cielobprettyannie

Bara några dagar efter att Annie och hennes kompisar tyckte att det var en bra ide att dra igenom staketet så var det dags för clinic igen. Denna gång var det Anders Josefsson som skulle ta sig an sina adepter på Långås ännu en gång. Undrar om han börjar tycka vi är lite jobbiga? ;-) Det är ganska mycket "munhuggeri" (eh, är det ens ett ord!?) mellan honom och oss andra. Som vanligt var det alla quarterhästarna i stallet som skulle vara med. Nej, det är inte helt sant. 2 stod halta. Förutom de "undersköna" quarterhästarna (jaja, jag ÄR partisk till denna ras!) så ville några av stallets övriga medlemmar vara med. Plus några "inraggade" från omgivningarna. Så det blev fullt hus denna gång med.
Min syster och jag delade på Annie så vi fick 2 pass vardera. Första passet på lördagen kände jag mig lite ringrostig och tänkte att det kommer aldrig att fungera. Ibland är det sådär för mig. Ju mer jag försöker, desto värre blir det. Anders sa att det ändå såg ganska bra ut och han retade Sandra lite genom att säga att hon skulle se upp. Det skulle kunna visa sig att jag var en större talang än henne. Ja, tjena...

Annie och jag värmde upp på utebanan. Vädret var ganska ok för att vara en bit in i September. Lite kallt, men det regnade inte. Paddocken är normalt sett, i Annies ögon, en ganska farlig plats. Man kan aldrig vara helt säker på vad som döljer sig därinne. Den är dessutom rätt stor så det gäller att ha sina ögon på ALLT. Just idag tyckte Annie att det var ganska fånigt att ens försöka bry sig om att låtsas att den inte var farlig så hon reagerade på alla farligheter. Vinden, staketet, sanden... Ja, ni vet, sådana där *farliga* grejor! Alltid redo! Det är Annies motto och hon försöker leva efter detta så gott hon kan.


(Ok då, tycker du att vi ska gå åt sidan så GÖR vi väl det då. Du vet att det är lättare att gå rakt fram? Du vet det ja, och ÄNDÅ ska vi gå åt sidan...! Människor....)


(Galopp... Galopp... Galopp... Hmmm... Undrar om det finns något gott gräs att äta i min hage sedan? Värst vad sand de lagt här. Ett sandkorn.... Två sandkorn.... Tre sandkorn..... *gäsp* Jaha, ska vi byta varv?? Ok. Ett sandkorn..............................)

Till slut var det så vår tur att få oss en genomkörare så då gick vi över till ridhuset där Anders tog emot oss. Och där var det pang! Direkt in i händelsernas centrum. Ingen vila ingen ro, Anders kan verkligen konsten att köra sk**en ur en på 30 minuter. När vi var klara var jag helt slut och Annie helt sjöblöt, men jag klagar inte! Det känns att det händer något och det är det som är meningen.

Söndagen var ungefär likadan, med den skillnaden att vi var tvugna att avbryta clinicen en stund mitt på dagen. Jag red först på förmiddagen och Sandra var där så Anders fick en liten hjälpreda som viskade i hans öra att pressa mig ännu lite mer. Kraven ökade ganska rejält och den galoppen gick inte av för hackor. Eller nja... Det kändes nog värre än vad det egentligen såg ut. Annie och jag for runt som ett torrt skinn på volten och när jag tyckte att hon kan nog inte springa fortare så hör jag Anders ropa; "Använd skänkeln. Jag hör ingen skänkel. Skänkla så det HÖRS!!!" *haha* Och jag, jag försökte skänkla, och ha kvar Annie på rätt köl och sitta kvar... Det går rätt fort däruppe på hästryggen... Och efter en stund (typ 100 varv senare...) så hör jag någon ropa - "NU rider du! Du är RÖD i ansiktet." Ja, nu var det väl så att jag var både röd i ansiktet och SJÖBLÖT innanför kläderna.
Efter passet fick Annie sitt och vi, jag vi skulle på barndop!! Så hej och hå - hem till sandra så jag fick duscha och byta om och sedan iväg till Onsala där mitt gudbarn, Max, skulle döpas. Och vi kom dit med andan i halsen för att få... VÄNTA på de som ännu inte kommit. Vi var i tid åtminstone. Ceremonin i kyrkan var jättefin och efteråt åkte vi hem till min bror och svägerska för lite god mat och umgänge, men vid halv 4 stack vi tillbaka till stallet igen. Sandra hade ju sitt pass kvar... =D

Så hände det då. Det som bara inte FICK hända!!! Det kom ett sms en tidig morgon där det stod att stona hade gått igenom stängslet. Annie hade fått en reva på ena benet men det verkade inte vara någon fara. Ve och fasa! Jag förstod av sms:et att det inte var någon omedelbar fara för henne och hon var knappast allvarligt skadad. Vi har så fruktansvärt bra stallägare så de kikar till hästarna ganska ofta när vi ägare inte är där. De behandlar alla hästarna som sina egna och hade Annie inte kunnat gå eller varit halt så hade de ringt. Nu kom ett sms. Alltså var hon knappast döende eller blockhalt.
Jag bestämde mig ganska kvickt för att vänta ut morgonrusningen i trafiken (jag måste igenom Göteborg för att komma ner till hästen och det är INTE kul att åka där när trafiken är som värst) och sedan åka ner ganska tidigt.

