Clinic för Peter Ljungberg
Med mig "indisponibel" efter att ha tittat lite *för* nära på marken i Fristad helgen före så fick Sandra träna själv för Peter Ljungberg denna helg. Och inte var hon ledsen för det inte! Helgen bjöd på absolut strålande väder och själva clinicen var inte långt från stallet heller. För en gångs skull...
Nu är Sandra sådan att hon hellre är ute i god tid än att komma försent och så även denna gång. Mellan stallet och Säve där clinicen skulle hållas är väl ungefär 3 mil och det brukar ta ca 25 minuter att köra, men Sandra tog det säkra före det osäkra och slog till med minst 1 timmes körtid! Skämt åsido, det är bra att vara ute i tid så hästen hinner anpassa sig väl framme. Särskilt om "hästen" är Annie...
Man vet aldrig vad hon reagerar på. Ibland - ingenting, och ibland - ALLT!
Nu var inte jag med på lördagen, men jag förstod på Sandra att passet gav väldigt mycket. Hon har blivit tvungen att byta tränare eftersom vår gamla flyttade till värmen i Frankrike. Och inte tror jag att hon ångrar bytet, då Peters ridsätt verkar passa Annie ypperligt!
Vi hade bestämt att Sandra skulle komma till oss och sova över och jag undrade lite smått vart hon tagit vägen när telefonen ringer. I andra änden hade jag en Sandra som var lite frågande över vart vi egentligen bor? För inte var det så nära Ale Torg?? Eh, nej. Om man vänder så kommer man närmare vårt hus. :) Sandra tog Jordfallsbron och svängde sedan norrut. Precis som hon brukar köra när hon ska till oss. Bara det att hon inte brukar köra över Jordfallsbron... Nåväl, ingen skada skedd utan hon snärjde in sig lite lagom bland husen uppe på torget innan hon styrde näsan söderut och hem till oss.
Efter en trevlig kväll med pizza så blev det morgon och den här gången skulle jag åka med och titta. Jag hade inte träffat Annie på en vecka sedan jag föll av så jag var otroligt glad att kunna träffa henne nästan på hemmaplan! Det tog oss knappt 10 minuter att åka till stallet och väl framme så skulle Annie göras iordning och colan öppnas. Precis så som sig bör!
Peter kör med 2 deltagare/gång och de rider en timme. Riktigt bra för både människa och häst. Nu hinner man hämta andan mellan varven när Peter ägnar sig åt den andra. En halvtimme själv är fruktansvärt intensivt! Båda sätten har för- och nackdelar, men det var väldigt skönt att låta hästen (och ryttaren!) få några minuter här och där när det var såpass varmt som det var.
Man kunde undra vad den gode Peter hade sysslat med kvällen före. Rykten sa att det varit födelsedagskalas i granngården och det hade blivit lite sent för honom och när man såg glasögonen han valt för dagen så är åtminstone jag benägen att hålla med!
I vilket fall som helst, så är inte Peter den som är den, och även denna dag satt han upp på vår lilla tjej. Sandra sa att Annie blev så mycket "skarpare" efter att Peter suttit på en stund. INte så konstigt. Mannen rider ju hästar hela dagarna till skillnad från Sandra som rider på "halvtid".
"Hörrududu.. Tänker du åka runt länge till med de där glasögonen?! Man kan ju få psykiska besvär för mindre!!!"
Den här söndagen så behövde Sandra träna mycket på spinn och stopp. Annie brukar lära in väldigt bra, men när hon sedan tränar något annat så "glömmer" hon det andra hon redan *borde* kunna. Så nog är hon ett litet åbäke. ;-)
"Tjohoo!! Jag kan, jag kan, jag kan!!! Och inte snubbalde jag heller! YES!"
Nu är inte Annie den som är den. Även om hon faktsikt förstår vad man vill och faktiskt KAN det man vill, så "glömmer" hon när det passar henne. Det finns ju såååå mycket att kika på! Grinden är trevlig. Andra hästar är trevliga. T.o.m Peter kan vara trevlig, och då kommer hon i olag och det blir pannkaka av alltihop.
Det här ville Peter råda bot på genom att lära Annie att man ska ha *respekt* för den som sitter uppepå. Så upp på ryggen ännu en gång. Annie gjorde väl något halvhjärtat försök till att spinna, varpå Peter tryckte till henne lite extra och VIPS höll han nästan på att fara i backen!!
"Du! Lägg AV med det DÄR!! Annars ska jag nog giva dig på moppo!"
