cielobprettyannie

Nu, drygt 2 år senare har ganska mycket vatten runnit över broarna och väldigt mycket tid, energi, pengar och träning har investerats i henne.

Lite skillnad ser man allt. Och nej, det där med kameror har hon baske mig inte fattat alls. =)

Annie fick en annan reskamrat i släpet denna gång. Fine valacken Storm och hans matte Rebecca fick hoppa in i laget då en häst skadat sig. Rebecca skulle minsann aldrig tävla. Jodå, så sa hon bara några veckor innan, men hon tog sig an uppgiften med bravur! Vilken kämpe!

Resan till Ulricehamn började i ottan, så som det bör när man ska tävla över dagen. Vägen till Ulricehamn går över, om inte stock och sten, så över ganska kuperade vägar. Bilen skötte sig denna gång även om den skrämde oss en gång när vi stannade till genom att trycka ut överflödigt vatten. *puh*

Den här dagen skulle visa sig bli helt kanon vad gäller vädret. Varmt, nästan FÖR varmt faktiskt. Arrangören hade ställt ut hinkar med vatten som alla hästar (och hundar!) kunde dricka ur. Den besökte Annie och jag flitigt.

Den här gången var det min uppgift att tävla i reining samt i western riding för laget. Här red jag lite senare på dagen så jag passade på att rida lite på förmiddagen när vi kom fram. Vi skulle ändå presentera lagen och arangören har som krav att man kommer in till häst. Och så här dags var det fortfarande ganska skönt ute. Längre fram på dagen blev det näst intill olidligt varmt.

Mitt på dagen var det lunchdags och inte bara vi skulle lite i magen utan Annie skulle ha lite hon med. Då transporterna stod en bit bort från ridhuset så gick vi dit för att få lite lugn och ro.

Efter lunch började det dra ihop sig till min första start. Western riding stod först på schemat. Rider man western riding så får man inte ha skydd på benen. Rider man reining så måste man visserligen inte, men jag vågar då inte rida Annie utan skydd där. Så, på med sadel och träns samt att jag fick byta om till mörk lagskjorta och jeans och chaps! *svettigt* Är det tävling så är det och jag hade ridit ganska ordentligt på förmiddagen så nu behövde jag bara värma lite.

Själva mönstret var rätt kul med 2 galoppombyten och det kändes ganska bra. Hon slog i bommen. Förstås. Någon annat hade inte varit att vänta faktiskt. Det visade sig att vår prestation räckte till en 1a plats i klassen!

När western riding var klar så gick vi och ställde oss med alla de andra i väntan på nästa klass, reiningen. Det blev till att stå i skuggan och dricka och slöa. Stackars hästar som tyckte detta var varmt och jobbigt.

När vi stod där i lugn och ro under korkeken, eh trädet, så hör jag någon som säger att vi ska titta på den fina virvelvinden som far runt i paddocken bakom oss. Så alla vänder sig dit och tycker det der lite häftigt ut då den är ganska så full av sand. Snart tappar jag intresset i värmen och vänder mig framåt igen varpå jag hör någon som ropar "den kommer hitåt!!". Jag hinner bara undra vart jag ska göra av oss samtidigt som jag vänder hästen så hon inte ska bli rädd när vinden slår emot henne bakifrån när hela eländet är över oss. Där kan man snacka om stark vind som dessutom är FULL av sand och grus i mängder! Det blir lite kalabalik en stund med hästar och folk överallt och hattar som far av och glasögon som hamnar på sned och Annie och jag tar något skutt framåt samtidigt som hon gnäggar till väldigt märkligt. Precis som ett föl som ropar på sin mamma. Det hela är över på bara någon sekund eller två men lämnar efter sig massor av skräp på oss alla. Jag fick sopa bort från hela mig och hästen och i alla skrymseln och vrår. Det var riktigt otäckt och den var så lokal. Det stod massor av hästar och folk utanför arenan, men det var inte alla som ens uppfattade att det hände något. De som stod vid ridhuset på väg in hade inget märkt! Mycket konstigt då det kanske var 20-25 meter dit bort. Jag hoppas jag aldrig behöver uppleva detta igen och det var inte jättelätt att samla ihop sig för att gå in och tävla kort därefter.