Väl nere gick jag ut i hagen med raska steg. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men vad jag såg var en häst, nej ett helt gäng utslagna ston som låg ner. Hjälp! Var hon kanske jättedålig iallafall?!


(Annie ligger längst bort här. Totalt utslagen!)

De andra hästarna reagerade när jag kom närmre och jag hoppades att lilla tjejen skulle titta upp hon med när hon hörde mig. Inte ville jag skrämma henne heller genom att smyga på henne. Hmm.. Klart, jag betedde mig väl som en papparazzi med kameran i högsta hugg smygandes på de stackars försvarlösa djuren ute i hagen. De hade ju varit ute på *äventyr* på natten!
Nåväl, jag småpratade med Annie och gick mot henne och då måste hon väl resa sig, eller? Nehej då. Hon låg allt kvar där hon lagt sig. Helt platt.


(Så här låg hon när jag kom fram till henne. Inte ett hårsstrå fladdrade när jag försökte få kontakt med henne.)

Jag pratade lite högre och försökte få kontakt med Annies hjärna. Snacka om att stänga av allt som händer runtomkring. Till slut ansåg hon att hon kunde bemöda sig om att resa sig upp, men bara lite. Alltså, hon är bara 3 och har man varit ute och svirat på natten så kanske man är trött??! Eller?! Sådan matte sådan häst... Nej, JAG är inte så värst morgontrött, men Sandra är! Och Annie, hon blir väl morgontrött när hon haft grejor för sig under natten. 
Vid första anblicken såg det inte så farligt ut, hennes skador. Det var några rispor på höger framben. Jag tog in henne för närmare inspektion och eventuell omplåstring. På vägen in så ringde jag Sandra och talade om att det såg ändå rätt ok ut. Nu kanske många tycker att vi var lite väl upprörda över några rispor, men faktum är att Sandra haft sådan extrem otur med alla sina hästar förutom den allra första, Mille. Mille var en jättefin liten New Forest valack som introducerade Sandra och hela familjen i western ridningens förlovade värld. Det blev många tävlingar på denna lille killes rygg. Han är värd ett eget inlägg så kanske jag gör det framöver. Då ska ni få höra om en fantastisk liten ponny... Han tog Sandra till SM guld, Danmark, Gotland och vinst över alla dessa tyska quarterhästar nere på Flyinge. Han har en alldeles speciell plats i familjens hjärta. Tyvärr blev han bara 21 år, men han gjorde en annan familj lycklig på slutet. Sandra sålde honom aldrig utan han blev utlånad tills dess att han inte orkade längre.
Efter Mille kom ett fint litet quartersto som vi hade från det att hon var några månader. Charmy var en alldeles förtjusande liten fölunge. Vi har fått flera föl, men denna var särdeles rak och fin i sina ben. Kanske FÖR bra för med tiden så blev de lite krokiga. Och det utan att hon ansträngst genom ridning. Charmy blev en riktig liten "biff" på dessa pinnsmala ben och så fort vi satte igång med inridningen av henne så blev hon halt. Gång på gång på gång... Till slut tog vi med henne till en klinik där de fick gå igenom henne. Där fick vi tyvärr veta att hennes tillväxtzoner i framknäna inte slutit sig som de skulle och hon skulle bli obrukbar som ridhäst. Vi hade medvetet väntat med att registrera in henne i AQHA, så avelssto var inte heller att tänka på. Dessutom var detta med all säkerhet ett ärftligt fel så Charmy fick sluta sina dagar endast 5 år gammal. Och gud vet att vi *verkligen* försökte! Sandra stod utan häst - igen! Det fanns planer på att köpa en fin pleasure häst, ja pleasure. sandra var då rakt ingen reiningryttare vid den här tiden! Hon red allt annat (utom kossegrenar), men reining var uteslutet! Hon kunde bara inte hålla koll på det där med programmet! *haha* Vid något tillfälle peppade pappa henne och jodå, nu kunde hon allt programmet! In red hon på Mille och gjorde någon manöver och ut kom hon och Mille. Det blev visst fel håll... Och sådär var det. Hon testade reining ibland när pappa var på henne och det slutade alltid med diskning. Så pleasurehäst skulle det bli. Av olika anledningar köpte inte våra föräldrar denna pleasure häst. Hon var en vacker Bay Roan om jag kommer ihåg kortet rätt. Och det kanske var bra det, med tanke på vad som hände senare.
Efter Charmy var Sandra hästlös några år. Tills hon fick en ide om att köpa en ny häst. Hon hade hört talas om ett annat quartersto. Pleasure stam. Haltervisad med goda resultat. Allt var mycket lovande, men den hade ju fel färg... Brun... Men visst, jag hängde på med mitt gipsade ben och skulle titta på häst till syster! Jajamän! Upp till Grästorp for vi och hem åkte vi med den mest tokiga ide jag någonsin kommit på. Det bruna stoet, ja den skulle ju JAG ha! Och fuxen de visade, DEN skulle Sandra ha! "Felet" på fuxen var att hon var ja just det... REININGHÄST! 
Så, med våran nyfunna käcka "plan" så åkte vi till banken och hämtade ut en kvarts miljon (helt ärligt...) och åkte tillbaka upp till Grästorp med en av våra morbröder som chaufför för att hämta hem våra nya fina hästar. Här skulle produceras tävlingshästar och senare avkommor till dessa båda fantastiska ston. Jodå! Hem igen och vi rensade ur våra föräldrars stall som inte varit använt på flera år och in baxade vi våra hästar och alla deras saker. Vi gör sällan något halvhjärtat min syster och jag. Min syster kunde inte vara på gården så mycket i början så jag hade lovat att fixa hästar mm med gipsat ben. Det går VISST. Fast att jaga hästar som sticker visade sig vara tufft även för mig. ;-) 
Om vi återgår till Sandras nya häst då. Hon var ett alldeles underbart litet sto. Rörde sig smidigt och var extremt snabb och vändbar. Reyners Story, eller Story som hon kallas, visade sig vara en häst som lätt skulle kunna nå toppen. Hon var tränad av en av USAs främsta och hade kommit till Sverige via England bara några månader tidigare. Ganska snart kom de ut på tävlingsbanorna och Story var precis så bra som hennes prislapp utlovat. 


