Alla Hjärtans dag 2010...
...kom vår lilla tjej, Annie, till oss. Det har alltså redan gått ett helt år! Och bara för skojs skull så har jag tagit en gammal bild som togs samma dag som hon kom och en ny bild som jag tog idag, 1 år senare, för att kunna jämföra. Tyvärr blev dagens bild inte så bra... Ska ta av henne sadeln och ta lite nya, finare. Tills vidare, håll till godo! =D
(Taget den 14 Februari 2010 - bara några minuter efter att Annie stigit av hästbussen från Tyskland.)
(Taget den 15 Februari 2011. Ungefär på samma plats som ovan)
(Här stod hon lite finare - men hade ju täcket på... *suck*)
(Taget den 14 Februari 2010 - bara några minuter efter att Annie stigit av hästbussen från Tyskland.)
(Taget den 15 Februari 2011. Ungefär på samma plats som ovan)
(Här stod hon lite finare - men hade ju täcket på... *suck*)
Idag...
...för ett år sedan lastades det på en liten liten fux nere i södra Tyskland för vidare färd upp till Sverige och Lindome. Denna lilla fux var vår lilla tjej, Annie.
Efter 2 dygn kom hon fram på söndagen den 14 Februari - Alla Hjärtans Dag!
Här är Annie nere i Tyskland när Sandra var och tittade på henne. Här var hon bara 2,5 år gammal. =D
Söta, fina hästen... Tänk, här visste vi inte vilken gullunge till häst hon ändå är. Hon har så mild blick. Det tycker jag om. (Bild från Tyskland)
Inte så musklad och inte så stor. (Bild från Tyskland) Det ser ut som om det är Eva, tjejen som hade hand om och red Annie nere i Tyskland, med på bilden. Hon hade en önskan om att Annie skulle få komma ut i hage på dagarna. Och det får hon ju såklart! =D Eva hade helst velat att Sandra valt en annan häst då Annie var Evas favorit. Nu hade vi turen att få träffa just Eva nere på Bökebergstävlingen i September och Eva tyckte att Annie såg fin ut. Roligt!
Efter 2 dygn kom hon fram på söndagen den 14 Februari - Alla Hjärtans Dag!
Här är Annie nere i Tyskland när Sandra var och tittade på henne. Här var hon bara 2,5 år gammal. =D
Söta, fina hästen... Tänk, här visste vi inte vilken gullunge till häst hon ändå är. Hon har så mild blick. Det tycker jag om. (Bild från Tyskland)
Inte så musklad och inte så stor. (Bild från Tyskland) Det ser ut som om det är Eva, tjejen som hade hand om och red Annie nere i Tyskland, med på bilden. Hon hade en önskan om att Annie skulle få komma ut i hage på dagarna. Och det får hon ju såklart! =D Eva hade helst velat att Sandra valt en annan häst då Annie var Evas favorit. Nu hade vi turen att få träffa just Eva nere på Bökebergstävlingen i September och Eva tyckte att Annie såg fin ut. Roligt!
Pigg. Galen. Tokig. Stissig...?
Nu var det min tur att ha haft lite "ofrivillig" vila. Sandra var barnledig ett längre tag och då hade hon hand om Annie. Helt enligt planerna. Det var å ena sidan väldigt gott att "slippa" ta sig ner till stallet i ur och skur (eh, mest skur skulle det visa sig) men å andra sidan så är det ett så kärt nöje och jag saknade lilla Annie ganska så mycket denna dryga vecka. Närmare 10 dagar blev det nog innan jag skulle ner igen. Så länge har det nog inte gått sedan i somras när vi hade semester uppe i Norrland.
På onsdagen åkte jag ner och nu hade temperaturen fallit en aning så det har blivit lite kallare igen. Det är ganska skönt med tanke på att man slipper alla dessa genomsura och äckliga täcken som blir följden av allt regn. Nackdelen blir ju genast att marken oxå fryser och blir hårdare och den förhatliga isen ligger där och hånler åt en när man kommer framskridande på hästryggen. Hmmm..
Annie hade fått vila på tisdagen så jag hade fått en liten förvarning om att hon kanske kunde vara lite pigg. Hon blir gärna det, vår lilla tjej om hon inte får röra på sig tillräckligt. Och med pigg menar jag inte sådär lite extra glad och yster och nyfiken, nej... Hon blir PIGG! Galen! Tokig! Eller som Sandra så vackert uttrycker det, "stissig". Stissig beskriver Annie ganska så bra med ett enda ord. Hon är på tårna för allt. Minsta lilla ljud, rörelse eller sak som kan ANTAS vara eller bli farlig inom överskådliga sekunder. Då är det bäst att vara förberedd. På allt. Att vara stissig helt enkelt. Så denna onsdag som var en ganska så skön dag var Annie stissig.