Annie har ett stort behov av att få se banan innan hon går in där och i reining får man alltid göra det så man som ryttare kan avgöra hur underlaget är innan man stoppar bland annat. Jag hade inget hört att man skulle få komma in innan klassen, men rätt som det var ropar de ut att alla reiningryttare ska få lov att komma in. I 5 minuter... Panik! Skydden ligger kvar uppe vid släpet! Hade totalt glömt att de inte satt på då jag i princip aldrig rider utan. Sålunda fick jag skicka käre sambon som ilade upp och hämtade och med hjälp av vår lagledare så fick vi dessutom på dom innan jag skulle in och prova banan. Banan ja... Detta var ett helt vanligt ridskoleridhus = vanligt manegedamm som underlag = helt värdelöst att stoppa på. Så som det har varit på alla allsvenskans deltävlingar. Man kan inte begära annat heller då det krävs lite annat för att kunna stoppa ordentligt. Nackdelen med "skräpunderlag" som detta är att hästens hovar kan "hugga tag" i underlaget på ett annat sätt än vad som är tänkt vid stopp och det kan skrämma hästen från att göra fler försök alternativt, i extremfallet, skada hästens ben. Så det var inte aktuellt med några flashiga sliding stop. Fast det var det nog inte från början heller. ;-) Hur duktig häst man än har som stoppar bra så måste den ha hjälp av piloten och den här piloten är ingen säker "stoppare" på något sätt. :) Så planen var att rida fina rundowns och helt enkelt bara stanna. Så var planen.

Väl inne på banan visade det sig att vi inte hade gått igenom planen riktigt, Annie och jag. Annie höll sig visserligen till planen när det gällde rundowns, men jag "vann" inte. Nej, det gjorde jag inte. Men, jag förlorade nog inte heller. Man kan väl säga att det blev 1-1 mellan Annie och mig.  Det började katastrofalt med ett JÄTTESKUTT över en nedrans solkatt som letat sig fram på ridhusgolvet just i vår väg när vi skulle starta volten i galopp. Jodå, Annie hade plötsligt blivit en hopphäst. Fast hon bättrade sig och hoppade lite mindre varvet efter och i bytet, men skuttade, det gjorde hon. Åbäket. Påföljden blev att vi kom på en hedrande (...) 7e plats. Snopet på en häst som absolut har potential att vinna. Vi skyller på piloten. Det gör vi. Annie märkte att jag inte riktigt kunde korrigera henne, så varför skulle hon skärpa sig? När jag senare skickade sms till Sandra, som inte kunde vara på plats just idag, så hade hon tänkt skicka tillbaka "vad hände" just med tanke på att en 7e plats är en under prestation av oss. Hon var snäll som lät bli och istället skickade "ring mig när du kan". Det är syskonkärlek det. <3 *hehe* Vi talar inte om scoren. Nepp, det gör vi inte. Vi kan säga att det blev ett bottennapp. Så långt sträcker jag mig gärna.

I och med att vi klarat av reiningen, eller ja, ridit den åtminstone, så var tävlingen slut för dagen för Annie och mig. Vi sadlade av och väntade på övriga samt att ledningen skulle komma med ett resultat. Och vilket resultat vi fick! En 1a plats för laget!! Jag tror vi alla blev väldigt överraskade, men självklart oerhört glada.

Den här gången var det Sandras tur att tävla och nu var det en NRHA tävling. Väl framme efter en ganska jobbig resa med stark vind en bra bit (Sandras händer var RÖDA av ansträngningen att hålla emot!), så fick Annie bo in sig i helgens box medan vi satte upp tältet. För andra gången i vårt liv. Vi hade en illusion att det borde vara lättare nu? Vi hade ju gjort det en gång. I September... Vi hittade en fin plats mellan ett par husvagnar och tog fram sakerna och började. Antagligen såg vi väldigt "blonda" ut för det dröjde ungefär 1 minut så stod vår husvagnsgranne där och undrade om vi ville ha hjälp? Och ja... Det tackar man ju inte nej till? Enligt instruktionen så ska det ta 25 minuter för 2 personer att slå upp det, men nu var vi 3 (och 1,5 av oss var kanske inte till jättemycket hjälp faktiskt!) och det tog nog drygt det. Till slut kom det upp och vi kände oss mäkta stolta över vår fina boning för helgen.

Kvällen flöt på lugnt och stilla med vackert väder och vädret visade sig från sin ganska goda sida hela helgen. Inte så pjåkigt!