Bevisligen är Annie en liten tjej med rejält humör när hon anser sig bli orättvist behandlad. Eller oxå är det bara bristen på respekt för sin ryttare som visade sig denna gång.. FORT gick det och som tur var så var Peter hyfsat med och fick tag i hornet på sadeln. Han påstod att det var väldigt länge sedan han var SÅ nära på att ta sig en närmare titt på paddocksanden. Och vi är fullkomligt nöjda med att en har fallit av Annie och brutit något. Det känns som att det är alldeles tillräckligt.
Sandra var snart upp igen och nu bad Peter båda ryttarna spinna samtidigt. Det såg verkligen ut som 2 propellrar! Och jag kunde inte motstå att ta kort..
Och strax därpå bad han båda att stanna..
Naturligtvis inte lika häftigt på kort som det var i verkligheten. Resten av dagen gick mest åt till att träna på stoppen. Och det stoppades.. Och stoppades... Och Annie fick lite respekt för piloten på ryggen, men det krävs mycket mer träning.
Det bästa kortet, där stoppet ser hyfsat ut blev naturligtvis suddigt. De övriga är inte... så bra.. Antingen ser hästen korkad ut eller så ser ryttaren ut som ett streck! Det är svårt att stoppa då det krävs lite tyngd och när man som Sandra inte väger 100 kg så blir det inte direkt lättare!
Suddigt kort, men det var ändå det bästa kortet. ;-)
Jag tycker både Sandra och Annie var jätteduktiga under söndagen. De kämpade på trots att det var väldigt varmt. Som tur var så hade stallet en skön dusch för Annie. Eller nja. Annie tycker duschar är *totalt* onödiga! Man blir ju BLÖT! Konstigt nog så gillar hon duschen efteråt. Hon ser ut som hon tycker det är skönt när hon väl är blöt. :-) Knasfia!
Det var inte utan att jag blev otroligt ridsugen. Förutom Sandra och Annie så fanns där ett flertal andra duktiga ryttare och hästar. I synnerhet en var lite lustig. DEt var en söt liten arab som drog upp *kopiösa* mängder med sand när han travade! Jag lovar att ryttaren måste fått en eller annan skopa innanför kläderna.Han skvätte upp på sin egen mage! Helfräsigt! Om det inte var för att vi satt på en bänk inne i paddocken och blev nerskvätta vi med... =D
Sandra har tagit med sig Annie ett par gånger hem till Peter under Maj och Juni, men då har inte jag haft möjlighet att följa med. Träningen går framåt, men kanske inte riktigt så fort som Sandra skulle önska. Trots det tycker jag att deras utveckling har gått i en rasande takt och det är superkul att se dom träna och tävla!
Som kuriosa kan jag berätta att Peter red runt på Annie en stund innan han bara utbrister att hon minsann inte är någon amatörhäst! Det här är en Openhäst! Nu fick Sandra skärpa sig! *haha* För er som inte är så hemma inom reiningen. Man rider som amatör om man bara rider egen häst. Alla tränare och proffsen överhuvudtaget, rider i Openklasserna som är de högsta klasserna. Och det finns en mängd klasser upp dit. Rena djungeln...
När Peter var klar och stannade Annie, satt han av och bara backar medan han säger; "Det är en FANTASTISK häst!!" på sin härliga gotländska!
Det är väldigt roligt att få höra en såpass erkänd och duktig tränare säga något sådant om ens häst. Vi alla tycker ju att våra egna är bäst. Så är det ju, men att någon annan oxå säger det, det värmer i lilla hjärtat... <3
Nu är Sandra sådan att hon hellre är ute i god tid än att komma försent och så även denna gång. Mellan stallet och Säve där clinicen skulle hållas är väl ungefär 3 mil och det brukar ta ca 25 minuter att köra, men Sandra tog det säkra före det osäkra och slog till med minst 1 timmes körtid! Skämt åsido, det är bra att vara ute i tid så hästen hinner anpassa sig väl framme. Särskilt om "hästen" är Annie...
Man vet aldrig vad hon reagerar på. Ibland - ingenting, och ibland - ALLT!
Nu var inte jag med på lördagen, men jag förstod på Sandra att passet gav väldigt mycket. Hon har blivit tvungen att byta tränare eftersom vår gamla flyttade till värmen i Frankrike. Och inte tror jag att hon ångrar bytet, då Peters ridsätt verkar passa Annie ypperligt!
