöt oss för att Sandra skulle ta ut henne och rida efter tävlingarnas slut. Man får nämligen tillgång till själva ridhuset då och det vore ju ganska käckt att få låta henne bekanta sig med omgivningarna innan själva tävlandet.
Så det blev till att titta på vackra hästar, äta och dricka cola! Minnesvärt från denna kväll var hästen vars bett gick AV så den bara hade huvudlaget runt öronen mer eller mindre och ÄNDÅ gjorde den en jättefin runda. Härligt att se hur välriden hästen var.

Vid midnatt var tävlingarna slut för dagen och det var dags för Annie att få ridhuset presenterat för sig. På en tävlingsplats som denna är det sällan helt lugnt och stilla och denna kväll/natt var inget undantag. Väldigt snart var hela ridhuset fullt med hästar och folk. En del verkade tro att man fick poäng för antal galopperade varv... Annie verkade ganska obekymrad av det hela. Visst, lite spänd och nyfiken, men hon är inte riktigt van vid hästar som far förbi bakom svansen på henne med ca 1 mikromillimeter till godo.
Sandra och Annie gjorde ett fint kvällspass och de är så fina ihop. Nu kunde man se att Annie är väldigt ung. De andra hästarna var ganska rejäla i kroppen, medan Annie är lite mer späd. Det var drygt 100 hästar anmälda och det var ca 3-4 stycken som var 3 år. Alla de andra var äldre. Nu var vi ju inte här för att vinna, eller ja, Sandra har sådan vinnarskalle att hon fick trycka tillbaka hornen i pannan hela tiden och påminna sig om att ta det *lugnt*. Vi andra påminde. Och påminde.. Och påminde...... Kan tro hon blev less på oss till slut! =D

När Sandra ansåg att Annie fått sin motion så togs hon in och vi gjorde natt för henne. Och lilla Annie, hon verkade nöjd med vad vi än gjorde. Osså fick hon ju sitt kvällshö när vi var klara! Och det är värt mycket för en liten hästamage!

För att inte rucka FÖR mycket på Annies rutiner så fick hon sin morgonmat vid 6. Precis som hon är van vid. Den som var minst glad för det var nog Sandra. Sandra är många saker, men morgonPIGG är hon *inte*!! Det gick ju det med, tävlingstarmen är ju sugen... =D
En stund senare kom de och sa att veterinären ville besiktiga Annie?! Nu undrade vi lite vad detta kunde vara. Man hade ju till 10 på sig att göra vet checken. Det visade sig att veterinären bara hade Annie kvar och ville ha henne gjord så han kunde åka. ;-) Puh, och vi som trodde att någon sett hennes sår på frambenet efter stängselincidenten nyligen.
Väl hos veterinären visade Sandra upp det som var kvar från skadan och veterinären sa att det var helt ok. Och det var hela hästen. När hon väl orkade springa. Om man kan säga mycket om Sandra så kan man säga mycket om Annie med, och att springa vid hand, det är INTE Annies grej! Något latare i ett par hästskor finns bara inte... Sandra var fullkomligt slut efter att ha fått upp henne i trav i 5 steg... =) Det där är något som vi måste träna på. Vi har båda försökt göra det lite då och då, men det vill sig liksom inte. Annie TYCKER att det är onödigt att springa om man inte måste.

Efter vet checken fick Annie en liten stunds vila igen medan vi fick oss något i lilla magen. Tänk vad mycsigt det kan vara att vara ute på resande fot såhär. Man sitter där vid "köksbordet" och tittar ut och vips kommer en vacker palomino förbi. Eller varför inte en snygg paint? Massor av fina hästar i vilket fall så frukosten slank lätt ner.

Nu var det dags att svida upp lilla Annie inför sin allra första start. Hon var så vacker i sitt fina träns med silver på och Sandra var så snygg i sina svarta kläder. Svansen blev urborstad så alla fina lockarna kom fram och sprayen kom på så hon skulle både lukta gott och blänka i.... det molniga vädret... Och som det blåste! Att sakerna satt kvar! Jag funderade på om jag skulle bli tvungen att ta fram silvertejpen ändå? Silver på tränset och silver(tejp) på sadeln? Det kanske kunde vara något? Man ska ju våga prova nya saker! *haha*


Hmm.. Att försöka ta kort ensam utan att lilla "linslusen" kommer till en visade sig vara en rejäl utmaning! Så det blev inte bättre än såhär. Detta är efter ritten så hon var lite trött. Hennes människor tyckte att hon skötte sig exemplariskt!


En ganska trött, men ack så duktig liten häst...

Sandra red fram på framridningsbanan och denna dag var det om möjligt ÄNNU trängre om plats. Det fanns egentligen ingenstans att göra någonting på. Knappt ens att stå still. Annie var rätt pigg så det hade varit bra om hon kunnat ridas fram lite hårdare, men men, man gör så gott man kan med det man har och rätt som det var så var det då dags. Vi satt uppe på läktaren och tittade på när ekipaget kom in.
Det är inte att undra på att man känner sig som en stolt storasyster till Sandra, som var så fin på hästen och likså stolt "mamma" till Annie som skötte sig helt otroligt fint. Visst, hon missade lite här och där, ungefär som väntat. Programmet krävde att man skulle starta spinnen från stillastående och det hade Annie aldrig gjort tidigare så att det ens gick... Hon drog sig lite mot utgången, men hon utförde ändå rörelsen. Inte så fort och inte så perfekt, men hon försökte. Och det är det som räknas. I övrigt blev det missar med galoppombyten och stoppen blev mest bara halt från galopp och inget slidingstop, men för att vara första start så.. Det var ett bra första försök med tanke på att det spelades musik i högtalarna, solen kikade in och gjorde knepiga skuggor på väggar och golv och det var överhuvudtaget mycket liv och rörelse i byggnaden. Annie, hon knatade på. Och de var så *fina* ihop. Ok, jag ÄR partisk, men Annie rör sig väldigt vackert och mjukt och det såg egentligen aldrig jobbigt ut (som för vissa andra).