Morgonen därpå skulle jag vara en god syster och stiga upp i ottan för att ge Annie sin frukost. Det kunde ha flutit på bra och det hade inte ens varit värt att nämna, MEN jag kan ju aldrig göra något utan att det ska märkas, så det gjorde jag inte nu heller. Jag tog vägen via bilen som stod utanför tältet och tryckte igen dörren ordentligt efter mig. Eller, så trodde jag åtminstone. Sedan gick jag intet ont anande iväg och matade Annie. Medans hon åt fixade jag med box när min mobil ringer? Den enda jag kunde komma på som ringer kvart i 6 på morgonen var Jörn, men det stod Sandra på mobilen? Men.. Hon sover ju? I samma ögonblick som jag tog upp mobilen för att svara så hörde jag. Larmet! På bilen?! Jag fattade vad som hänt och i andra änden av luren hörde jag en något stressad Sandra som får ur sig "har du bilnyckeln??!!". Jag svarade bara ja och rusade ur boxen för att springa tillbaka. Nu hann jag bara ur stallet när Sandra kom som värsta löparen och fick fatt i nyckeln i vändningen tillbaka. Strax därpå fick hon av larmet och kvar stod jag... *skäms* Mmm... Hur var det nu? Man ska gå upp på morgonen, va? Man ska ju det. Och man kan ju lika gärna vakna kvart i 6 som vid 8 eller 9. Tycker jag. *hehe* Urk, vad pinsamt att väcka heeela campingen så dags. Men vädret var fint!

Senare var det dags för veterinärbesiktning och kanske gick Annie igenom då vi var snälla och lånade ut en stol till Fru Veterinär så hon slapp stå upp i ett par timmar i väntan på hästar att besiktiga. Eller så var det helt enkelt så att Annie var rätt ok. ;-)

Den här dagen var riktigt angenäm utan klasser i arla morgonstund för Sandra. Faktum var att det inte var dags förrän fram emot eftermiddagen. Så vi kunde ta det lugnt och titta på fina hästar i samband med frukosten. Sandras kompis var där med sin helt fantastiska pleasurehäst, Joy. Joy är fruktansvärt vacker! Minns inte exakt hur det gick, men har för mig att hon vann minst en av sina klasser.

Hur det än är och hur man än tror att man har massor av tid så blir det konstigt nog ändå dags till slut. Och det svåra med tävling är att försöka räkna ut hur lång tid alla klasser tar. I reining har man klasser som aldrig startar FÖRE en viss tid åtminstone, men de kan starta i princip hur lång tid EFTER sin tid om man har otur. Så man sitter där och räknar och räknar. Och räknar igen. Och sista timmen är man som på nålar IFALL man skulle ha fel och vi är båda så rädda för att det ska bli galet så rätt var det är så reser vi oss och nästan rusar iväg. Fånigt, men hellre för tidig än för sen. Annie kan ju stå med sakerna på sig på framridningen, men det är värre om man är så sen att man inte hinner rida fram ordentligt. För det behöver man på henne. Hon har alltid otroligt mycket energi inför första klassen och det ska tittas och fånas lite innan man kan jobba riktigt.

Bökeberg är inte Annies favoritarena. Varför vet vi inte riktigt. Själva arenan är gjord för reining med perfekt underlag, men ändå vill det sig inte riktigt. Den här helgen fick vi ihop 2 5e platser. Inte dåligt egentligen, men klart att Sandra blir besviken när det inte vill fungera. Lite stolpe ut... Fast FINA var dom!

Alltför snart var det färdigt för denna gången och vi lastade Annie för hemfärd. Det är en ganska dryg bit att köra, men vägen är bra så vi var inte hemma mitt i natten åtminstone.

I stallet gjorde vi i ordning hästarna och lastade in dom plus alla saker som skulle med. Vädret hade oxkså kunnat vara bättre. Det hade det. Nu visade det sig från sin något sämre sida om vi säger så. Regn eller ihållande regn? Med glimtar av uppehåll. Och kallt. Ganska kallt faktiskt... Nåja, det var bara attt klistra på leendet och åka iväg.

Vi hade kommit ungefär till avfarten efter Fjärås när lamporna på bilen började lysa. Så ska de väl inte göra? Eller? Jörn sa knappt något. Han sa att "det ordnar sig". Så jag tänkte, det gör väl det. Min röst tillät inte heller några större utsvävningar såsom protester och liknande, så vi körde på, vår lilla karavan av 3 bilar med släp. Snart såg vi att det nog var så att bilen inte laddade som den skulle. I princip laddade den inte alls. Det är inte riktigt bra. Det är det inte, men Jörn körde på. Sammanbitet. Så hade vi ca ett par mil kvar och jag tänkte att vi kanske kanske kunde klara detta. Ungefär i samma veva slog alla mätare frivolter och sedan dog bilen. Bara sådär. Vi nådde avfarten åtminstone, men sedan var det stopp. På riktigt. Vi tog kontakt med övriga i gänget och efter mycket om och men så fortsatte de bort till tävlingen med sina ekipage och vi kom överens om att vår lagledare, Malin, skulle komma tillbaka med sin bil och hämta våra hästar och oss. Under tiden fick vi vänta. I den kalla vinden. Hästarna hade det gott och mumsade hö. Helt ovetandes om "dramat". Ganska snart stannade en bil och en man kom gående. Det visade sig att han körde djurtransport till vardags och han hade gärna hjälpt till genom att hämta sin bil och köra våra hästar de sista milen. Det gör mig så glad att det finns folk som faktiskt BRYR sig så mycket att de gör sig omaket att offra sig. All heder till denna man-utan-namn.