Vi hade bestämt att Sandra skulle komma till oss och sova över och jag undrade lite smått vart hon tagit vägen när telefonen ringer. I andra änden hade jag en Sandra som var lite frågande över vart vi egentligen bor? För inte var det så nära Ale Torg?? Eh, nej. Om man vänder så kommer man närmare vårt hus. :) Sandra tog Jordfallsbron och svängde sedan norrut. Precis som hon brukar köra när hon ska till oss. Bara det att hon inte brukar köra över Jordfallsbron... Nåväl, ingen skada skedd utan hon snärjde in sig lite lagom bland husen uppe på torget innan hon styrde näsan söderut och hem till oss.
Efter en trevlig kväll med pizza så blev det morgon och den här gången skulle jag åka med och titta. Jag hade inte träffat Annie på en vecka sedan jag föll av så jag var otroligt glad att kunna träffa henne nästan på hemmaplan! Det tog oss knappt 10 minuter att åka till stallet och väl framme så skulle Annie göras iordning och colan öppnas. Precis så som sig bör!
Peter kör med 2 deltagare/gång och de rider en timme. Riktigt bra för både människa och häst. Nu hinner man hämta andan mellan varven när Peter ägnar sig åt den andra. En halvtimme själv är fruktansvärt intensivt! Båda sätten har för- och nackdelar, men det var väldigt skönt att låta hästen (och ryttaren!) få några minuter här och där när det var såpass varmt som det var.
Man kunde undra vad den gode Peter hade sysslat med kvällen före. Rykten sa att det varit födelsedagskalas i granngården och det hade blivit lite sent för honom och när man såg glasögonen han valt för dagen så är åtminstone jag benägen att hålla med!
I vilket fall som helst, så är inte Peter den som är den, och även denna dag satt han upp på vår lilla tjej. Sandra sa att Annie blev så mycket "skarpare" efter att Peter suttit på en stund. INte så konstigt. Mannen rider ju hästar hela dagarna till skillnad från Sandra som rider på "halvtid".
"Hörrududu.. Tänker du åka runt länge till med de där glasögonen?! Man kan ju få psykiska besvär för mindre!!!"
Den här söndagen så behövde Sandra träna mycket på spinn och stopp. Annie brukar lära in väldigt bra, men när hon sedan tränar något annat så "glömmer" hon det andra hon redan *borde* kunna. Så nog är hon ett litet åbäke. ;-)
"Tjohoo!! Jag kan, jag kan, jag kan!!! Och inte snubbalde jag heller! YES!"
Nu är inte Annie den som är den. Även om hon faktsikt förstår vad man vill och faktiskt KAN det man vill, så "glömmer" hon när det passar henne. Det finns ju såååå mycket att kika på! Grinden är trevlig. Andra hästar är trevliga. T.o.m Peter kan vara trevlig, och då kommer hon i olag och det blir pannkaka av alltihop.
Det här ville Peter råda bot på genom att lära Annie att man ska ha *respekt* för den som sitter uppepå. Så upp på ryggen ännu en gång. Annie gjorde väl något halvhjärtat försök till att spinna, varpå Peter tryckte till henne lite extra och VIPS höll han nästan på att fara i backen!!
"Du! Lägg AV med det DÄR!! Annars ska jag nog giva dig på moppo!"
Bevisligen är Annie en liten tjej med rejält humör när hon anser sig bli orättvist behandlad. Eller oxå är det bara bristen på respekt för sin ryttare som visade sig denna gång.. FORT gick det och som tur var så var Peter hyfsat med och fick tag i hornet på sadeln. Han påstod att det var väldigt länge sedan han var SÅ nära på att ta sig en närmare titt på paddocksanden. Och vi är fullkomligt nöjda med att en har fallit av Annie och brutit något. Det känns som att det är alldeles tillräckligt.
Sandra var snart upp igen och nu bad Peter båda ryttarna spinna samtidigt. Det såg verkligen ut som 2 propellrar! Och jag kunde inte motstå att ta kort..
Och strax därpå bad han båda att stanna..
Naturligtvis inte lika häftigt på kort som det var i verkligheten. Resten av dagen gick mest åt till att träna på stoppen. Och det stoppades.. Och stoppades... Och Annie fick lite respekt för piloten på ryggen, men det krävs mycket mer träning.
Det bästa kortet, där stoppet ser hyfsat ut blev naturligtvis suddigt. De övriga är inte... så bra.. Antingen ser hästen korkad ut eller så ser ryttaren ut som ett streck! Det är svårt att stoppa då det krävs lite tyngd och när man som Sandra inte väger 100 kg så blir det inte direkt lättare!
