cielobprettyannie

Så var det dags. Annie hade varit på träningscamp i ca 2 veckor redan så hon var på plats. Vi skulle utgå från Hökerum eftersom vi skulle samåka med 4 andra hästar. 

Den här dagen, söndag, var det lite fart och fläkt för att få allting klart. Saker skulle packas och lastas, hästar skulle fixas och Annie fick en lättare ridtur innan vi åkte. Resan skulle bli lång och hon skulle få stå så länge så vi tyckte hon behövde få röra på sig innan avfärd.

 

 

Runt 1 på eftermiddagen var allt i ordning och karavanen kunde bege sig iväg på den långa resan. Vi hade bestämt att vi skulle åka till Malmö, över Öresundsbron, Danmark, genom Tyskland och Tjeckien och sedan till Wien och slutligen Wiener-Neustadt och sista anhalten Familjen Schultz gård. 

Ibland är det tur att man inte vet hur saker och ting kommer att vara innan man gjort det, annars skulle man nog avstå. Och vi hade alla väldigt gärna avstått att resa via Tjeckien... 

 

Resan började hur bra som helst. Framåt kvällen var vi i Danmark och där fick hästarna komma ut och sträcka på benen. 

Färjan mellan Danmark och Tyskland gick hur lätt som helst och hästarna var vid gott mod. Snart blev det lite segare då vi reste genom Tyskland under natten. Där fick vi ett hemskt oväder över oss och vi tog skydd en stund på en mack då vägen mer eller mindre höll på att flyta bort. Jag har nog aldrig upplevt ett så underligt åskoväder.

Framåt morgonen när solen började stiga upp var vi någonstans runt Berlin. Vi blev lite osäkra när det började stå "Berlin 17 km". Vi hade verkligen ingen lust att hamna i Berlin på måndag morgon och rusningen som garanterat skulle vara då! Alla hade ju inte semester som vi. Som tur var så vek vägen snart av (tack underbara kartbok!!) och vi fortsatte söderöver mot Dresden och så småningom Tjeckien. Det är verkligen en underlig känsla att resa runt med häst på det där sättet. Det gällde att vara mycket uppmärksam på hur varmt det var ute och framåt förmiddagen så började det värma på rejält. 

 

När Tjeckien närmade sig så gällde det att vara uppmärksam på vart man kunde köpa en s.k "vinjett". Den måste man ha för att få köra på motorvägarna i Tjeckien samt även i Österrike. Vi lyckades missa de 2 första ställena och började bli redigt nervösa! Stoppar polisen en och man är utan vinjett så är böterna ruggigt dyra. Jag vet inte exakt, men någonstans runt 10.000:- eller mer hörde jag. 

Vi hade fått höra att vi skulle undvika Tjeckien pga deras superdåliga vägar, men vi förstod inte alls vad folk pratat om? Vägarna var ju bättre än här hemma?! Helt fantastiska. Tills vi vek av för att köpa den där vinjetten... Milde tid... Först hamnade vi på en liten väg där vi fick vända och sedan köra tillbaka en bit och det gick bara neråt, neråt, neråt...? Hur länge kan man köra neråt utan att hamna på botten av en avgrund? Svar; väldigt långt! Till slut när vi måste ha varit så långt ner man kan komma på detta jordklot så fann vi en man som vi kanske kunde fråga? Och tja, hade vi kunnat tjeckiska hade det väl fungerat. Det här var nog en man som knappast lämnat sin by på hela sitt liv. Ett riktigt original. Nu löste en i vårt sällskap det så bra att hon pekade på tanklocket (teckenspråk för mack) och göra en fyrkant med fingrarna och peka på rutan på bilen och säga vinjett. Då gick det upp ett ljus för mannen och han svarade på... Tja? Tysk-engelsk-tjeckiska-teckenspråk? Vi förstod att vi skulle följa vägen ännu en liten bit. Neråt. Så det gjorde vi och DÄR hittade vi en mack! Mindre kan den nog inte bli om man alls ska kunna kalla det en mack. Haha! Vi fick tag på vinjetten och sedan tog klättrandet tillbaka upp för bergssidan vid... Nu var det inte så farligt för det skulle ju snart bli riktigt bra vägar. Eller...?