Jaja, jag VET! Dåligt kort, men min kamera *vägrar* att ta inomhus. Jag tyckte trots allt att kortet är ganska kul och det blir nästan som en liten drömbild av ekipaget. Man ser hur fin Sandra är i sina svarta kläder. Det blir bättre nästa gång. =D

Poängen blev inte så bra, men återigen, det var inte därför vi var här. Dessutom kom det nya chanser längre fram under helgen.

Efter klassen fick Annie återgå till sin lugna vrå och äta på sitt hö. Ungefär som tjuren Ferdinand. Hon verkar enkel att ha med sig på resor och hon bekymrar sig inte så mycket. Får hon bara mat och dricka så verkar hon helt nöjd. Dessutom upptäckte hon att när man reser bort såhär, då får man EXTRA mycket pyssel och hennes människor kommer och ser till henne mycket oftare än hemma. Där ser hon dom bara en gång/dag och sedan är de puts väck. Här kommer de gång på gång och serverar smaskigt hö och kliar en bakom örat och pratar med en. Så detta med att resa, det kan hon nog tänka sig igen om det ska vara på detta sättet. ;-)

Kvällen och natten förlöpte väl och på söndag morgon var det dags för fodring igen vid 6. Idag skulle Annie tävla ganska tidigt, redan vid 10 (om jag inte minns helt galet), så vi hade henne klar i god tid. Även idag var hon så lugn och fin. Framridningen var kaotiskt, men det är bara att vänja sig. Vissa är väldigt ordentliga och ser sig för medans vissa andra borde skaffa körkort för häst. En ryttare kom på att hon skulle backa sin häst. Så då gjorde hon det. Och där stod en hingst och vi. Nu gick det fint, men man kanske bör vända på huvudet åtminstone EN gång innan man lägger i backen. Eller skaffa backspegel.

När det blev Annies tur så satte jag mig på läktaren så jag kunde se ordentligt. Och sedan kom dom... Om en häst kan skrida in så var det nog det Annie gjorde. Hon rör sig så oerhört mjukt och lugnt. Sandra berättade efteråt att det krävts en hel del av henne som ryttare för att hålla ihop hela ekipaget, men det SYNS inte och det är ju det som är grejen.
Denna gång gjorde Annie allt mycket bättre och hon fick t.o.m till ett hyfsat stopp mot slutet. När de var klara satt Sandra av inne på banan och ledde ut hästen. Själv gick jag ner till framridningen för att möta upp mina favorittjejer. Jag tyckte det hade gått bra, men Sandra är ganska självkritisk så hon hittade tusen och en fel, men hon var ändå nöjd med Annie och hur hon betett sig. Sandra ville vara kvar och titta på återstoden av klassen och jag tog med mig Annie upp till stallet för att hon skulle få "komma ur kläderna" och få sig lite till livs innan hemresa. Sandra hade tänkt tävla 2 klasser denna dag, men hon var såpass nöjd med Annie att hon beslöt sig för att stryka sig ur sista klassen. Man ska inte pressa en så ung häst.
Så jag gick upp till stallet och fixade och donade lite när några kom och sa att Sandra kom 6a! Jag tänkte att det inte kunde vara möjligt, Sandra red ju inte för att få placering, men jodå! Annie och Sandra hade kommit 6 av 19 på sin allra första tävling och det med en score på 65,5!!! Heeelt fantastiskt! Och jag som hade tagit med mig hästen och gått ifrån arenan. Nu fick hon hämta sin rosett utan häst. 
Det är svårt att beskriva hur bra detta är om man inte är insatt i western och hästar. Man kanske kan likna det vid att ha en 5 åring som kan gångertabellen... Vi sa det gång på gång, vad ska det bli av denna häst?! 


Annie står och njuter i höstsolen. Nöjd med sin prestation. =D

Vi gjorde klart allt för hemresan och vi var alla väldigt uppåt av hur helgen slutade. Det övergick allas våra förväntningar med hästlängder! 

När det var dags att lasta Annie så gick hon in så snällt. Antagligen förstod hon att hon varit en mycket duktig liten häst och hon förtjänade sina morötter denna dag. 


Annie fick beta lite av gräset på Bökeberg innan vi gav oss iväg. Hon är fin i sina tävlingsgrejor. =D


"Hmm... Behöva åka så långt för att få äta lite gräs? Skåne-gräs..? Tja, det slinker ner rätt bra det med."

Under resan hem ringde Sandra till Annies uppfödare. Hon ville bara tala om hur nöjd hon är med henne. ;-) Nu kändes våra problem från Maj/Juni väääääldigt långt borta. Tänk vilken underbar och fantastisk liten häst detta är. Det ska bli så otroligt spännande att se vad det blir av henne. Just nu ser framtiden *oerhört* ljus ut...