När jag hade fått på henne alla grejor hon ska bära förutom mig så går vi ut på stallplan. Jag har nämligen fått en snilleblixt. Här ska ridas UT! Det har vi ju inte gjort på ett tag.. Så vig som en katt svingar jag mig upp och börjar knalla iväg runt stallknuten. Bort mot parkeringen. Redan här känner jag på Annies steg att vi nog kan vänta oss lite "överraskningar" idag... *suck* Okidoki, inget att göra åt utan jag manar på henne. Tänk framåt! Och det gör jag, men Annie är lite mer försiktig med där där framåttänkandet. Det är väl ändå onödigt?? Kan ju faktiskt finnas en krokodil i det där vattnet som låter? Hur vet jag att det INTE finns det?! Med spända och lite trippiga steg så ger vi oss av bort mot reservatet. Det är inte någon lång bit och Annie har gått där förut, men inte just IDAG. Att gå på lång tygel var inte riktigt läge, så det fick bli nåt mellanting. Annie trippade på glatt den första biten. Tills vi kom till en liten infart till ett hus. Utanför hade vägen täckts av is. DEN kan vara farlig. Och det stod en soptunna utanför! Den får vi nog kicka åt. *suck* Jag låtsades som det regnade och vi gick vidare. Rundade kurvan och det var väl nåt därborta? Visst var det det?? Johodå!!! En MÄNNISKA! Med VIT jacka... Och hon GÅR... Lite läskigt... Ja, men inte värre än att vi kom förbi med ett knixande och ett generat hej från min sida. Därefter gick turen vidare. Fortfarande is i massor på vägen och Annie ville absolut gå just där den var som halast... Turen fortsatte ganska smärtfritt bort tills vi kom fram till ett mindre vattendrag som går under vägen. DET var läskigt!? Visst var det läskigt, tyckte hon. Det rinner vatten från BÅDA sidor. Faktiskt! Och vatten kan vara farligt i för stor mängd. Man kan drunkna.. Jo, men inte av en liten rännil?? Eller hur? Ok då, tyckte Annie, men det LÅTER lite. DET är väl läskigt? Nej, tyckte jag och Annie blev sur. Då slog jag till backen. Mitt över det där hemska vattendraget! Vi backade lite och stannande. Gick fram. Stannande. Backade och höll på tills vi stod helt stilla med lång tygel. Annie muttrade. Och suckade. Och tyckte livet var förfärligt orättvist.. När jag ansåg att vi var lugna nog så gick vi vidare. Nu uppför en liten backe. Som faktiskt är ganska brant. Annie suckade fortfarande. Upp kom vi och då ringde min telefon i fickan. Annie brydde sig inte alls. I andra änden var det min "stalker-syster", Sandra. Så jag parkerade Annie, lade i handbromsen och pratade med henne en stund. Och Annie stod där snällt. Efter en stund var jag klar och lade på. Då kom en ANNAN människa ut från reservatet!! Med en RÖD jacka!!!! Och 2 stavar i händerna. Bäst att sticka tyckte Annie och lade i högsta växeln och tänkte dra ner för backen. Det blev tvärstopp när jag fick samlat ihop hela paketet. Och där fick hon stå. Den stackars damen blev nog rädd för hon lyfte upp sina stavar och smög förbi med en misstänksam blick på sagda pålle som stod och flåsade och betedde sig som en galen tjur. Återigen fick jag säga ett generat hej och att allt var ok. Bara att gå förbi. Hon är snäll. (Yeah, SURE tänkte damen) Jag vände Annie uppåt backen igen för att vi skulle ta den i ett, av MIG, bestämt och kontrollerat tempo. Inget galet tjurrusande nerför med is och allt. På vägen ner flåsade Annie så man kunde tro att hon sprungit ett maraton. Minst. Och på väg NER fick hon syn på sandlådan som stod i backen. På väg upp hade hon gått förbi utan att blinka. Nu var den *dödlig*!!! Ett rusk på huvudet och en kick mot den senare så var vi förbi. Återigen vid vattnet hade hon TOTALT glömt bort att vattnet var där för ca 10 minuter sedan oxå och det var återigen "farligt". Återigen fick vi göra lite övningar innan vi kunde ta oss vidare. Sedan kom raksträckan med is och Annie prickade alla hala punkter. Bra jobbat! Sedan kom det 2 kurvor som gick förvånansvärt bra...? Helt otroligt och sedan kom den förhatliga soptunnan igen. Den måste få en ny kick så det gjorde vi. När vi väl vågade oss fram och förbi... Sedan, ny raksträcka och när halva var avklarad och vi nästan var i mål så hör vi en bil bakom oss. Jag kände att det nog inte var läge att låta en bil köra om oss eftersom hon just denna dag verkade pigg på att slänga ut ett bakben. Vi vill inte ha arga bilägare efter oss. Där räcker nog inte med ett generat hej och ett förlåt när sagda arga bilägare har en buckla i sin fina bil.. Inte ens ett "hon är snäll" skulle nog göra susen? "Ja, jag ser det" hade väl blivit svaret med ett pekande finger på bucklan... Så, nej, inget möte med bilen på smala vägen! Så det blev en spänd trav framåt tills vi angjorde den lilla kurvan där paddocken ligger. Där är extra brett så där kunde jag tillåta ett möte med bilen bakifrån. Bilföraren verkade ha lite brått så han körde lite fortare än vad jag hade önskat. Och Annie blev lite stressad av vattendraget (minimal bäck med rännil..) på ena sidan och bilen på andra sidan.. Bilen, som dessutom försökte undvika oss genom att köra upp på isen som inte höll så den sprack med ett *fruktansvärt* ljud i ett par små hästöron. Så det blev lite miniexplosioner i kroppen på Annie. Troligen kändes de mer än syntes, fast det är klart, den mötande bilen stannade snällt kvar på sin plats tills vi hade passerat innan den körde så kanske den föraren såg att den lilla hästen hade en mycket problematisk dag? =D
Nu var det bara upploppet kvar! Förbi stallets parkering och in på rakbanan med en svag kurva ner till ridhuset. Väl där slappnade lilla Annie äntligen av en aning. Tills glassbilen kom och körde sin vackra (...) melodi och tills den lilla grävmaskinen körde förbi och lastades etc... Det var onekligen en jobbig dag för en liten tjej!