Ganska snart kom Malin tillbaka och släpet hängdes på hennes bil och resan kunde fortsätta utan problem. Jörn hade hittat felet. Simpelt. Såklart. Drivremmen hade gått av så det laddae inte. Just idag! Han fixade skjuts in till falkenberg, fixade den och kom lite efter oss till tävlingen.

Väl framme på tävlingen så lastade vi ur och gjorde oss klara att rida fram. Som tur var hade Sandra och Casper hittat dit så jag fick lite hjälp att "justera" det som inte riktigt fungerade. Jag hade valt att återgå till att rida och därmed tävla på stångbett bara någon dag tidigare. Hemma hade det inte fungerat alls egentligen när jag tränade på tränsbett. Det blev bara oreda och osäkerhet från båda håll, så för att försöka "rädda vad som räddas kan" red jag nu på stång. Det är ett litet krux bara. Man måste rida på en hand. Och det är jag inte alls van vid. Nog för att jag gör det hemma då och då, men att gå från det till att vara *tvungen* som man är på tävling för att inte bli diskad, det är något helt annat. Och jag vet ju att Sandra sagt att Annie blir annorlunda inne på arenan. Som om hon *vet* att man inte kommer åt henne... Nu var det stång som gällde och det fanns ingen återvändo.

Innan tävlingen ens började så red lagen runt i ridhuset och visade upp sig samtidigt som speakern presenterade oss.

Annie var inte road. Hon är inte van vid att det är så "intimt" eller vad man ska säga. De tävlingar hon varit på, NRHA, är av en helt annan kvalité. Nu var ju hela tanken med att hon skulle vara med här att "sensibilitetsträna" henne just inför NRHA tävlingarna. Annie tyckte det var mycket onödigt! Hon är väl inte nervös? Hon är bara alert! Eller?

Annies och min roll i laget var att tävla i reining samt western pleasure. Reining kändes som det största problemet, men det visade sig vara pleasuren som var mest tålamodsprövande för lilla Annie.

Reiningen hade ett lätt mönster. För lätt. Eller kanske det var svårt ändå för hur lätt är det att få en duktig reininghäst att spinna ETT varv? Ganska svårt visade det sig. Trots det lyckades jag "plussa" på ena spinnen. ganska snart märkte ju Annie att jag inte hade så värst mycket att säga till om, så vi kom på en 3e plats. Jag var ganska nöjd ändå.

Senare var det dags för pleasuren. Annie undrade om jag slagit i huvudet eller något när hon märkte att ALLA 22 hästar skulle in samtidigt. Det blev trångt. Ruskigt trångt. Och inte blev det bättre av att vissa inte kan reglerna utan de kör upp sina hästar i baken på min som då blir orolig eftersom hon inte vill agera bromskloss för främmande hästar. Sparka skulle hon knappast göra, men man märker att hon inte är tillfreds när huvudet åker upp och hon svänger det från sida till sida. Kikar jag bak, så "sitter" en häst i rumpan. Jojomensan! Dålig stil! Detta innebar att Annie stängde av mig. Jag körde ner mina fötter i stigbyglarna för att bromsa upp farten samt att jag hummade och hummade (hes som jag var, så Annie låtsades nog att jag var någon annan = man behöver inte lyda) men Annie, hon "älgade" på. Det blev en 6e plats trots allt.

Så fort våra klasser var över så gick jag ut till släpet, tog av alla saker och ställde in Annie i släpet. Hon fick sällskap av sin resekompis, Labell. De fick stå där ganska länge i väntan på slutresultatet för lagen som kom runt halv 8 på kvällen... Och då visade det sig att vi hade kommit 2a med vårt lag! Helt fantastiskt! Vi hade absolut inga förväntningar alls utan hoppades mest att vi inte skulle komma sist.

Så fort alla resultat kommit och vi fått vår fina 2a plats rosett så packade vi ihop allt, lastade ur hästarna, satte på deras transportskydd, lastade in och körde hemåt och nu uppförde sig bilen väl som tur var.

Hemma hos oss var vi strax efter 22 på kvällen. Något trötta, frusna och hungriga. Dagen efter? Det kändes som om jag var överkörd av en truck och jag hade absolut ingen röst kvar. Ingen alls! Så det fick bli vila några dagar för min del. Det är tufft att tävla! =)

Sandra gjorde som vanligt, packade sina grejor långt in på natten. Ett tag trodde vi att vi inte kunde ha den transport vi hade tänkt, men det visade sig att det inte var så farligt med den som vi trott, så den biten fungerade åtminstone.