 

När vi kom upp för berget igen och fortsatte mot Österrike så insåg vi snart att vi gått på en nit vad gäller vägarna. Det var det absolut mest hemska jag *någonsin* åkt på!! Vi trodde att vi fått punktering. Allra minst. Så som det hoppade och studsade. Vi fick sänka farten REJÄLT och kröp väl fram i 60 eller så. Det skulle bli en låång resa insåg vi... *suck* Och så höll vi på. I drygt 10 mil.

Inte blev det bättre av att vi lyckades köra fel (vägskyltar i Tjeckien lämnar i övrigt mycket att önska vad gäller information) så vi hamnade I Prag. Jodå... Och Prag är en stad med mycket backar och trånga vägar. Efter mycket om och men och lite tjafs bland oss i bilen vems felet kunde vara (jo, vi hade GPS, men den var det ingen som riktigt förstod så det var kartbok som gällde..) och bussar som tutade på oss osv så hittade vi till slut ut igen. Att köra fel är i och för sig inget som är speciellt jobbigt. Om man inte har häst med sig och det är närmare 35 grader varmt ute. Och om man inte redan hade kört runt 20-22 timmar. Det tär på alla.

En god stund senare så hittade vi vägen ut ur Prag och styrde kosan mot Wien. Lätt som en plätt när det står skyltat Wien! Eller...? Om vi hade tagit RÄTT skylt ja och inte den som gällde tung trafik... Typiskt nog insåg vi inte misstaget förrän lite längre fram när vi var ute på vischan någonstans och hittade den riktiga skylten Wien. Ett tag visste vi inte riktigt vart vi var ska erkännas. Som sagt, skyltarna i Tjeckien var... annorlunda. 

 

Nu hade det gått så många timmar sedan senaste urlastningen med så det var dags att finna ett ställe att rasta häst på. Vad gör man då? Hittar en stoor lastbilsparkering såklart! Fantastiskt ställe och det var lite spännande att knalla runt med hästen bland alla lastbilar. Massor av chaufförer kom ut ur sina bilar och tittade på oss när vi gick förbi deras lastbilar. Om inte annat så hördes det när skorna slår i asfalten. Man kan undra vad de tänkte och sa. 

Vatten till hästarna fick vi hämta på rastplatserna och det var aldrig några problem förutom i just Tjeckien. Fanns ingen kran någonstans att fylla spannen. En tjej fann på råd och är dessutom uppenbarligen en teaterapa, så hon spannen och gick bort till en tjej som jobbade på macken och frågade först på engelska efter vatten, men tjejen såg ut som ett frågetecken. Efter en liten stunds funderande så började J att gnägga, peka på spannen och "dricka" i luften och DÅ sken tjejen upp, tog spannen och kom tillbaka med den full av vatten! 

 

Resan fortsatte efter detta uppehåll och nu hade vi inte så långt kvar så vi beslutade att försöka klara av sista biten utan uppehåll. När vi kört drygt 24-25 timmar så anlände vi äntligen till Österrikes gräns. Nu var vi så vara vid gränspassager att vi visste att det var bara att köra. Inte en enda gång blev vi stoppade för att kolla hästarnas pass eller vaccinationer. Kändes snopet, men rätt ok så här på sluttampen. Nu var det riktigt varmt - uppåt 40 grader så vi ville komma FRAM. Sista timmarna till gården där EM skulle hållas avlöpte ganska bra. Vi blev lite skärrade strax utanför Wien på deras enorma infartsväg med 5 filer i varje riktning och vi visste inte riktigt vart vi skulle ta av så vi låg i mitten. I 80 km/h. Det var inte populärt då vi råkade komma mitt i rusningen efter jobbet. De fick finna sig eftersom vi var utlänningar så vi körde på och lät dom hållas när de körde kors och tvärs framför näsan på oss. Och tutade. Såklart. 

 

Efter ännu en felkörning så svängde vi in på Schultz gård ungefär klockan 19 på kvällen. 30 timmar efter vi startade från Hökerum i Sverige. Mycket trötta och varma men åh så skönt att vara framme! Nu skulle hästen tas om hand och allt skulle packas in för kvällen och sedan skulle vi åka till hotellet och äta. 

 

Och nu hade vi en hel vecka framför oss som vi skulle umgås med alla dessa underbara reiningmänniskor. Förutom de 5 ryttarna så var vi lite fotfolk med så hela vårt gäng var 10 personer som åkt med hästarna ner, men det skulle tillkomma 3 under veckan. Dels tränaren som skulle hjälpa våra ryttare och dels 2 anhöriga till ett par av ryttarna. 

 

Äntligen kunde äventyret börja!!