Torsdag var det vilodag då Sandra hade Annie. Eller vilodag. Sandra var en snäll matte denna dag och lät henne rasta av sig själv inne i ridhuset. Det uppskattade Annie mycket. Att få bocka och kråma sig utan att någon blir arg på henne.
Fredag hade jag tänkt träna lite för min egen del. Annie har gått framåt på ett utmärkt sätt under den tid Sandra haft henne så jag tänkte passa på att "rida på vågen" och träna lite själv. HA! Kunde ju jag glömma... Annie kan verkligen vara "Dr.Jekyll och Mr Hyde" och denna dag visade hon det. Med råge...
Det roliga är att hon är lugnet själv när man hämtar in henne från hagen. Man får slääääpa sagda häst från hagen, ner för den lilla hala backen och sedan på raksträckan som leder fram till den lilla lilla backen upp till stalldörren. Väl där får man dra samma häst in genom den i Annies ögon lite väl "otilltagna" dörren och fram till sin box. Väljer man att som jag, oftast stå i stallgången och svida på så står hon där. Helt borta för omvärlden och sover. Maken till häst till att njuta av borstning (vilken borste som helst!) får man leta efter. Sakerna kommer på och man får vända detta lata "ök" om och dra ut henne ur stallet, släpa ner henne för samma lilla lilla backe och dra henne förbi det lilla utestallet och sedan har vi bara en kortare raksträcka att släpa henne innan vi kan kasa ner för det extremt lilla backkrönet ner till ridhuset. Där parkerar Annie. Själv får man tända ljuset, sätta på musiken och få på sig hjälm. Annie står där. Och så ska man sitta upp! Man samlar ihop tyglarna och tar ett litet mantag (pga gammal knäskada så måste jag ha lite hjälp så jag kan komma upp under något sånär schysst tidsram), sätter foten i stigbygeln och svingar sig upp smidigt som en.... anka... Nåja, nu skulle vi väl inte bedömma min uppsittningsmetod? =D Den är garanterat ett kapitel för sig. *hehe*
Och det är NU något händer med Annie... Den trötta "Dr Jekyll" blir inom loppet av en tusendels sekund "Mr Hyde"!
Och där sitter jag uppepå. Samlar ihop ekipaget lite för att se vart vi har varandra, smackar och skrittar... Med spända steg... Hmm... Lite irriterat huvudrusk..? Brukar inte båda gott. Nåväl, det är bara att ignorera. Fortsätter. Begär lite och det är då det händer... Denna dag blåser det något *otroligt*, och just när jag begär lite så passar vinden på att friska i och ta ett riktigt rusktag om ridhusets tak och väggar och det river och sliter i hela byggnaden och jag är bokstavligen säker på att jag ska få hela ridhuset i huvudet! Och Annie, hon ser sin chans! Upp på bakbenen for hon, ner och upp igen och jag får fatt i en tygel och drar ner henne varpå och bockar iväg och beter sig som om hon aldrig varit ute förr! Då har denna häst stått i hagen i flera timmar denna blåsiga dag. Hennes hage är inte många meter från ridhuset så ljuden kan inte vara helt okända, men hästen far runt som om jag stuckit henne med en nål. Vid ett tillfälle lyckas jag få tyglarna runt knoppen på sadeln så jag får inte riktigt stopp på henne när hon far iväg över diagonalen i någon typ av "bock-galopp". När jag får ordning på alla remmar och grejor så blir jag arg och får stopp på henne och tar tillbaka henne till utgångspunkten i SKRITT. Jag begär att hon ska lyda fast det blåser. Jag är inte längre rädd, utan jag har nu blivit lite arg på Annie men mest på mig själv som inte var riktigt med. Hon har inte betett sig såhär sedan hon kom så jag blev så överraskad.