Suddigt kort, men det var ändå det bästa kortet. ;-)
Jag tycker både Sandra och Annie var jätteduktiga under söndagen. De kämpade på trots att det var väldigt varmt. Som tur var så hade stallet en skön dusch för Annie. Eller nja. Annie tycker duschar är *totalt* onödiga! Man blir ju BLÖT! Konstigt nog så gillar hon duschen efteråt. Hon ser ut som hon tycker det är skönt när hon väl är blöt. :-) Knasfia!
Det var inte utan att jag blev otroligt ridsugen. Förutom Sandra och Annie så fanns där ett flertal andra duktiga ryttare och hästar. I synnerhet en var lite lustig. DEt var en söt liten arab som drog upp *kopiösa* mängder med sand när han travade! Jag lovar att ryttaren måste fått en eller annan skopa innanför kläderna.Han skvätte upp på sin egen mage! Helfräsigt! Om det inte var för att vi satt på en bänk inne i paddocken och blev nerskvätta vi med... =D
Sandra har tagit med sig Annie ett par gånger hem till Peter under Maj och Juni, men då har inte jag haft möjlighet att följa med. Träningen går framåt, men kanske inte riktigt så fort som Sandra skulle önska. Trots det tycker jag att deras utveckling har gått i en rasande takt och det är superkul att se dom träna och tävla!
Som kuriosa kan jag berätta att Peter red runt på Annie en stund innan han bara utbrister att hon minsann inte är någon amatörhäst! Det här är en Openhäst! Nu fick Sandra skärpa sig! *haha* För er som inte är så hemma inom reiningen. Man rider som amatör om man bara rider egen häst. Alla tränare och proffsen överhuvudtaget, rider i Openklasserna som är de högsta klasserna. Och det finns en mängd klasser upp dit. Rena djungeln...
När Peter var klar och stannade Annie, satt han av och bara backar medan han säger; "Det är en FANTASTISK häst!!" på sin härliga gotländska!
Det är väldigt roligt att få höra en såpass erkänd och duktig tränare säga något sådant om ens häst. Vi alla tycker ju att våra egna är bäst. Så är det ju, men att någon annan oxå säger det, det värmer i lilla hjärtat... <3
Jag vann åtminstone... Alltid något...
Dagen D har kommit! Dags att åka på min och Annies allra första gemensamma tävling. För att göra det enkelt för oss så hade vi valt s.k "walk and trot" klasser. Här behövs inga licenser vilket är ett dilemma inom western ridningen. Det verkar behövas en licens för att gå på toa på en tävlingsplats! =D
Alla förberedelser var gjorda. Annies saker var packade. Anmälan inskickad och betalad. Transporten framkörd och nu skulle vi lasta och åka. Dagen bjöd på riktigt fint väder trots att det är tidig vår. På den här tävlingen hade vi med oss lite sällskap i form av Walle och hans matte Lisette. Med från vårt stall skulle även Labell med sin husmor, Linn. De hade ordnat sin transport på annat sätt och hann åka innan oss.
Snart var vi på väg och styrde kosan mot Fristad som ligger strax utanför Borås. Restiden var inte alls så lång utan vi var framme efter 1,5 timme eller så. Väl på plats fick vi lastat ur och precis bakom oss kom min vän Ulrika med sin Knabstrup, Isabella. Det var tack vare dom som vi andra hade hittat till den här tävlingen. Med Ulrika kom också en gemensam vän till oss, Anna-Karin, som skulle agera lite allt i allo/hästskötare under dagen. Man kan aldrig ha för många händer. Det var Western Riders Sjuhärad Borås som stod som värd för dagens drabbningar.
Efter startanmälan och när vi fått våra startnummer så gick vi tillbaka till Annie och gjorde henne klar. Allt gick som smort och snart satt jag på henne för att rida fram. Och det skulle visa sig vara lite svårt då själva framridningsbanan inte bara var väldigt liten, den var fruktansvärt dammig...
"Urk! Host! Pläää..!" (Annie verkar mer besvärad än hennes 2 stallkamrater av dammet..)
En bit bort fanns en yttig-pyttig kal fläck där man kunde rida. Eller nja, rida är väl att ta i, men man kunde kanske värma sin häst med lite tur. Vi red runt några varv, men jag tyckte underlaget var under all kritik måste jag erkänna.
"Åh WOW! Kolla in stenarna! Fräckt..!"