(Titta på denna häst... Makalöst vacker..)

Och hon visade sig ha en spin som skulle göra vem som helst grön av avund. 


(Sandra och Story spinner)

Nu ville tyvärr ödet annorlunda. Story hade skador i sina ben och Sandra lade många mil ner till Halmstad eller om det var Helsingborg för att utreda orsaken. Jag vill inte säga fel här om vad som var tokigt då jag inte riktigt minns så jag låter det vara bra så. Summa sumarum var att Story aldrig skulle kunna återvända till eliten. HADE hon fått vara hel så hade hon tagit Sandra hela vägen upp till toppen. Många toppryttare var ödmjuka inför denna häst. Man får bara en sådan här häst under sin livstid. Det var åtminstone vad vi har trott hela tiden...
Nåväl Story såldes som avelssto och hon har tjänat sin nya ägare väl och hon har gett avkommor som är top notch. 

Efter Story var Sandra hästlös igen. Hennes dåvarande sambo åkte till USA för arbete i några månader och då passade min syster på att köpa sig en ny häst. Den vaaar ju så billig! Och hem kom en (brun.....) 2,5 årigt quartersto. Julia har sedan dess utbildats av Sandra. Att hon inte var av Storys kaliber var rätt så självklart, men Sandra hoppades ändå att hon skulle kunna få komma ut och tävla. Och det gjorde hon. Ett par gånger. Sedan ville medryttaren köpa Julia! Och Sandra var utan häst IGEN... Och det är HÄR som vår lilla AnniePannie kommer in i bilden.
Annie är ganska lik Story i sin kroppsbyggnad och så fin som hon blivit bara de senaste veckorna så bådar det oerhört gott för framtiden! Eller som Sandra sa, "som jag har LÄNGTAT efter en sådan här häst!!".

Nu kanske ni förstår vår oro när Annie skadade sig? Väl inne i stallet den där dagen så sköljde jag benet med vatten och jag gick igenom hela hästen och hittade en väldig massa skrapsår och "brännsår" efter el bandet. Jag var lite rädd för hälta så stallägaren hjälpte mig att titta medan jag sprang men lilla Annie travade (eh, tog sig fram släääpandes... Hon är inte lätt att trava vid hand. MYCKET onödig uppgift tycker Annie) på asfalten. Ingen hälta där inte. Såren var inte djupa, men jag fick en "dundersalva" av stallägaren som jag lade på där det var som värst.


(De värsta risporna på benet)

Efter omplåstringen valde jag att inte rida och anstränga henne. Om bara några dagar skulle vi ha clinic hemma igen för Anders Josefsson. Och helgen därefter var det dags för Annies allra första tävling! Så alltså, INGET fick gå fel och inga risker skulle tas.
Därför valde jag att gå ut och gå en liten sväng med vår lilla tjej. Det kan aldrig skada att röra på sig när benet är lite svullet men om man inte är halt. Sålunda traskade vi iväg.


(Hon var MÅTTLIGT road i början...)


Och hon ställde pliktskyldigast upp på "poseringsbilderna")

På vår lilla promenad så passerar vi en liten kurva och i denna kurva ligger det blå plast som täcker saker till några andra hästar (de tillhör inte oss). Denna blåa plast är Annie absolut helt övertygad om att den tänker ha ihjäl henne. Jodå, det är ganska många saker som faktiskt vill ta ihjäl en intet ont anande 3 åring. Om ni bara visste... Skuggor, vattenpölar, höbalar... Och blå plast. Annie har kommit på att man skyndsamt kan ta sig förbi det där farliga och då kan man kanske lura eländet! Och när det är gjort, stannar man och blänger ILSKET på det så att det stannar kvar på sin plats!!? Minsann! Detta har hon använt sin lilla hästhjärna till och tänkt ut aaaaalldeles själv! 


(Titta bara! Annie ger den blåa plasten "onda ögat" och det måste ju fungera för inte heller denna gång (...) följde den efter henne.)


(Fast hon har allt ett väldigt snällt öga också...)

Vidare på vår lilla promenad så har vi en liten skog som man kan gå in i. Den är rätt så välgallrad så det är lätt att ta sig runt träden där inne. Annie gillar att strosa runt där. Hon får lära sig att lyfta fötterna och lyssna på skänklar. För att inte tala om alla spöken som är därinne... Ja, men hallå säger hon, det FINNS faktiskt spöken. Hon har kanske inte SETT dom, men nu ska vi inte märka ord här. Bättre och vara säker... 
Just denna dag så red jag ju inte då utan vi gick in där och bara "var" lite grand. Jag ville ta kort, men Annie... Ja... Ni ser själva. Vår häst får ingen mat utan hon får hålla tillgodo med vad hon kan hitta. Pinnar... Rötter... Man ska inte skämma bort de små liven! ;-)


(Nam nam..... Eller...?)