Jag försökte göra lite travövningar och senare galopp, men när jag kände hästen sjunka en meter ner och 5 meter åt sidan så insåg jag att det bara skulle bli en kamp och det ville jag inte så jag gjorde en enklare övning i trav, stannade, backade och satt av. Bäst att longera. Trots allt... Så vi gick bort och hämtade longerlinan som hänger på kroken. Och visst fick jag släääpa henne dit bort. Nu var hon minsann inte så pigg. Satte på sakerna och lät henne springa på volten. Bläääääää, vad TRIST, tyckte Annie, SPRING, sade jag. Näää... Tyckte Annie. Kom igen, sade jag och manade på. Och manade på. Kunde hon springa sådär innan så kan hon allt göra det nu med! ;-)
Efter någon dryg kvart så tog jag av linan och satt upp igen. Nu var det visserligen lugnare med vinden men hästen gick så mycket bättre och jag blev sur på mig själv för att jag försökt att "fuska" och hoppa över longeringen en dag som denna.
Efter ca 45 minuter var jag rätt nöjd med dagen och vi var vänner när jag satt av och släääpade in Annie i stallet igen. =)
På onsdagen åkte jag ner och nu hade temperaturen fallit en aning så det har blivit lite kallare igen. Det är ganska skönt med tanke på att man slipper alla dessa genomsura och äckliga täcken som blir följden av allt regn. Nackdelen blir ju genast att marken oxå fryser och blir hårdare och den förhatliga isen ligger där och hånler åt en när man kommer framskridande på hästryggen. Hmmm..
Annie hade fått vila på tisdagen så jag hade fått en liten förvarning om att hon kanske kunde vara lite pigg. Hon blir gärna det, vår lilla tjej om hon inte får röra på sig tillräckligt. Och med pigg menar jag inte sådär lite extra glad och yster och nyfiken, nej... Hon blir PIGG! Galen! Tokig! Eller som Sandra så vackert uttrycker det, "stissig". Stissig beskriver Annie ganska så bra med ett enda ord. Hon är på tårna för allt. Minsta lilla ljud, rörelse eller sak som kan ANTAS vara eller bli farlig inom överskådliga sekunder. Då är det bäst att vara förberedd. På allt. Att vara stissig helt enkelt. Så denna onsdag som var en ganska så skön dag var Annie stissig.
När jag hade fått på henne alla grejor hon ska bära förutom mig så går vi ut på stallplan. Jag har nämligen fått en snilleblixt. Här ska ridas UT! Det har vi ju inte gjort på ett tag.. Så vig som en katt svingar jag mig upp och börjar knalla iväg runt stallknuten. Bort mot parkeringen. Redan här känner jag på Annies steg att vi nog kan vänta oss lite "överraskningar" idag... *suck* Okidoki, inget att göra åt utan jag manar på henne. Tänk framåt! Och det gör jag, men Annie är lite mer försiktig med där där framåttänkandet. Det är väl ändå onödigt?? Kan ju faktiskt finnas en krokodil i det där vattnet som låter? Hur vet jag att det INTE finns det?! Med spända och lite trippiga steg så ger vi oss av bort mot reservatet. Det är inte någon lång bit och Annie har gått där förut, men inte just IDAG. Att gå på lång tygel var inte riktigt läge, så det fick bli nåt mellanting. Annie trippade på glatt den första biten. Tills vi kom till en liten infart till ett hus. Utanför hade vägen täckts av is. DEN kan vara farlig. Och det stod en soptunna utanför! Den får vi nog kicka åt. *suck* Jag låtsades som det regnade och vi gick vidare. Rundade kurvan och det var väl nåt därborta? Visst var det det?? Johodå!!! En MÄNNISKA! Med VIT jacka... Och hon GÅR... Lite läskigt... Ja, men inte värre än att vi kom förbi med ett knixande och ett generat hej från min sida. Därefter gick turen vidare. Fortfarande is i massor på vägen och Annie ville absolut gå just där den var som halast... Turen fortsatte ganska smärtfritt bort tills vi kom fram till ett mindre vattendrag som går under vägen. DET var läskigt!? Visst var det läskigt, tyckte hon. Det rinner vatten från BÅDA sidor. Faktiskt! Och vatten kan vara farligt i för stor mängd. Man kan drunkna.. Jo, men inte av en liten rännil?? Eller hur? Ok då, tyckte Annie, men det LÅTER lite. DET är väl läskigt? Nej, tyckte jag och Annie blev sur. Då slog jag till backen. Mitt över det där hemska vattendraget! Vi backade lite och stannande. Gick fram. Stannande. Backade och höll på tills vi stod helt stilla med lång