På just den här tävlingen skulle Jörn åka med, men han skulle åka upp lite senare än oss då det inte fanns någon mening med att han skulle sitta av tiden när vi hade veterinärbesiktning etc. Smart, ansåg vi. Tur visade det sig senare...

Väl på plats så visade sig vädret inte riktigt från sin bästa sida. Vi var nu i första veckan av April och vi hade faktiskt pratat om att sova i tält. Visst ska man kunna sova i tält i April? Eller? Då Jörn skulle med så hade vi tvekat och tog en stuga istället. Nyckeln skulle Jörn hämta när han kom upp. Vädret kunde inte riktigt bestämma sig om det skulle regna. Eller *snöa*..! Så det gjorde lite av varje.

Vid veterinärbesiktningen tog det riktigt fart och alla hästar stod med täcken på och ett fint lager med snö på ryggen. När det var vår tur så drog vi av Annie täcket och den anklagande blicken hon gav mig kommer jag minnas länge. "Allvarligt??! Ska du ta AV täcket när det snöar??" Besiktingen gick snabbt och bra och strax stod hon i sin box igen. Med täcke på. Vi frös såklart, men tänkte att detta var nog bara övergående.

När Jörn kom upp åkte han bort och hämtade nyckeln till stugan och vi tackade vår lyckliga stjärna att vi slapp tält inatt för skitvädret bara fortsatte. Regn och snö om vartannat och däremellan uppehåll. Jätteknasigt väder.. Väl tillbaka hos oss så hade Jörn uppgraderat vår lilla stuga till en stuga 7.0!! Han kom med nyckeln till ett mindre hus som innehöll alla bekvämligheter man kan tänka sig såsom kök, badrum med dusch samt TV.

Nu började en väntan på att våra klasser skulle starta och på väg upp till oss var vår pappa samt farmor. Nog var vi lite oroliga med tanke på vädret och att pappa hade sommardäck... Nu gick det bra och snart var de hos oss.

Först ut var faktiskt jag denna gång. Jag var inte alls nervös konstigt nog, utan tyckte bara det skulle bli roligt att rida Annie någon annanstans än hemma. När jag väl kom upp på ryggen började jag känna mig lite nervös och när jag skulle börja trava trodde jag att jag skulle kräkas! Rida fram visade sig vara ett smärre hinder då det var hästar och folk precis överallt. Utomhus kunde man inte vara, så alla tryckte in sig på den lilla framridningsbanan. Snart var det min tur och min klass var lite speciell då det var en s.k "relaxed judging" klass. Jag kunde rida på stångbett, men med 2 händer, så det passade jag på att göra.

Själva ritten gick ganska bra. Bara några mindre saker som jag klantade mig med. Jag tyckte tydligen att det var en toppenidé att följa någon annans spår så jag red alltför nära väggen. Det skulle vara minst 6 meter ifrån och det var det inte riktigt... *haha*

Här är en film från min ritt;

Trots mina små missar så gick det riktigt bra och jag fick en score på 68,5 och vann faktiskt min klass! Som belöning fick jag en fin rosett (finaste jag har än så länge) samt en liten buckla som det står "champion" på.

Efter min klass fick Annie gå in och vila och vi satte oss att frysa en stund på läktaren. Och hur långt tid man än tror sig ha till godo, så är det ändå snart dags för nästa klass. Denna gång lite viktigare, då det var Sandras tur att göra årsdebut. Naturligtvis retade jag henne lite och sa att hon måste ju vinna hon med nu när jag gjorde det samt att vi hade publik.

Och jodå! Minsann att hon gick in och vann sin hon med. Nu blev scoren 69,5 och en helt ok ritt. Helt nöjd var hon ju inte, men det tror jag bara är sunt. Då vill man förbättra sig.

Sandras ritt finns här;

Extra kul var det att vår pappa och farmor fick möjlighet att se oss båda vinna och farmor gav Annie en puss på mulen och tackade henne för att hon burit hennes båda barnbarn till seger. Det var ett fint ögonblick när hon gjorde det.

Efter detta så bestämde de sig för att åka hem igen då vädret bara blev sämre och sämre...

När vi gick tillbaka till stallet som ligger ett par hundra meter bort från ridhuset så hade snön lagt sig såpass att det såg ut som värsta vintern. Tyvärr var det inte sandat alls så vi hade ett fasligt sjå med att hålla bort snö ur Annies hovar då hon byggde styltor fram samt slant än hit och dit med bakbenen. Detta var bland det mest otäcka jag varit med om när det gäller snö, is och järnskor på en häst. Helt enkelt vidrigt! Vi smög fram och fick fixa till hovarna var 6-7 steg. Tur att Annie är en så snäll och lydig häst att hon hjälpte till genom att uppföra sig väl och hålla ner huvudet så hon inte skulle halka så förtvivlat. Det kändes helt underbart när hästen väl stod i sin box igen...