(Hörde du??!!!! Jag sa ju att det SPÖKAR härinne!!!)

Efter en liten stund i skogen och ett antal missade fotoförsök och några som blev eh.. mindre lyckade så vände vi hemåt igen.


(Ganska kul i all sin "förfärlighet". Måste vara skönt att vara häst och inte behöva tänka på sånt där som att bli bra på kort!)

Väl tillbaka så fick Annie gå ut i hagen igen till sina vänner. Hon fick några förmaningar om att inte göra om det där med staketet igen. Hon sa att hon skulle se vad hon kunde göra. ;-) Skämt åsido, hon lallade snällt ut och lät sig väl smaka på gräset istället för de där torra pinnarna som hon tog för sig av i skogen. Annie vill väldigt gärna "känna" på saker med munnen. Precis som ett litet barn. =D

 

En väldigt vacker (och varm!!) sommardag när jag var i stallet så fick jag för mig att jag skulle rida ut. Nu är det så att i vårt stall finns inga speciella ridvägar. Åtminstone inte på nära håll. Ska man ha bra vägar får man ge sig ut på en dagstripp. Minst! Annies plates tillåter inga sådana utflykter, då blir det till att leka hovslagare ett par gånger på vägen. Vi har egentligen bara 2 vägar för Annie som hon kan gå. Åt ena hållet är det bara asfalt och den går ut till "stora" vägen. Går man hela vägen så kommer man fram till en skog och tar man sig igenom (och över!) den så kommer man till stora vägen som man då får korsa och där kan man rida ganska långt. Den vägen har inte Annie fått gå ännu. Eller jo, vi har gått TILL skogen och en bit in och vad som hände där..? Tja, det ska jag berätta en annan dag. =D
Åt andra hållet är det mestadels grusväg och den slutar uppe vid en liten parkering som ligger i anslutning till ett naturreservat. Det tråkiga är att man inte får rida där. DET hade varit strålande fint! Nåväl, man kan gå ända fram till parkeringen åtminstone och det var det jag tänkt mig idag. Även åt detta hållet finns en liten liten skog. Ja, den ÄR verkligen liten. Man får snirkla sig runt träden och det tycker Annie är ganska kul. Just idag hade jag tänkt att ta mig fram och tillbaka till parkeringen. Låta henne galoppera lite och bara "vara".

Sålunda, jag satt upp och vi styrde kosan mot reservatet. Vi fick trassla oss förbi alla blinningar och mygg, men ack den som ger sig. Annie kämpade tappert på. Hon är en väldigt tålig häst när det gäller insekter. Ibland reagerar hon, men då *känns* dom nog. På vägen bort skulle vi passera en hage med lite hästar i som inte tillhör "oss". Här går 2 ston med sina söta föl. Alla travare. Ett av stona, Blomman, hade fått ett alldeles ljuvligt litet stoföl. Lilla Annie gick där i godan ro och funderade på... Ja, vad nu en häst kan tänkas fundera på när den är ute och skrittar. Rätt som det var blev det absolut TVÄRSTOPP! Annie lade i P-läget och bara stirrade!!! Det stod ju 2 jätteunderliga varelser därinne. Och de... LÄT konstigt! Och de var... *fel storlek*. De rörde sig som en häst, såg väl i stort ut som en häst, men något *måste* vara fel med höjden på dom!!! Och de tittade på Annie! VE och FASA! Bäst att vända hem och det kvickt! Så det gjorde Annie. Och höll nästan på att glömma av att det satt någon däruppe på. Piloten höll på att krascha innan hon fick tag i tyglar och knopp och fick stopp på hela ekipaget! Nu kom vi inte så många meter. Annie är ju inte så värst mycket större än de där fasansfulla fölen... När allt var under kontroll igen så vände jag det hela och gick några steg mycket bestämt och tog oss förbi "det hemska". Väl ute på "andra sidan" trippade Annie på som inget hade hänt. Hon är lite speciell, vår lilla tjej. När hon upptäcker att det hon blev så rädd för inte är så farligt så beter hon sig precis som ett litet barn som står och skrapar med foten i sanden och tittar lite förläget på en; "jaja, det KUNDE ju ha varit farligt...." ;-) Hon är så söt med detta. När vi väl gjort vår lilla runda så skulle vi tillbaka igen och voilá! Annie tyckte nu att de där små bäbisarna var ju SÖTA! (Och det hade hon ju ALLTID tyckt!!)
Hon stannade igen, men denna gång var hon väldigt nyfiken och hade så gääääärna velat krypa in till dom och snusa lite i pälsen.



(Blommans lilla stoföl)



(Det lilla hingstfölet)

Lite senare gick vi tillbaka igen och lät henne titta lite extra;



Undrar vad som rör sig i det lilla hästhuvudet???