tygel. Annie muttrade. Och suckade. Och tyckte livet var förfärligt orättvist.. När jag ansåg att vi var lugna nog så gick vi vidare. Nu uppför en liten backe. Som faktiskt är ganska brant. Annie suckade fortfarande. Upp kom vi och då ringde min telefon i fickan. Annie brydde sig inte alls. I andra änden var det min "stalker-syster", Sandra. Så jag parkerade Annie, lade i handbromsen och pratade med henne en stund. Och Annie stod där snällt. Efter en stund var jag klar och lade på. Då kom en ANNAN människa ut från reservatet!! Med en RÖD jacka!!!! Och 2 stavar i händerna. Bäst att sticka tyckte Annie och lade i högsta växeln och tänkte dra ner för backen. Det blev tvärstopp när jag fick samlat ihop hela paketet. Och där fick hon stå. Den stackars damen blev nog rädd för hon lyfte upp sina stavar och smög förbi med en misstänksam blick på sagda pålle som stod och flåsade och betedde sig som en galen tjur. Återigen fick jag säga ett generat hej och att allt var ok. Bara att gå förbi. Hon är snäll. (Yeah, SURE tänkte damen) Jag vände Annie uppåt backen igen för att vi skulle ta den i ett, av MIG, bestämt och kontrollerat tempo. Inget galet tjurrusande nerför med is och allt. På vägen ner flåsade Annie så man kunde tro att hon sprungit ett maraton. Minst. Och på väg NER fick hon syn på sandlådan som stod i backen. På väg upp hade hon gått förbi utan att blinka. Nu var den *dödlig*!!! Ett rusk på huvudet och en kick mot den senare så var vi förbi. Återigen vid vattnet hade hon TOTALT glömt bort att vattnet var där för ca 10 minuter sedan oxå och det var återigen "farligt". Återigen fick vi göra lite övningar innan vi kunde ta oss vidare. Sedan kom raksträckan med is och Annie prickade alla hala punkter. Bra jobbat! Sedan kom det 2 kurvor som gick förvånansvärt bra...? Helt otroligt och sedan kom den förhatliga soptunnan igen. Den måste få en ny kick så det gjorde vi. När vi väl vågade oss fram och förbi... Sedan, ny raksträcka och när halva var avklarad och vi nästan var i mål så hör vi en bil bakom oss. Jag kände att det nog inte var läge att låta en bil köra om oss eftersom hon just denna dag verkade pigg på att slänga ut ett bakben. Vi vill inte ha arga bilägare efter oss. Där räcker nog inte med ett generat hej och ett förlåt när sagda arga bilägare har en buckla i sin fina bil.. Inte ens ett "hon är snäll" skulle nog göra susen? "Ja, jag ser det" hade väl blivit svaret med ett pekande finger på bucklan... Så, nej, inget möte med bilen på smala vägen! Så det blev en spänd trav framåt tills vi angjorde den lilla kurvan där paddocken ligger. Där är extra brett så där kunde jag tillåta ett möte med bilen bakifrån. Bilföraren verkade ha lite brått så han körde lite fortare än vad jag hade önskat. Och Annie blev lite stressad av vattendraget (minimal bäck med rännil..) på ena sidan och bilen på andra sidan.. Bilen, som dessutom försökte undvika oss genom att köra upp på isen som inte höll så den sprack med ett *fruktansvärt* ljud i ett par små hästöron. Så det blev lite miniexplosioner i kroppen på Annie. Troligen kändes de mer än syntes, fast det är klart, den mötande bilen stannade snällt kvar på sin plats tills vi hade passerat innan den körde så kanske den föraren såg att den lilla hästen hade en mycket problematisk dag? =D
Nu var det bara upploppet kvar! Förbi stallets parkering och in på rakbanan med en svag kurva ner till ridhuset. Väl där slappnade lilla Annie äntligen av en aning. Tills glassbilen kom och körde sin vackra (...) melodi och tills den lilla grävmaskinen körde förbi och lastades etc... Det var onekligen en jobbig dag för en liten tjej!
Torsdag var det vilodag då Sandra hade Annie. Eller vilodag. Sandra var en snäll matte denna dag och lät henne rasta av sig själv inne i ridhuset. Det uppskattade Annie mycket. Att få bocka och kråma sig utan att någon blir arg på henne.
Fredag hade jag tänkt träna lite för min egen del. Annie har gått framåt på ett utmärkt sätt under den tid Sandra haft henne så jag tänkte passa på att "rida på vågen" och träna lite själv. HA! Kunde ju jag glömma... Annie kan verkligen vara "Dr.Jekyll och Mr Hyde" och denna dag visade hon det. Med råge...