"Sluta stoppa mig! Jag vill ju SPRINGA!!"
"Blä.. Du är dum.."
"Tjolahopp!, säger Labell. Annie och jag gav upp på den här banan. Också.."
Efter ett tappert försök att uthärda all damm, så begav sig Annie och jag iväg bortåt gräsplanen till. Jag hade sett att andra red där och jag tänkte att jag nog kunde utforska det där området lite bättre. Annie behöver rastas ordentligt så hon är med inte bara i kroppen utan även i huvudet. Det finns ju såå mycket annat som kan ockupera en liten hästaskalle än en fånig tävling. =D
Sagt och gjort, kosan styrdes om inte mot Sherwoddskogen så mot nämnda gräsplan. Ha! Här fanns GOTT om utrymme och vi drog med oss Walle med sin pilot och herregud vad *underbart*! Massor av plats, och inte alls dammigt. Fina grejor med andra ord. Och det tyckte nog Annie med för hej vad det gick...
"Tjoheeeej!!! Släpp mig! SLÄPP MIG!! Kan fälv!!!!"
Rätt snart var det dags att samla ihop sig igen och bege sig bortåt banan. Det var bara att följa dammolnet. ;-) Vi stod en stund utanför då arrangören lyckats få så att vi alla från samma stall, men även Ulrika med sin Prick, startade efter varandra. Riktigt lyckat!
Vi hade alla skjortan utanför byxorna av någon anledning. Minns inte vem som påpekade det, men visst är det snyggare att ha skjortan nerstoppad ordentligt när man ska tävla... :)
Inget är som i väntans tider...
Och somliga hade inte ens med sig ordentligt med kläder utan fick låna från "fotfolket"... ;-)
Först in var Linn med sin Labell. De skötte sig absolut med den äran med tanke på vilka problem denna lilla häst har haft under vintern. Enda missödet var en liten skyggning när hon såg publiken samt att det ibland kan vara ruskigt svårt att få med sig ALLA hovar på samma gång när man ska backa.
Härnäst hade vi Ulrika med sin Isabella. Det här var ekipagets allra första westerntävling. Meningen är inte att de ska bli några fantomer inom denna disciplin, utan de var här för att ha roligt.
Näst på tur var Walle med Lisette som styrde. Även de skötte sig absolut exemplariskt! Walle kommer bli en *fantastisk* tävlingshäst om hans matte känner för det.
Och sedan var det Annie och jag...
Vi skrittade in på banan.. Alltså, en du-kommer-att-dö-om-du-sätter-din-fot-på-den-här-UTE-ja-UTE-banan!! För att förstå det här så måste man förstå att Annie ÄLSKAR att jobba. Det är inte det, men hennes "kontor" ska ABSOLUT bestå av 4 väggar och ett tak. Helst ljustätt och ljudisolerat. Helst. Och hon ska vara själv med sin förare. Inga andra i närheten och ABSOLUT INTE några SKYLTAR!!!
Sålunda skrittade vi in efter att de ropat upp oss. Jag kände hur Annie blev lite spänd. Hon hade inte haft möjlighet att få komma in på just den här banan tidigare. Vi tog oss fram, ett steg i taget till "startlinjen". Ställde upp oss. Och där låg heeeela stora ridbanan framför oss. Med en BOM mitt i vägen. Hur skulle nu detta gå? Och som om inte detta räckte, det satt 2 monster (som vi vanliga dödliga skulle kalla för domare) vid ena långsidan. Samma sida som vi skulle starta. Och där, bakom dom, de förhatliga *skyltarna*. Och allt detta på en och samma gång... Jag riktigt kände hur lilla Annie försökte krypa in i sig själv. Knasigt nog var jag själv inte alls nervös. Hade inte haft tid att bli det då jag fick agera "stötta" till alla de andra ekipagen och inge dom hopp och mod inför deras ritter.