Det här har jag fått berättat för mig så jag ber om ursäkt om det inte är exakt rätt återgivet;
Det lilla stofölet finns tyvärr inte längre. Hon hade oturen att fastna i en klyka i ett träd och det var en förbipasserande man som upptäckte henne där hon hängde. Han fick tag i vår stallägare och genom henne fick han tillkallat veterinär och även ägaren vad jag förstår. Blomman (mamman) hade gjort som ston brukar göra, sörjt klart sitt föl och lämnat henne där i trädet. När veterinären sedan kom så sa han något om att han kanske trodde att den lilla fölungen skulle ha en liten chans ändå att överleva. När han sagt detta så vänder den kloka mamman och kommer tillbaka mot sitt föl. På vägen dit säger veterinären, efter att ha klämt på fölisens ben att nej, det var kört. Benet var av. Då stannar mamma-häst och går tillbaka till sina kompisar igen. Undrar om hästar kan förstå.....??
Veterinäre såg till att den lilla slapp lida mer. Hon hade kämpat en stund i trädet...

En dag kom jag till stallet som vanligt. På plats var redan bästa tjejerna Lisette och Linn. De har varsin unghäst dom med. Lisette har en jättevacker Haflinger valack på 3 år som heter Warsteiner (ja efter ölen...) men kallas för Walle och Linn har en urläcker Halvblod/Travarae korsningssto på 2,5 som heter Labell. Labell har inget eget smeknamn utan det blir lite vad det blir. Bubblan var det nog tänkt, men kärt barn har ju många namn så... ;-)
När jag hämtade in Annie från betet undrade de om vi skulle rida och greja med våra hästar ihop nere i ridhuset? Ja, det är ju alltid kul med lite sällskap. Egentligen hade jag tänkt rida ut, men det är väldigt roligt att prata med dessa 2. Så ridhuset blev det!
Jag hade redan suttit upp på AnniePannie och begav mig ner. De andra skulle inte rida utan de skulle göra lite markarbete med sina 2. Båda är duktiga på att lära sina hästar ligga, buga och allt annat en häst "måste" kunna.

När vi väl stod i ridhusöppningen blev Annie först lite osäker som sedan övergick i någon typ av "den-kommer-döda-mig"-skräck!!!!! Vad hon såg..............??? Ja... Det är ju såhär att Lisette har en väldigt godmodig liten herre. Walle är med på allt som Lisette vill. Ibland kan han behöva en övertalning, men rädd är han då rakt inte! Tidigare hade Lisette lagt en boll i ridhuset som hon använt för att stimulera och leka med sin häst. Det var denna boll som Annie var absolut helt säker på skulle ta livet av henne! Och inte bara en gång utan säkerligen igen och igen...
Slutligen kom vi in och jag bestämde mig direkt för att bollen skulle uppsökas. Jag gillar inte hästar som blir rädda för saker som inte är något. Jag vill gärna ha en lugn och trygg häst. Även om Annie har blivit bättre så har hon fortfarande sådana här exter för sig då och då.
Efter några HÖGST tveksamma varv så gick hon fram och blåste på bollen. Efter lite mer "övertalning" så insåg hon att den var ju faktiskt inte alls farlig! Den var ju KUL!! Och man kunde sparka på den! Och sparka på den.. Och sparka på den.... Efter en stund var den varken rolig eller farlig. Efter en stund var den bara "vanlig" rosa igen... Rosa?! Ja, det är ju *Lisettes* boll! Såklart den ska vara rosa! =D

Jag hade en fin bild på Annie med bollen men den vägrar ladda upp. Bilden finns att se på min FB sida bland korten. Det är det enda kortet med en rosa boll på så det går inte att missa... *haha*

Min sambo, Jörn, är med i stallet så ofta han hinner. Annie och han har nog ett speciellt band. "Morotsbandet" kallar jag det. Färgar jag Jörns hår orange så tror hon nog att han är en enda stor morot!
Skämt åsido, de fungerar jättefint ihop. Jörn är ingen hästmänniska så ibland blir det lite fel, men han gör absolut så gott han kan. Man KAN inte stanna en häst genom att... eh... smacka...?? =)
Ibland är de inte helt på det klara med vad den andra menar när det gäller kommunikation, men Annie brukar försöka reda ut begreppen och det syns på hennes öron och blick. Hon ser lite frågande ut och öronen står åt lite olika håll, men hon brukar lösa det. Hon tål mer av Jörn än av någon annan verkar det som. Kanske vet hon i sitt lilla häst-hjärta att han faktiskt inte menar illa när det blir fel ibland? Klok är hon i vilket fall som helst.





De är så fina ihop! ;-)

Äntligen! Som jag väntat på att "vår" Anders skulle komma tillbaka till Långås och ta sig an oss ännu en gång. Anders är väldigt pedagogisk och det är lätt att ta till sig vad han säger. Framförallt förklarar han tydligt vad han vill att man ska göra. Första gången jag red för honom så trodde jag att man var tvungen att utföra exempelvis en halt direkt när han bad om den. Därefter har jag lärt mig att man gör halt när hästen och man själv är klar. Ja, det får ju inte ta 20 varv på volten innan man "blir klar", men jag måste inte göra den direkt när han säger. Så denna clinicen kände jag mig mycket lugnare och visste bättre vad jag kunde vänta mig. Och jag skulle rida TVÅ pass! Ett på lördag och ett på söndag.
Jag har en syster som är ganska (eh, VÄLDIGT...) morgontrött så jag red morgonpassen så kunde hon komma och titta om hon ville, men utan att känna något tvång att vara i stallet tidigt. Fast nog får jag säga att jag hoppades att hon skulle vilja/hinna komma och titta. Tack vare Sandra så har Anders ökat kraven lite på mig och det tackar jag ju inte nej till! Sandra står med Anders i mitten och hjälper till. Mycket bra tycker jag eftersom vi rider och tränar Annie tillsammans och Sandra är den som är ytterst ansvarig för träningsupplägget. Hon vet bäst vad *vi* vill uppnå med henne. ;-)