Det roliga är att hon är lugnet själv när man hämtar in henne från hagen. Man får slääääpa sagda häst från hagen, ner för den lilla hala backen och sedan på raksträckan som leder fram till den lilla lilla backen upp till stalldörren. Väl där får man dra samma häst in genom den i Annies ögon lite väl "otilltagna" dörren och fram till sin box. Väljer man att som jag, oftast stå i stallgången och svida på så står hon där. Helt borta för omvärlden och sover. Maken till häst till att njuta av borstning (vilken borste som helst!) får man leta efter. Sakerna kommer på och man får vända detta lata "ök" om och dra ut henne ur stallet, släpa ner henne för samma lilla lilla backe och dra henne förbi det lilla utestallet och sedan har vi bara en kortare raksträcka att släpa henne innan vi kan kasa ner för det extremt lilla backkrönet ner till ridhuset. Där parkerar Annie. Själv får man tända ljuset, sätta på musiken och få på sig hjälm. Annie står där. Och så ska man sitta upp! Man samlar ihop tyglarna och tar ett litet mantag (pga gammal knäskada så måste jag ha lite hjälp så jag kan komma upp under något sånär schysst tidsram), sätter foten i stigbygeln och svingar sig upp smidigt som en.... anka... Nåja, nu skulle vi väl inte bedömma min uppsittningsmetod? =D Den är garanterat ett kapitel för sig. *hehe*
Och det är NU något händer med Annie... Den trötta "Dr Jekyll" blir inom loppet av en tusendels sekund "Mr Hyde"!
Och där sitter jag uppepå. Samlar ihop ekipaget lite för att se vart vi har varandra, smackar och skrittar... Med spända steg... Hmm... Lite irriterat huvudrusk..? Brukar inte båda gott. Nåväl, det är bara att ignorera. Fortsätter. Begär lite och det är då det händer... Denna dag blåser det något *otroligt*, och just när jag begär lite så passar vinden på att friska i och ta ett riktigt rusktag om ridhusets tak och väggar och det river och sliter i hela byggnaden och jag är bokstavligen säker på att jag ska få hela ridhuset i huvudet! Och Annie, hon ser sin chans! Upp på bakbenen for hon, ner och upp igen och jag får fatt i en tygel och drar ner henne varpå och bockar iväg och beter sig som om hon aldrig varit ute förr! Då har denna häst stått i hagen i flera timmar denna blåsiga dag. Hennes hage är inte många meter från ridhuset så ljuden kan inte vara helt okända, men hästen far runt som om jag stuckit henne med en nål. Vid ett tillfälle lyckas jag få tyglarna runt knoppen på sadeln så jag får inte riktigt stopp på henne när hon far iväg över diagonalen i någon typ av "bock-galopp". När jag får ordning på alla remmar och grejor så blir jag arg och får stopp på henne och tar tillbaka henne till utgångspunkten i SKRITT. Jag begär att hon ska lyda fast det blåser. Jag är inte längre rädd, utan jag har nu blivit lite arg på Annie men mest på mig själv som inte var riktigt med. Hon har inte betett sig såhär sedan hon kom så jag blev så överraskad.
Jag försökte göra lite travövningar och senare galopp, men när jag kände hästen sjunka en meter ner och 5 meter åt sidan så insåg jag att det bara skulle bli en kamp och det ville jag inte så jag gjorde en enklare övning i trav, stannade, backade och satt av. Bäst att longera. Trots allt... Så vi gick bort och hämtade longerlinan som hänger på kroken. Och visst fick jag släääpa henne dit bort. Nu var hon minsann inte så pigg. Satte på sakerna och lät henne springa på volten. Bläääääää, vad TRIST, tyckte Annie, SPRING, sade jag. Näää... Tyckte Annie. Kom igen, sade jag och manade på. Och manade på. Kunde hon springa sådär innan så kan hon allt göra det nu med! ;-)
Efter någon dryg kvart så tog jag av linan och satt upp igen. Nu var det visserligen lugnare med vinden men hästen gick så mycket bättre och jag blev sur på mig själv för att jag försökt att "fuska" och hoppa över longeringen en dag som denna.
Efter ca 45 minuter var jag rätt nöjd med dagen och vi var vänner när jag satt av och släääpade in Annie i stallet igen. =)
Galoppombyten
Äntligen var dagen inne när jag skulle få testa att byta galopp på lilla Annie. Hennes utbildning är inte klar på den punkten så vi har medvetet låtit det dröja lite innan jag skulle ge mig på detta. Jag har aldrig någonsin bytt galopp med vilje utan min erfarenhet sträcker sig mest till att hästen själv korrigerat om det blivit fel. Hmm..
Vi hade stämt träff i stallet, min syster och jag. Jag hade lovat att ha hästen uppvärmd och klar när Sandra kom. Hennes 4-åriga son är inte jättepigg på att vara i stallet och vi ville inte fresta på hans tålamod i onödan samtidigt som det ändå var vardagskväll och pojken behövde få komma hem och göra kväll i något sånär tid.