Så ställde vi upp oss och skulle stå stilla. Stå stilla sa jag. Men eh... Annie lekte lite gunghäst. Hon tog ett steg fram. Och ett bak. Och ett fram. Och ett bak. *suck* Jag ville ha henne så lugn som möjligt innan jag satte igång och efter lite mild övertalning så stod hon still. I exakt 0,01 sekunder. Sedan nickade jag till domarna och vi var iväg!! Tjillevipp vad det gick! I skritt. Lååångsam skritt... Plötsligt ville åbäket inte gå riktigt åt det håll som jag tyckte banan låg. "Nja, sa Annie. Är du säker på att du har rätt? Ska vi verkligen gå MOT den där bommen? Är inte det typ som ett staket? Att man liksom inte SKA över där?? Nehej, du säger att det är rätt såhär..." *suck*
Vi anlände fram till bommen och vi kom över den. Med ett KLONK naturligtvis... Jag är övertygad om att det där klonket hördes över hela Borås. Nåja, inget att gräma sig över. Bara fortsätta. Upp i trav. Upp mot hörnet, runda det och sedan utmed kortsidan mot publiken. Nehej, inga problem med det nej. Lustiga häst... Nytt hörn och ner efter långsidan och runda kornerna. Nu började vi få upp farten lite! Inte så konstigt, det var ju mot grinden... Nytt hörn och utmed kortsidan. Lite segare nu men ändå god fart. Och så serpentiner på medellinjen, över bommen (KLONK uteblev!!) och upp mot kortsidan igen och ner över medellinjen. Stanna. Backa. Och stopp. Vi hade klarat det utan några större missöden! Helt otroligt. Nog hade jag fått jobba henne lite och öka lite när hon blev seg och sakta ner när vi kom emot grinden, men vi hade inte gjort bort oss! Banan hade vi klarat dessutom. Och det hade känts riktigt riktigt bra. Hur det än skulle gå med placeringen så hade vi gjort ett bra jobb. Det kände jag allt på mig.
Väl ute från banan så hoppade jag av och lät Annie vila sig under resten av klassen. Det hade hon absolut förtjänat.
Snart nog var det dags för prisutdelning och i och med den så skulle min dag vara förstörd, men som tur var så visste jag inte det då...
Här står hela gänget i Walk-And-Trot Western Riding klassen och väntar på resultaten.
En efter en lästes pristagarna upp och fick gå fram och hämta sina priser. Tyvärr hade 2 av våra kamrater gjort om sina mönster en aning så de fick inga priser i den här klassen. Lite förargligt, men så är det med tävlingslivet!
Strax kom vi till plats nr.3 och den gick till Ulrika med sin Isabella. Klassen i sig kanske inte var så viktig att få pris i för Ulrika, utan det var mer en personlig seger eftersom hennes älskade lilla Prick var så sjuk så sjuk i vintras. Det var inte ens säkert att hon skulle klara sig och Ulrika led och slet med sin häst under vinterns kalla månader. Det var minst en tripp till djursjukhuset i månaden för prover och behandlingar. Minen Ulrika gjorde går inte att beskriva, men jag ser den framför mig så fort jag tänker på det. De var absolut värda sin 3e plats. Inte för att de andra skulle vara dåliga utan för att jag vet vad det betyder för min allra bästa vän och hennes fina häst.
Min bästa vän Ulrika och hennes Isabella får en rosett för sin 3e plats. <3
Nu var där bara 2 kvar att få pris och lite började jag tveka. Tänk om jag trots allt red fel mönster? Kanske man inte skulle varit runt den där konan? Lisette sa genast, "jaha, du vann. Vad var det jag sa?" Inte trodde jag henne riktigt, men nog hoppades jag... Jag, som inte ridit regelbundet på över 10 år förutom det här sista 1,5 åren med Annie och tävlat, det har jag ju knappast gjort överhuvudtaget. Någonsin.. Fanns det en chans att jag faktiskt hade vunnit? Visst, klassen är en skräpklass. Mer en "prova-på", men för mig var det trots allt stort. Och man vill ju vinna om man nu ska ställa upp... ;-)
2an ropades upp och det var inte vi. Och så vinnare då; "Sophie Nordström på Cielo B Pretty Annie". Wow! Jag VANN faktiskt! Så jag visade Annie att skritta fram och ta emot vårt pris. En papp påse med lite saker i och en aldrig så flyktig tanke genom mitt huvud; "Annie gillar ju inte påsar.." Och sedan ryggade vi tillbaka.
"Hmm.. En papp påse... Jag gillar ju inte det! Det har jag väl ändå varit tydlig med? Eller? Har jag inte det kanske..?!"