När Annie var klar för natten så åkte vi till stugan, förlåt hus 7.0, och värmde upp oss då brasan var tänd. Ljuvligt!

Dagen efter var vädret kanske något bättre, men snön hade nu blivit is, men de hade lagt på grus åtminstone delvis så det var lite drägligare att leda hästar fram och åter mellan boxar och ridhus.

Den här dagen var det bara Sandra som skulle tävla och lika bra som dagen innan gått, nästen lika kasst gick det denna dagen. Trots allt blev det en 5e placering i den ena av klasserna. Lite plåster på såren blev det trost allt när Year End Reward bucklan á la megastor skulle delas ut. Nyputsad och vacker bars den fram till Sandra som satt på Annie varpå Annie "påminde" lite genom att titta snett på bucklan att det inte var helt ok att göra sådär. Sandra fick helt enkelt be om att få hämta bucklan sedan... Kanske dags att skaffa en "pricehorse" trots allt? Shetlandsponny är ju inte så höga.... Om man nu skulle falla av. Eller så kan man helt enkelt ställa sig på marken bara om den blir rädd. Typ.

Nöjda med helgen så gled vi hem rätt sent på lördagskvällen. Tävlingen fortsatte under söndagen, men Sandra hade andra åtaganden som gjorde att hon avstod söndag. Vi var ganska glada när vi trodde att vi skulle kunna komma hem i hyfsad tid varpå vi insåg att så blev det nog inte alls nej.. Knepigt det där. Vi lämnade Axvalla vid 21-tiden på kvällen, men var inte klara i stallet förrän närmare midnatt?! Och i säng någon timme efter det...

Det skulle inte vara tävling om det inte blev sent! =)

Underbaraste lilla hästen.. <3

Förhoppningen var ju att Annie snart skulle kunna få gå utan täcke då det snart var sommar. Eller...?

Bilen hade några sjukdagar efter julledigheten så det fick bli lite "brandkårs-utryckningar" och få hjälp av snälla stallkamrater så Annie kunde få sin skötsel. Så tråkigt när man är ridsugen!

När vädret väl växlade om och det började bli såpass så man kunde rida i skogen, som varit meningen då vi hade helt vanliga skor på lilla Annie ett par omgångar, så började det nalkas att bli dags att sko om till plates igen.

Några turer hann vi med i skogen och det visade sig vara riktigt bra att låta lilltjejen få springa lite i skogen. Hon är av naturen inte den allra mest tåliga och coolaste lilla tjej som satt sin hov på denna jord och vi har kämpat ganska rejält med att få henne mer "okänslig" för saker runt omkring. Ett tag trodde vi att vi skulle få ge upp och låta henne bli cirkushäst, men efter bara några turer i skogen så tyckte vi oss märka att det gjorde nytta. Attans bara att vi inte hann med fler turer! Sandra är inte en "skogsmulleryttare". Alls. Verkligen inte. Rida i skogen är lika med pest eller kolera - pick one. Skittråkigt helt enkelt, men för sakens skull så tog hon på sig att vara den som tog ut vår lilla hare i skogen med några övriga i stallet. Och som de galopperade! Jag har fått det återberättat för mig, men Sandra och Annie försökte slå fartrekord på grusvägen. Och inte var den lång nog heller tyckte någon av dom. Jag fick höra att de låg ner i kurvan så nog gick det undan... :)

Efter det skulle jag rida med samma gäng ut på samma runda och nu är det ju faktiskt så att lilla Annie har inte världens längsta minne. Faktum är att hon har nog inte något minne alls. Det innebar att den lilla lilla (ja, den är MYCKET smal!) rännilen till "bäck" fick forceras med ett jätte-kanin-känguru-hopp-skutt med alla 4 benen på samma fläck innan man skjuter iväg som en kanon och landar exakt 30 cm längre bort, dvs på andra sidan bäcken.. Stolt som en tupp trippade Annie vidare och hela gänget fnissade lite försiktigt åt denna urladdning över något som man hade kunnat kliva över om man bara längt på steget något. I skritt.

Man märkte att Annie tyckte det var riktigt roligt att få vara ute. På uteritter får hon vara "häst" och vi har inte alls de kraven på henne som hon har i ridhus/paddock. Hon återfick minnet lite längre bort när det var dags att passera en trädstam. Då visade hon vägen och var nog lite stolt att hon kom ihåg. Man får vara glad för det lilla...