Nu blev Sandra sen ändå då C behövde nya stövlar. Man kan ju inte gå runt i blöta och kalla skor när dagis blött ner sakerna. =)
När de väl kom så var Annie uppvärmd och klar för att visa mig hur man ska bära sig åt när man byter galopp. Jo, det blev lite så då jag inte kan. Fast innan det ens blev aktuellt med någon övning så fick Sandra själv sitta upp och känna lite på henne. Just den här dagen så verkade alla hästar vara ute i ridhuset samtidigt och jag lovar att de var just där jag var. *haha*
Annie slängde ett öga på Sandra när bilen kom och hon riktigt sjönk ihop och så tittade hon på mig med bedjande ögon. "Inte HON!! Då måste jag ju *jobba*....................." Jodå, "hon" satt upp och Annie, hon fick jobba. =) Vid något tillfälle blev hon "rädd" för något utanför ridhusknuten och då hotade Sandra med ett skott i pannan och efter det skötte sig Annie rätt bra.
Strax därpå var det min tur. Lite jobbigt var det allt med alla andra att ta hänsyn till när jag nu skulle utföra något jag inte riktigt behärskade. Inte blev det bättre av att en av hästarna försökte sig på lite språng ur den högre skolan... Nåväl, störningsmoment eller inte, här skulle ridas!
Mycket var det att hålla i minnet med. Ställa Annie utåt, fatta galopp i "fel" varv så hon gick i förvänd galopp, när det kändes bra så skulle jag ställa över henne till rätt varv (fortfarande i förvänd galopp) men ändå rida som om jag red i andra varvet, slappna av, lägga ner/intill ytterben och "pussa" på henne och vips skulle hon byta. Eller? Första gången gick sådär och hon bytte fram ett par steg innan bak. Sedan, tyckte jag, att hon bockade/sparkade bakut lite, men det var mer en känsla. Det visade sig att det nog inte var så högt. Trots allt... *blush* Några försök till innan jag hittade något sånär rätt. Mer avslappnad, inte övergöra det hela, sitta mer bakåt.... Och vips bytte hon! Fortfarande var det lite osäkert från mitt håll, mest då jag tyckte det var så jobbigt med alla de andra som rätt som det var hamnade i "mitt" spår. Jag vet att Annie måste lära sig detta med då det är mycket hästar på framridningen på tävlingar.
Annie "gick ifrån mig" vid några tillfällen och Sandra var snabb upp med kameran och tog ett, inte så smickrande, kort som visade hur mycket jag plockat in Annie. Mycket nyttigt och nu tänker jag på det när jag rider. Annie är så mjuk och böjlig i halsen att det är oerhört lätt att plocka in henne FÖR mycket! Det är svårt att se uppifrån ryggen hur hon har huvudet. Nästan alltid har hon det där man vill ha det och så börjar man plocka och grejja och rätt som det är så går hon bakom hand... *suck* Och nej, det kortet visar jag inte! ;-)
När jag kände att jag gjort vad jag kunde för dagen så satt Sandra upp och bara kände igenom att Annie var som hon skulle. Vi måste ha i minnet att hur duktig Annie än är så är hon oerhört ung och saker och ting kan hända även på denna lilla stund och hon är inte "klar" vad det gäller bytena. Jag var dock nöjd med min egen bedrigt när jag satt av!
Mot slutet ville, till vår förvåning, lilla C rida på mammas häst! Han frågade mig vid ett tillfälle när han satt uppe på isen utanför stallet vilken häst som var mammas. Roligt att han frågar. Han har ridit en del tidigare på Sandras förra häst, Julia, men inte alls nästan på Annie. Annie visade sig vara en klippa även denna gång när C red. Visserligen satt mamma bakom och det var risk för läckage på mamma när Annie travade. Och jisses vad C ville trava JUST idag! *hehe* Och han stannade och vände lite grand. (Detta är en unge som faktiskt gjort spin! Visserligen med mamma bakom, men ändå..) Han försökte sig på att säga "whooa", men det blev så tyst att det knappast var mer än en viskning. Annie hörde inget så hon stegade snällt på tills mamma fick stopp på hela ekipaget. Till slut var C nöjd och klev av. Sandra red en liten stund till nu när hon hade chansen och C ändå var på gott humör.
Vi tog ett kort som "bevis" på att C faktiskt ridit på Annie men jag lägger inte upp bilden här i bloggen.
Kvällen blev ganska så sen denna gång ändå och jag hade lovat att komma till Jörns mamma på middag, om inte annat för att hämta Jörn som var där en stund och väntade in mig. Jag hann i tid som jag lovat och middagen var god. Som alltid. =)
"Herregud! Ska ni ta LIVET av mig?! Först ska jag springa som en tok, byta galopp på kommando och i nästa stund ska jag agera ridskolehäst med småbarn??! Bestäm er...!!"
Vi hade stämt träff i stallet, min syster och jag. Jag hade lovat att ha hästen uppvärmd och klar när Sandra kom. Hennes 4-åriga son är inte jättepigg på att vara i stallet och vi ville inte fresta på hans tålamod i onödan samtidigt som det ändå var vardagskväll och pojken behövde få komma hem och göra kväll i något sånär tid.