En liten stund stod jag där. På medellinjen och var så glad. Jag hade uppnått mitt lite hemliga mål. Att vinna en klass under dagen. Inte visste jag att detta skulle bli den enda klassen jag red... =/
Speakern bad om ett ärevarv av vinnaren. Jag satt med tyglarna i en hand. Höll pappåsen i den andra. Gjorde en kalasfin fattning från stillastående till galopp. Galopperade ca 5 steg innan hela helvetet brakade lös. Annie kom på att påsen var absolut dödlig för små quarterston på 4 år så hon for iväg i en rasande galopp, samtidigt som hon bockade helt frenetiskt och liksom girade åt sidan på något sätt. Jag, mitt dumma nöt, höll krampaktigt tag i min påse. Och i tygeln med en hand. Efter ett par språng fattade jag att hon bockade, men tänkte att det här reder jag ut. Fortfarande med påsen i handen... Fråga mig inte varför jag inte släppte den... Strax därpå insåg jag att nej, det här skulle nog inte gå något vidare då jag såg att jag plötsligt stirrade rätt in i Annies bog. Sådär ska det ju inte vara. Eller? Och så såg jag marken komma oroväckande nära. Ok, bara att inse att jag kommer dimpa i backen. Och det har jag inte gjort på... 20 år? Jag har överhuvudtaget inte fallit av så mycket i mitt liv.
När jag väl slog i marken gick det som i slow motion. Jag kände hur jag först slog i höften (OJ!), sedan axeln (AJ!!) och sedan såg jag hur marken kom nära huvudet och hann tänka, inte bra, jag har ju bara hatt för en gångs skull då det är tävling... Och PANG så slog huvudet i... Och sedan blundade jag då det gjorde *attans* ont i axeln! Och där låg jag och lyssnade på hur Annie fick en *enorm* fart på sina små hovar. Jag hann fundera på tyglarna. Hur de låg. De är ju delade och jag ville inte att hon skulle skada sin mun genom att trampa på dom. Och jag hann fundera på min systers hatt. Tänk om jag hade förstört den nu? Och bootsen? Hade jag repat dom? Även de var min systers... Massa tankar och sedan tystnade hästens hovar. Bra. Hoppas Jörn fångat henne. Jag öppnade ögonen och försökte se mig omkring och hann fundera att det allt var lite pinsamt att jag ramlar av på tävling. Kan man inte rida ska man vara hemma! ;-) Men ögonen ville inte fungera. Jag såg på mina fötter. Hoppsan! 3 fötter på det benet! Vart kom alla dom ifrån? Är det någon annan här? Försöker sätta mig upp, men det bränner som eld i axeln! Shit, nu får jag säkert ett blåmärke där... Hör någon som ropar; "Ligg still!! Du behöver inte sätta dig upp!" Hmm.. Vem pratar människan med? Klart jag ska upp! Här kan jag ju inte ligga. Jag måste ta hand om Annie. Och jag ska ju tävla mer. Måste kolla sakerna med. Vad hände med påsen?? Försöker sätta mig riktigt, försöker få fatt på hatten. Attans vad många hattar det verkar ligga där. Och varför kan inte saker och ting vara stilla?? Någon sätter sig bakom och stöttar. Vänster arm funkar inte. Hmm.. En nerv kanske har fått sig en smäll? Nåja, det läker väl fort. Bara jag kommer UPP! Människan bakom mig pratar väldigt snällt. Undrar om jag har ont ute i axeln? Nej, det gör ont här, säger jag och pekar på nyckelbenet. Hon känner efter. Nej, inte brutet enligt henne. 2 till kommer fram och börjar "tävla" om vem som är högst utbildad rent medicinskt. Alltså, ärligt. Jag bryr mig inte. Hjälp mig UPP istället. Tävlingarna måste fortsätta och här sitter jag och ojjar mig. Efter en mindre undersökning av dessa snälla personer så ser jag Annie! Hon ser ut att må alldeles utmärkt. Och där är Jörn. Bra. Då ska jag bara upp så kör vi vidare. Människan bakom mig pratar fortfarande väldigt snällt och hjälper mig till slut upp. AJJJJ!! Vad det gör ont i axeln! Så att jag nästan tappar andan.. Har sällan haft så ont förutom när jag varit nyopererad i knät. Armen funkar fortfarande inte, men jag får väl hålla upp den då. Inget mer med det. Ber Jörn ta hand om Annie en stund till. Jag kan inte riktigt leda henne nu. Får tag i alla mina saker och världen har börjat snurra bra mycket mindre och vi går mot grinden. Speakern ropar ut att det verkar som om allt gått bra och alla hälsar och är så underbart vänliga. Många snälla ord ropar dom.