Min bästa vän, Ulrika, hade kommit ändå från Borås för att titta på när jag tränade. Höggravid och allt! Hon rider själv engelskt, men försöker vidga sina vyer och är intresserad av allat egentligen som rör hästar och träning. Detta var första gången för henne som hon fick uppleva en westernträning. Vi började med att komma överens om att att priset för en lektion skiljde sig åt - väldigt mycket... Om jag inte minns helt fel så talade hon om ca
200:- för en timmes dressyrlektion medan vi betalade 450:- för en halvtimme. Jag skulle tro att det delvis har med tillgång och efterfrågan att göra. Det är ju så många mer hopp- och dressytränare i omlopp än vad där är westerntränare. Anders är dessutom landslagsryttare och har ridit VM.

Snälla Ulrika fotade åt mig när jag red så jag tackar henne för korten. Det är svårt att ta bra kort inne i vårt ridhus så de blev lite mörka, men visar ändå lite hur det såg ut denna gång.












Fina, söta och *trötta* Annie efter ett pass för Anders.

Denna clinic tränade jag mest på att kunna galoppera rakt på rakspår. Jag upptäckte med att jag har en tendens att glida åt vänster i sadeln. Anders kunde inte riktigt avgöra om det är jag själv som gör det eller om Annie "hjälper" mig så att jag gör det. Oavsett så är det något som måste rättas till så jag brukar rida en stund utan stigbyglar vid nästan varje ridpass. Gör jag det så måste jag sitta rakt över hästen. Annars skulle jag nog glida av. ;-)

Vi hade bestämt att Annie skulle få en liten vila efter denna clinic. Hon har visat att hon var i behov av den och då lyssnade vi och lät henne få några veckors slappande på ängen. Hon mottog den oerhört väl så när det var dags igen att sätta igång lilla skottan så var hon väldigt tillfreds med livet och kunskaperna hade sjunkit in och hon var som en helt ny häst!

...blir man tjock! =D Säg den häst som har möjlighet att äta gott, saftigt och grönt gräs som inte tar chansen att proppa i sig så magen nästan spricker?! Annie är inget undantag... Första veckorna på betet gick hon säkert upp 50 kg eller så. Hon blev så rund att man knappt kunde känna igen henne. Likaså hennes tjejkompisar, Betti, Julia, Labell, Fiffi och Petite. Hela dagarna tillbringade dom med att gå med näsan i gräset och förse sig med godsaker. Säkerligen slank det med en och annan smaskig icke-nämnbar insekt också... *urk*


Annie var inte den lättaste att fota. Hon vill ju bara krypa upp i knät hela tiden. ;-) Vara nära, det är hennes melodi.


Massor av gott gräs! Öronen står åt alla håll... Hon ser ju inte vidare begåvad ut just här...


"Hej kompis!" Annie hälsar på nykomlingen Labell.


Hmmm.. Jag backade för att ta kort, och Annie hon följde med... =/

Tänk att betessäsongen varar så kort. Hästarna mår så gott när de får vara ute och strosa runt som de känner för.
Eva, som hade hand om Annie nere i Tyskland hade en liten önskan när Sandra valde ut hennes favorithäst till att köpa och det var om Annie skulle få vara ute. Och det får hon ju, naturligtvis! =D

Äntligen dags för att släppa ut hela bunten av hästar på sommarbete! Årets höjdpunkt för de små liven. Äntligen ska de få komma ut och äta gräs, ligga och jäsa i solen och bara vara... Men, och detta är ett stort men, så ska de släppas ihop...
I vårt stall så går hästarna en och en eller två och två. Annie kom mitt i vintern så hon fick gå för sig själv och av erfarenhet så visste vi att Annie inte har sådär jättestor koll på sina ben.. Det finns ju skydd för det, tror jag att hon anser. ;-)

Dagen för "sto-släppet" hade kommit och för att Annie inte skulle vara alltför pigg och därmed "springa benen av sig" så red jag henne någon timma innan och efter lite dusch (svett och flugor är inte någon bra kombo) så var det dags att klä på alla benskydd vi hade (mer eller mindre!) och bege oss mot stohagen. Några var redan släppta och det var lugnt i hagen. Annie kom in och trodde nog inte sina ögon! MAT!!! I MASSOR och så långt ögat kunde nå!!! Och vi alla trodde - nu blir det springa av, men Annie gjorde som Tjuren Ferdinand. Parkerade vid grinden, körde ner huvudet och ÅT! Så mycket hon bara kunde proppa in i sin (lilla...) mun! Hon var såå söt! Sedan var det dags för allas fasa - Julia. Julia är väldigt ranghög och visar med allt hon har vart skåpet ska stå. Så NU blev det springa av! Och efter det kom "gula" Sandy in som tyckte ungefär detsamma. Jippie! Och Annie, hon bara hängde på... =D


Annie med munnen full av grönt gott gräs.