Nu blev Sandra sen ändå då C behövde nya stövlar. Man kan ju inte gå runt i blöta och kalla skor när dagis blött ner sakerna. =)
När de väl kom så var Annie uppvärmd och klar för att visa mig hur man ska bära sig åt när man byter galopp. Jo, det blev lite så då jag inte kan. Fast innan det ens blev aktuellt med någon övning så fick Sandra själv sitta upp och känna lite på henne. Just den här dagen så verkade alla hästar vara ute i ridhuset samtidigt och jag lovar att de var just där jag var. *haha*
Annie slängde ett öga på Sandra när bilen kom och hon riktigt sjönk ihop och så tittade hon på mig med bedjande ögon. "Inte HON!! Då måste jag ju *jobba*....................." Jodå, "hon" satt upp och Annie, hon fick jobba. =) Vid något tillfälle blev hon "rädd" för något utanför ridhusknuten och då hotade Sandra med ett skott i pannan och efter det skötte sig Annie rätt bra.
Strax därpå var det min tur. Lite jobbigt var det allt med alla andra att ta hänsyn till när jag nu skulle utföra något jag inte riktigt behärskade. Inte blev det bättre av att en av hästarna försökte sig på lite språng ur den högre skolan... Nåväl, störningsmoment eller inte, här skulle ridas!
Mycket var det att hålla i minnet med. Ställa Annie utåt, fatta galopp i "fel" varv så hon gick i förvänd galopp, när det kändes bra så skulle jag ställa över henne till rätt varv (fortfarande i förvänd galopp) men ändå rida som om jag red i andra varvet, slappna av, lägga ner/intill ytterben och "pussa" på henne och vips skulle hon byta. Eller? Första gången gick sådär och hon bytte fram ett par steg innan bak. Sedan, tyckte jag, att hon bockade/sparkade bakut lite, men det var mer en känsla. Det visade sig att det nog inte var så högt. Trots allt... *blush* Några försök till innan jag hittade något sånär rätt. Mer avslappnad, inte övergöra det hela, sitta mer bakåt.... Och vips bytte hon! Fortfarande var det lite osäkert från mitt håll, mest då jag tyckte det var så jobbigt med alla de andra som rätt som det var hamnade i "mitt" spår. Jag vet att Annie måste lära sig detta med då det är mycket hästar på framridningen på tävlingar.
Annie "gick ifrån mig" vid några tillfällen och Sandra var snabb upp med kameran och tog ett, inte så smickrande, kort som visade hur mycket jag plockat in Annie. Mycket nyttigt och nu tänker jag på det när jag rider. Annie är så mjuk och böjlig i halsen att det är oerhört lätt att plocka in henne FÖR mycket! Det är svårt att se uppifrån ryggen hur hon har huvudet. Nästan alltid har hon det där man vill ha det och så börjar man plocka och grejja och rätt som det är så går hon bakom hand... *suck* Och nej, det kortet visar jag inte! ;-)
När jag kände att jag gjort vad jag kunde för dagen så satt Sandra upp och bara kände igenom att Annie var som hon skulle. Vi måste ha i minnet att hur duktig Annie än är så är hon oerhört ung och saker och ting kan hända även på denna lilla stund och hon är inte "klar" vad det gäller bytena. Jag var dock nöjd med min egen bedrigt när jag satt av!
Mot slutet ville, till vår förvåning, lilla C rida på mammas häst! Han frågade mig vid ett tillfälle när han satt uppe på isen utanför stallet vilken häst som var mammas. Roligt att han frågar. Han har ridit en del tidigare på Sandras förra häst, Julia, men inte alls nästan på Annie. Annie visade sig vara en klippa även denna gång när C red. Visserligen satt mamma bakom och det var risk för läckage på mamma när Annie travade. Och jisses vad C ville trava JUST idag! *hehe* Och han stannade och vände lite grand. (Detta är en unge som faktiskt gjort spin! Visserligen med mamma bakom, men ändå..) Han försökte sig på att säga "whooa", men det blev så tyst att det knappast var mer än en viskning. Annie hörde inget så hon stegade snällt på tills mamma fick stopp på hela ekipaget. Till slut var C nöjd och klev av. Sandra red en liten stund till nu när hon hade chansen och C ändå var på gott humör.
Vi tog ett kort som "bevis" på att C faktiskt ridit på Annie men jag lägger inte upp bilden här i bloggen.
Kvällen blev ganska så sen denna gång ändå och jag hade lovat att komma till Jörns mamma på middag, om inte annat för att hämta Jörn som var där en stund och väntade in mig. Jag hann i tid som jag lovat och middagen var god. Som alltid. =)
"Herregud! Ska ni ta LIVET av mig?! Först ska jag springa som en tok, byta galopp på kommando och i nästa stund ska jag agera ridskolehäst med småbarn??! Bestäm er...!!"
