cielobprettyannie

Bilen hade några sjukdagar efter julledigheten så det fick bli lite "brandkårs-utryckningar" och få hjälp av snälla stallkamrater så Annie kunde få sin skötsel. Så tråkigt när man är ridsugen!

När vädret väl växlade om och det började bli såpass så man kunde rida i skogen, som varit meningen då vi hade helt vanliga skor på lilla Annie ett par omgångar, så började det nalkas att bli dags att sko om till plates igen.

Några turer hann vi med i skogen och det visade sig vara riktigt bra att låta lilltjejen få springa lite i skogen. Hon är av naturen inte den allra mest tåliga och coolaste lilla tjej som satt sin hov på denna jord och vi har kämpat ganska rejält med att få henne mer "okänslig" för saker runt omkring. Ett tag trodde vi att vi skulle få ge upp och låta henne bli cirkushäst, men efter bara några turer i skogen så tyckte vi oss märka att det gjorde nytta. Attans bara att vi inte hann med fler turer! Sandra är inte en "skogsmulleryttare". Alls. Verkligen inte. Rida i skogen är lika med pest eller kolera - pick one. Skittråkigt helt enkelt, men för sakens skull så tog hon på sig att vara den som tog ut vår lilla hare i skogen med några övriga i stallet. Och som de galopperade! Jag har fått det återberättat för mig, men Sandra och Annie försökte slå fartrekord på grusvägen. Och inte var den lång nog heller tyckte någon av dom. Jag fick höra att de låg ner i kurvan så nog gick det undan... :)

Efter det skulle jag rida med samma gäng ut på samma runda och nu är det ju faktiskt så att lilla Annie har inte världens längsta minne. Faktum är att hon har nog inte något minne alls. Det innebar att den lilla lilla (ja, den är MYCKET smal!) rännilen till "bäck" fick forceras med ett jätte-kanin-känguru-hopp-skutt med alla 4 benen på samma fläck innan man skjuter iväg som en kanon och landar exakt 30 cm längre bort, dvs på andra sidan bäcken.. Stolt som en tupp trippade Annie vidare och hela gänget fnissade lite försiktigt åt denna urladdning över något som man hade kunnat kliva över om man bara längt på steget något. I skritt.

Man märkte att Annie tyckte det var riktigt roligt att få vara ute. På uteritter får hon vara "häst" och vi har inte alls de kraven på henne som hon har i ridhus/paddock. Hon återfick minnet lite längre bort när det var dags att passera en trädstam. Då visade hon vägen och var nog lite stolt att hon kom ihåg. Man får vara glad för det lilla...

Några dagar senare var det dags att slå på plates igen och efter det har vi inte kommit ut i skogen. Förhoppningsvis kan vi sätta på vanliga skor efter tävlingssäsongen i höst och komma ut lite mer med henne.

För övrigt bestod årets första månader av att träna, träna och träna. I April  var det dags att tävla igen. På Annies favoritbana - Axvalla! Och inte bara det, jag skulle göra min "riktiga" debut på henne dessutom....