När allt lugnat sig så tog jag av benskydden och satte på nya, fina flugtäcket. Vi hade åkt ner till Ge-Kås i Ullared enkom för att köpa detta täcke (ja, lite annat åkte ju med hem när man "ändå" var där.. Hmmm..) och det hela slutade med att några dagar senare var det i trasor. Troligen närkamp med någon av sina kamrater. sandra lagade det hela, mycket stilfullt måste jag tillägga, och dagen efter det stod hon med det runt halsen igen. Trasigt. Hästar... ;-)


(Flugtäcket innan det gick i bitar)


(Här står de i sina vinterhagar. Viss skillnad på lyckokänslor hos hästarna här och mot sommarbetesbilderna. =D )

I skrivande stund är betet dock slut och hästarna har återgått till sitt "vinteride". Denna vinter står de lite annorlunda. Någon häst har flyttat, någon har tillkommit och de flesta går minst 2 och 2. Annie är nog ganska lycklig ändå. Hon står ju med sin syster, Betti. ;-)

Så var det dags för oss att träna för tränare! Sandra var iväg redan i mars upp till Strängnäs och tränade för Anders Josefsson. Med sig då hade hon stallkamraten Betti och Malin. Den träningen var för Annies uppfödare Steffen Breug. I isande kyla (ca -20 grader...) gjorde de ett kanonarbete båda hästarna. Steffen strödde sitt "magic powder" omkring sig och det var på detta "puder" som vi tränat fram till i Maj när Anders skulle komma. Anders och Steffen är kompisar och Anders tränar för Steffen så deras tekniker skiljer sig inte jättemycket åt, förutom på vissa punkter, vilket är en fördel för mig som inte kommit lika långt som min syster. Hon ligger ungefär 10 år före mig i utvecklingen... ;-)

Man skulle kunna tro att Maj skulle bjuda på schysst väder, men så var icke fallet. Även denna gång var det bitande kallt! Dessutom hade vår stackars tränare, Anders, opererat sig så han gick runt med kryckor och kunde inte ens värma sig genom att rida lite då och då på någon häst. Han stod ute i flera timmar och frös.. Brrrr...!



Sandra stod på pass hon med (med en cola burk i handen såklart!) och hjälpte till. Jag har inte tränat för en tränare på *väldigt* många år och det är mycket som skiljer sig från när jag började med western till nu. I stort sett är det lite samma som med engelsk ridning. Man ska samla och få hästen att jobba med ryggen. Skillnaden är att vi vill att hästen lär sig att bära sig själv på lång tygel utan att vi sitter och stödjer med handen. Det innebär inte att man låter sin häst gå och släpa benen efter sig och hålla huvudet som den vill. Det är fasligt jobbigt att samla upp och släppa ut. Svårigheten för mig är att veta när Annie håller huvudet bra. Det som, för mig som sitter uppe på, kan se ut som om hon går med huvudet före hand kan vara helt perfekt. Eller bakom hand för den delen... Det gäller att lära sig att *se* när det ser rätt ut. Och även att känna såklart när ryggen är med. Fast det är lättare! Våra westernhästar är ju rätt markbundna som synes av bilderna. Ingen energi spills på att lyfta benen högt! ;-)



Jag lovar att man blir helt slut efter ett pass på 30 minuter! Tillkommer gör framridningen på ungefär lika länge.

På min första clinic fick jag mest kämpa med att få henne att gå i form och behålla den. Under helgen hade vi tillsammans 4 pass, Sandra och jag. Jag valde att bara ta ett denna gång. Då det var så längesedan jag red så hårt ville jag ta det säkra före det osäkra och starta upp lite lugnt.

Vid den här tiden hade vi lite problem med att hålla Annie "på mattan". Hon var ganska pigg och lite bångstyrig minst sagt och var väldigt "spooky" för allt. Det kunde räcka att någon nös så hoppade hon 3 meter... Väldigt irriterande. Hon var dessutom ganska lätt i "framvagnen" och reste sig lite då och då. Inte heller något som står högt på min "like-lista". Jag tycker det är mycket otrevligt med hästar som reser sig och gör man då som Annie, en "spin" samtidigt så vill jag helst gå av. Jag föll av en gång för 100 år sedan när en häst stegrade sig så det gillar jag *inte*. Skam den som ger sig, numera känner jag att jag måste komma igenom det där och fortsätta så denna clinicen kom väldigt lägligt. Min syster hade också fastnat lite i utbildningen av Annie. Galoppombytena ville inte sitta och hon for iväg i ett rasande tempo och gjorde några riktigt seriösa försök att flytta Sandra från ryggen till backen... Utan att lyckas. ;-) Den häst som får av Sandra finns nog inte. Många har försökt, ingen har lyckats sedan Sandra blev "stor". Ska de lyckas får de nog gå omkull...
Båda fick vi lite nya verktyg att jobba med till nästa clinic.


(Kämpar med samlingen... PUH!!)


(Krama med handen. Tryck med benen. Helst allt på en gång. VARMT blir det!)


(Börjar få lite lite ordning på saker och ting...)

När det var min systers tur att rida så var vädret lite bättre och solen sken. Det blev faktiskt såpass varmt att hon kunde ta av sig jackan! Eller ja... Man BLIR varm av att rida Annie. Hon är en häst som kräver sin ryttare och ger inte mycket gratis. Åtminstone inte såhär i början av sin karriär. Hon behöver en hel del stöd och hon var ruskigt pigg när hon kom ut i paddocken... Så pigg att Sandra fick sätta på sina "Draw Reins".


(Annie är bra stark här... Och Sandra har inte den styrkan i armarna...)


(Sådärja... Lite bättre. Hon sticker inte lika mycket...)