Några dagar senare var det dags att slå på plates igen och efter det har vi inte kommit ut i skogen. Förhoppningsvis kan vi sätta på vanliga skor efter tävlingssäsongen i höst och komma ut lite mer med henne.

För övrigt bestod årets första månader av att träna, träna och träna. I April  var det dags att tävla igen. På Annies favoritbana - Axvalla! Och inte bara det, jag skulle göra min "riktiga" debut på henne dessutom....

Tyvärr har jag inget kort på den, men den är verkligen enorm! Och jätteblank och fin...

Som kuriosa kan jag nämna att hade Sandra tävlat med Open ryttarna så hade hon hamnat på en 4e plats med sina intjänade pengar. Det kännns fint att Annie bidrar till sitt eget uppehälle.... ;-)

Andra halvan av 2011 var ett fyllt av både med- och motgångar. Så som det brukar vara i livet. Sandra och Annie tävlade flera gånger och jag var självklart med på alla tävlingar.

I Juni var vi iväg till Axvalla på en av Rein In Swedens tävlingar. Detta blev den sista tävlingen vi bodde i bilen kan jag lova... Fy för den lede vad det regnade! Det var lätt att hålla sig för skratt när man efter sista toabesök med tandborstning skulle rusa iväg till bilen som verkade stå flera kilometer bort. Vi skuttade mellan och över alla vattenpölar och var mer än genomdränkta när vi kom fram till bilen. Sliter upp dörren och ska försöka ta sig in genom bakdörren och kravla ur skorna (som är helt blöta...) och knöla sig ner i sin "säng" direkt. Mmmm... Inte någon jättehit! Och vi fick turas om att klä av oss och byta ut våra "fuktiga" kläder till torra så vi kunde sova. Bara för att upptäcka att kudden nog blivit lite blöt. Och kanske lite i sängen med... Vi skrattar gott åt det hela idag, men nu har vi ett rejält tält! Med ståhöjd! Och värmefläkt! En sådan lyx så det finns inte..

Själva tävlingen gick bra. Sandra vann RIS Non Pro Trophy och fick med sig en fin trofé hem. Alltid något att vara glad och stolt över. Att scoren blev 69 är ju inget att vara ledsen för åtminstone! =)

Juli var en tävlingsfri månad. Vi hade semester, Annie hade semester. Vi umgicks med familj och vänner och levde livets glada dagar. Annie umgicks med sina vänner och åt hela dagen lång i sin sommarhage...

Ganska snart var semestern över och allvaret tog vid igen och med det var det dags att tävla. I Augusti var det dags att sticka iväg till Axvalla igen. Detta har blivit något av Annies favoritbana att tävla på. Stor och publiken sitter inte alltför nära så hon får lite lugn och ro. Självklart hade vi lite förhoppningar. När det stämmer, så kan det gå precis hur bra som helst. Tyvärr är detta en sanning med en baksida. När det inte stämmer så kan det gå precis hur som helst. Bokstavligt talat... ;-)

Vädret höll sig bra mycket bättre denna gång, även om Axvalla visat sig vara ett ställe där alla väder är möjliga. Alltid. Och dessutom när man minst anar det...

Första klassen för helgen gav en fin vinst, minns inte längre scoren, då övriga klasser visade sig glänsa utan dess like! sandra hade slagit på stort och anmält sig till 3 klasser som gick klass i klass. Det innebär att man rider en gång, men man får tillgodoräkna sig scoren i alla klasserna. I praktiken är det så att rider man en score på 0, så gäller det i samtliga klasser, men rider man som Sandra gjorde, och fixar en score på 141,5, så fixar man en 1a plats i samtliga klasser! Och det var just det som hände. Som hon red!! Bilden sitter fortfarande fast på min näthinna och om man säger som så, att "plussa" på volterna är inte det allra lättaste, men det var just vad hon gjorde. En strålande glad Sandra kom ut från arenan efteråt och sa att hennes buckla på skärpet hade varit löst så hon hade haft fullt sjå me den, men av det syntes intet... När det sedan kommer fram andra och säger att hon red som en gud, så fattar man lite... Helt fantastiskt!

När kalendern gick in i September, så var det dags för den riktigt stora tävlingen September Rundown, som i år skulle gå av stapeln i Jönköping. På en ridklubb som ligger där. Förväntningarna var naturligtvis stora efter grand slamen i Augusti.

