Lite information och bakgrund
Annie är född 2007 i Tyskland hos en uppfödare som heter Steffen Breug. Steffen har varit (är?) en av Tysklands landslagsryttare. Han har fött upp en mängd hästar och Annie är en av dom. Om jag förstår saken rätt så står "B:et" i Annies namn för just Breug. I oktober 2009 började man att rida in Annie och träna henne inför hennes framtid som reining häst. Från oktober till februari i år så hade hon hunnit lära sig alla manövrar som hon måste kunna, men det krävdes och krävs fortfarande att de ska befästas och finslipas. Min syster är den som är ytterst ansvarig för själva träningen och upplägget av densamma. Jag sköter mer underhåll och jag är nog den som är duktigare av oss 2 på själva skötseldelen. Vi kompletterar varandra väldigt bra och Annie får bra och allsidig träning tack vare att vi tycker om olika saker. ;-)
Sandra vill allra helst hålla till i ridhusets sken och finslipa slide stops, spin och galoppombyten medan jag hellre tar en liten tur i skogen eller står och borstar vår eh, skitaktiga lilla tjej. Även jag gillar att träna, men då på en helt annan nivå.
Annie är lite av en Dr Jekyll och Mr Hyde. I stallet är hon den söta och ack så rara lilla hästen som pussar en på kinden och kittlar en i håret men så kommer sadeln på och på vägen från stallet till ridhuset så händer det något. Kanske hon "byter skor" på vägen? När man tränar är hon lite mer av en bitch och ibland känns det som man får vara lite stygg vid henne för att saker och ting ska gå in. Misstro mig rätt, vi sitter inte och slår in saker så hon far illa, men för en oinvigd kan det kanske se lite hårt ut. Man måste pressa henne (och sig själv!) lite för att nå sina mål. Annie är tänkt att bli en elithäst inom reining och inte en häst som man ska lalla ut i skogen med i 20 år. Målen är högt uppsatta, javisst, men både vi och våra tränare vet vad vi gör och vi alla vet att Annie klarar det. Så fort vi märker att hon är ur balans så ändrar vi träningen eller också får hon vila. Jag har förstått på många andra som har unghästar att de gärna låter sina hästar vila i ganska långa perioder och det tycker jag är både rätt och riktigt om man tänkt ha sin häst i många många år och kanske inte heller siktar på den yttersta toppen. En westernhäst har ganska kort tid på sig att ta sig upp i toppen och de brukar inte vara där så väldigt många år. Nu är ju Annie ett sto och har en god stamtavla så förhoppningen finns ju att hon efter avslutad karriär ska få bo på landet och ge liv till nya små förmågor.
Vid vårt stall så har vi en paddock och ett ganska så nybyggt ridhus. Paddocken brukar bli lite vattenfylld när det regnar så mycket som det gör nu på hösten. Ridhuset är absolut guld värt och det är underbart att kunna knalla in där när det regnar som attans utanför. Annie gillar absolut ridhuset bäst. Kanske för att hon mest gått i ridhus? Ibland går vi ut i paddocken, men den är ganska stor så hon blir lite osäker och söker lite "stöd" av stängslet och det gillar vi inte. En häst får inte "hänga på väggarna". En westernhäst ska vara trygg i sig själv och kunna tänka mycket själv utan att för den del hitta på egna saker eller förekomma sin ryttare.
Här är lite bilder från i våras när jag red Annie i paddocken. Vi hade inte varit där så mycket pga isen som legat där.
Här står vi och kikar på islandshästen Surtur som tränar lite.
Numera är Annie mycket tryggare i paddocken. Vi har ridit där en hel del sedan dessa bilder togs.
Sandra vill allra helst hålla till i ridhusets sken och finslipa slide stops, spin och galoppombyten medan jag hellre tar en liten tur i skogen eller står och borstar vår eh, skitaktiga lilla tjej. Även jag gillar att träna, men då på en helt annan nivå.
Annie är lite av en Dr Jekyll och Mr Hyde. I stallet är hon den söta och ack så rara lilla hästen som pussar en på kinden och kittlar en i håret men så kommer sadeln på och på vägen från stallet till ridhuset så händer det något. Kanske hon "byter skor" på vägen? När man tränar är hon lite mer av en bitch och ibland känns det som man får vara lite stygg vid henne för att saker och ting ska gå in. Misstro mig rätt, vi sitter inte och slår in saker så hon far illa, men för en oinvigd kan det kanske se lite hårt ut. Man måste pressa henne (och sig själv!) lite för att nå sina mål. Annie är tänkt att bli en elithäst inom reining och inte en häst som man ska lalla ut i skogen med i 20 år. Målen är högt uppsatta, javisst, men både vi och våra tränare vet vad vi gör och vi alla vet att Annie klarar det. Så fort vi märker att hon är ur balans så ändrar vi träningen eller också får hon vila. Jag har förstått på många andra som har unghästar att de gärna låter sina hästar vila i ganska långa perioder och det tycker jag är både rätt och riktigt om man tänkt ha sin häst i många många år och kanske inte heller siktar på den yttersta toppen. En westernhäst har ganska kort tid på sig att ta sig upp i toppen och de brukar inte vara där så väldigt många år. Nu är ju Annie ett sto och har en god stamtavla så förhoppningen finns ju att hon efter avslutad karriär ska få bo på landet och ge liv till nya små förmågor.
Vid vårt stall så har vi en paddock och ett ganska så nybyggt ridhus. Paddocken brukar bli lite vattenfylld när det regnar så mycket som det gör nu på hösten. Ridhuset är absolut guld värt och det är underbart att kunna knalla in där när det regnar som attans utanför. Annie gillar absolut ridhuset bäst. Kanske för att hon mest gått i ridhus? Ibland går vi ut i paddocken, men den är ganska stor så hon blir lite osäker och söker lite "stöd" av stängslet och det gillar vi inte. En häst får inte "hänga på väggarna". En westernhäst ska vara trygg i sig själv och kunna tänka mycket själv utan att för den del hitta på egna saker eller förekomma sin ryttare.
Här är lite bilder från i våras när jag red Annie i paddocken. Vi hade inte varit där så mycket pga isen som legat där.
Här står vi och kikar på islandshästen Surtur som tränar lite.
Numera är Annie mycket tryggare i paddocken. Vi har ridit där en hel del sedan dessa bilder togs.
Kommentarer
Trackback