(Jag var lite för snabb när jag fotade. Ett påbörjat stop.)


(Och så var det dags att ta av draw reinen! ;-) 

För er som inte känner till Draw Reins. Jag hittade detta på Wiki, visserligen på engelska, men principen är densamma som för ett engelskt martingal. De ser lite annorlunda ut och verkar lite annorlunda.

Draw reins in the western riding disciplines are always attached to the rings of the cinch (a western-style girth), usually on each side of a western saddle, run through the bit rings (either inside to outside or vice-versa, there is no firm rule, though the rein moves more smoothly if the inside goes to the girth and the outside to the hand), and then to the hands of the rider. They are rarely used in a two-rein system, usually are used alone or used with the regular bridle reins allowed to lay slack and not held by the rider. While use of the standard draw reins presents only mild controversy in western circles, a controversial use of this rein in western riding is its use on a curb bit, a practice that applies incorrect leverage, is dangerous, and creates an effect that some consider abusive.

Dessa tyglar är inte avsedda att användas jämt och ständigt och de ska användas med försiktighet. Annie "behövde" dom eftersom hon helt sonika bara drog iväg och det blev nästan farligt till slut och Sandra har inte den armstyrka som behövdes för att få stopp "på tåget" och istället för att sitta och slita så testade hon dessa tyglar. De hänger i stallet och varför inte använda dom om de nu finns? Mig veterligen så har de inte använts efter detta. ;-)

Annie anlände till Sverige rakad och som rakad så fryser man ganska lätt. När vintern var så bister som den var så behöver en liten tjej som Annie ett *tjockt* vintertäcke. Så det fick hon. Och en dag försökte jag ta lite kort på henne, men hon ville bara blunda hela tiden... =D


Titta på all snö hon har runt mulen! Bara såå gulligt!

Annie är född 2007 i Tyskland hos en uppfödare som heter Steffen Breug. Steffen har varit (är?) en av Tysklands landslagsryttare. Han har fött upp en mängd hästar och Annie är en av dom. Om jag förstår saken rätt så står "B:et" i Annies namn för just Breug. I oktober 2009 började man att rida in Annie och träna henne inför hennes framtid som reining häst. Från oktober till februari i år så hade hon hunnit lära sig alla manövrar som hon måste kunna, men det krävdes och krävs fortfarande att de ska befästas och finslipas. Min syster är den som är ytterst ansvarig för själva träningen och upplägget av densamma. Jag sköter mer underhåll och jag är nog den som är duktigare av oss 2 på själva skötseldelen. Vi kompletterar varandra väldigt bra och Annie får bra och allsidig träning tack vare att vi tycker om olika saker. ;-)

Sandra vill allra helst hålla till i ridhusets sken och finslipa slide stops, spin och galoppombyten medan jag hellre tar en liten tur i skogen eller står och borstar vår eh, skitaktiga lilla tjej. Även jag gillar att träna, men då på en helt annan nivå.
Annie är lite av en Dr Jekyll och Mr Hyde. I stallet är hon den söta och ack så rara lilla hästen som pussar en på kinden och kittlar en i håret men så kommer sadeln på och på vägen från stallet till ridhuset så händer det något. Kanske hon "byter skor" på vägen? När man tränar är hon lite mer av en bitch och ibland känns det som man får vara lite stygg vid henne för att saker och ting ska gå in. Misstro mig rätt, vi sitter inte och slår in saker så hon far illa, men för en oinvigd kan det kanske se lite hårt ut. Man måste pressa henne (och sig själv!) lite för att nå sina mål. Annie är tänkt att bli en elithäst inom reining och inte en häst som man ska lalla ut i skogen med i 20 år. Målen är högt uppsatta, javisst, men både vi och våra tränare vet vad vi gör och vi alla vet att Annie klarar det. Så fort vi märker att hon är ur balans så ändrar vi träningen eller också får hon vila. Jag har förstått på många andra som har unghästar att de gärna låter sina hästar vila i ganska långa perioder och det tycker jag är både rätt och riktigt om man tänkt ha sin häst i många många år och kanske inte heller siktar på den yttersta toppen. En westernhäst har ganska kort tid på sig att ta sig upp i toppen och de brukar inte vara där så väldigt många år. Nu är ju Annie ett sto och har en god stamtavla så förhoppningen finns ju att hon efter avslutad karriär ska få bo på landet och ge liv till nya små förmågor. 

Vid vårt stall så har vi en paddock och ett ganska så nybyggt ridhus. Paddocken brukar bli lite vattenfylld när det regnar så mycket som det gör nu på hösten. Ridhuset är absolut guld värt och det är underbart att kunna knalla in där när det regnar som attans utanför. Annie gillar absolut ridhuset bäst. Kanske för att hon mest gått i ridhus? Ibland går vi ut i paddocken, men den är ganska stor så hon blir lite osäker och söker lite "stöd" av stängslet och det gillar vi inte. En häst får inte "hänga på väggarna". En westernhäst ska vara trygg i sig själv och kunna tänka mycket själv utan att för den del hitta på egna saker eller förekomma sin ryttare. 

Här är lite bilder från i våras när jag red Annie i paddocken. Vi hade inte varit där så mycket pga isen som legat där. 




Här står vi och kikar på islandshästen Surtur som tränar lite.

Numera är Annie mycket tryggare i paddocken. Vi har ridit där en hel del sedan dessa bilder togs.