Anläggningen var riktigt fin för tävlingar, men själva underlaget i ridhuset var ett riktigt bottennapp. Annie stoppar bra, men ännu så länge stoppar hon inte på vad som helst. Och det fick vi se här. När det dessutom var så att läktaren gick utmed inte bara ena kortsidan utan även strax under taket utmed hela långsidan så visade det sig vara lite för mycket för våran lilla tjej. Sandra kämpade på, men Annie samarbetade inte alls. Och det var verkligen INTE ALLS. Minsta lilla ljud från läktaren under taket så hoppade hon till och stoppen... Tja, att ens kalla det stopp är att ta i för mycket. För att göra en lång historia kort, det gick inte bra. Inte alls bra. Och hem åkte jag med en bedrövligt nedstämd syster... Fast vi hade bott väldigt bra i vårt fina, stora tält. När vi väl fått upp det. (Tur att vi hade stallkamrater med oss...) Och när vi väl fått en plats det alls gick att tälta på. Inte kunde vi lista ut vart "campingen" var, utan vi fick ta hjälp av personalen som nog tyckte vi var stenkorkade. Den är ju därute? Där husvagnarna är? Jo... Men de står ju på asfalten? Vi behöver liksom lite jord/gräs/whatever som är lite mjukt så tältpinnarna går ner? Jaha? Så vi blev anvisade en plats utanför en annan och det var riktigt ok eftersom det låg ganska nära stallet. Bra tyckte vi. Först. Hästar för ett fasligt liv på nätterna... Nu vet vi det.

Vi hade åtminstone tur med storleken höll jag på att säga. Egentligen borde jag nog inte skriva detta, men det är en alldeles för bra historia för att låta bli. På kvällen/natten någongång slogs det upp ett annat tält. Ett mycket litet tält. Kupoltält, gjort för 2 personer. Från stallet kom 2 killar med sin uppblåsta madrass. En JÄTTEstor madrass. Sådan där från Jysk för 2 personer som är ca 40-50 cm hög. Den skulle in i kupoltältet. Och det trycktes, knuffades och fnissades när de klämde in den. Hur den kom in fattar jag inte än idag. Sandra och jag försökte först dölja att vi kikade, men jag lovar, vi stod säkert där med hakan på marken när de var klara. Jorå, in kom madrassen, men det var ungefär så mycket som fick plats därinne. Att något "står på fyra hörn" har man ju hört, men ett TÄLT?! Joråmensåatte, så var det. In kom killarna med. En natt. Natt nummer 2 stod tältet märkligt tyst och ensamt. vart killarna sov gick det rykten om, men det hör inte hit. En kul historia är det, och jag tackar dessa killar för en rejäl dos underhållning på kvällskvisten! Och jag blir än idag full i skratt när jag ser det framför mig... =)

Trots all bedrövelse tävlingsmässigt kom Sandra hem med en 4e placering i sin stora (och dyra..) klass. Visserligen var det inte fullt så många efter henne, men rosett fick hon och lite pengar på kontot.

Oktober till December var ganska lugna månader. Visserligen var det lite clinics för Steffen Breug och Kerstin Schröder, men så mycket mer hände inte egentligen. Sandra var ruskigt trött på allt vad hästar hette och Annie hängde på en skör tråd. Mot jul hade Sandra nästan beslutat sig för att sluta, men efter lite justeringar så hittade hon sakta, myyycket sakta tillbaka till lusten igen. Det som skulle bli en fantastisk helg med åtminstone ok resultat, blev helt det omvända. Man ska aldrig, ALDRIG sluta tävlingsåret med en tävling som är så katastrofal. Då tappar man gnistan...

I November, på min 40-årsdag faktiskt, så skulle jag träna för Kerstin. Hon frågade vad jag ville göra och jag bad om att få göra slide stops. Alltså, RIKTIGA slide stops. Inte de där mesiga där jag mer eller mindre bara stannar. Hon frågade hur mycket jag gjort innan. Eh... Inte alls? Sedan fick jag galoppera som en tok (så som det kändes) och till slut då stoppa. Ett par fick jag till riktigt bra för att vara min allra första gång "på riktigt" och det blev ett par meter åtminstone. Ett av de sista missbedömde jag lite varpå jag stoppade vid fel tillfälle och Annie studsade som när man kastar macka på vatten. Och vips hade jag en rejält stukad fot... Faktiskt så illa så jag nästan trodde den var bruten, men inte hindrade det från att göra ett par stopp till. När jag sedan satt av, kunde jag knappt gå och fick hoppa in i stallet med hästen. Jag började fundera på om jag skulle få med mig foten om jag tog av bottsen, men tänkte att det lär ju visa sig. Och jodå, foten satt faktiskt kvar! =) Väl hemma fick jag nytta av mina kryckor och lindor, så foten fick tillbringa natten i värmande bandage och dagen därpå kunde jag åtminstone linka fram. Trots detta missöde så gjorde jag ett riktigt stopp! Ett där jag gled med hästen... <3

Detta får sammanfatta andra halvan av 2011.