Väl ute från banan så kunde tävlingarna fortsätta, men vi gick bort mot transporten. Jag behövde få dricka något och sätta mig lite. Det var fasligt vad ont det gör... Trots allt funderar jag på om jag skulle kunna baxa mig upp på hästen och fullfölja tävlingen. Kan gå... Men så ser jag. Annies ena baksko sitter lite snett och jag inser att jag trots allt är besegrad. Denna gång. Fast vad ska Sandra säga... Först repar jag bootsen, förstör hatten, ramlar av hästen och beter mig allmänt som en nybörjare och dessutom har Annies sko hamnat på trekvart. *suck* Jag inser att den där skon MÅSTE av innan vi åker hem. Då hon har plates så kan hon ha otur och trampa av sig den i transporten med rejäla skador på hoven som följd. Och det skulle kunna spoliera tävlingssäsongen för Sandra. Oops..
Det var inte utan att det var en rejäl klump i magen jag hade när jag ringde Sandra och berättade vad som hänt. Konstigt nog trodde hon mig inte. Kanske för att jag i samma mening nämnde "vunnit" och "ramlat av". Jag gillar att skoja lite med henne och den här gången visste hon inte vilken del av samtalet som var sanning. Nu var ju båda delar det. ;-)
Jörn fick hjälpa till och sadla av Annie och göra iordning henne. Själv kunde jag knappt röra mig. Jag satte mig i bilen och fick av mig boots och fick bytt till vanliga skor. Bara det var ett mastodontjobb.
Snart nog kom Sandra och hon fick börja med att ta av Annies sko. Därefter så tejpade hon den med silvertejp så den inte skulle brytas sönder. Med tejpad hov och iklädd sitt fina täcke så tog vi lite fika, stolar och häst och gick tillbaka till banan och kikade lite på de som tävlade. Vi var ändå tvungna att vänta in Lisette som hade 2 klasser kvar. Själv minns jag inte så mycket av eftermiddagen måste jag erkänna då det inte släppte i axeln. Jag började misstänka att det kanske inte var så enkelt som de hade trott. Att jag bara fått en smäll och fått en påverkan på nerven...
5 timmar senare så hade Lisette tävlat sin andra klass för dagen och Walle och hon fick en rosett! ;-) De strök sig från sin sista klass, och tur var det då Ulrika skulle tävla i samma och den gick inte förrän ytterligare ett par timmar senare. Nu var jag helt färdig och kände att jag bara måste få komma hem. Om jag så skulle krypa hela vägen till Göteborg!
In åkte alla saker och hästar och hem for vi igen. Några erfarenheter rikare och nu i efterhand tycker jag att det var väldigt roligt att tävla och trots att det gick lite illa så har det absolut gett mersmak. Just i år kanske det inte blir så mycket mer tävlande för min del, men nästa år tänkte jag försöka mig på att komma ut på lite mindre tävlingar. Och prova reining som är Annies "riktiga" gren. Det kom fram en man och pratade med Jörn och han såg direkt att Annie var en reininghäst. Hon är tydligt byggd som en sådan.
Dagen efter, på måndagen, så pallrade jag mig iväg på kvällen till sjukhuset och visst var det brutet, nyckelbenet. Läkaren tyckte att jag hade ställt till det duktigt och undrade om jag hade hoppat. När jag berättade att jag red western och då framförallt reining så blev han som förbytt! Han visste precis vad det handlade om och han gillade när hästarna "gled" sådär när de skulle stanna och att de kunde göra sådana snabba spinn. Vi hade en intressant konversation och det var roligt att han trots allt var så positiv till ridning. Klart, han lade till att vore det inte för fotboll, motorsport och hästar så skulle hans liv som läkare vara riktigt drägligt. :)
Jag vill passa på att tillägga att den person som hjälpte mig på tävlingen att komma upp, ringde mig ett par dagara senare för att höra hur det var. Hon hade sett mig under dagen gå och hålla i min arm och blivit misstänksam. Och hon var inte alls förvånad när jag sa att det gått av. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg hur hon ser ut, men rösten kände jag så väl igen när hon talade i telefonen. En fantastisk person! =D
Alla förberedelser var gjorda. Annies saker var packade. Anmälan inskickad och betalad. Transporten framkörd och nu skulle vi lasta och åka. Dagen bjöd på riktigt fint väder trots att det är tidig vår. På den här tävlingen hade vi med oss lite sällskap i form av Walle och hans matte Lisette. Med från vårt stall skulle även Labell med sin husmor, Linn. De hade ordnat sin transport på annat sätt och hann åka innan oss.
Snart var vi på väg och styrde kosan mot Fristad som ligger strax utanför Borås. Restiden var inte alls så lång utan vi var framme efter 1,5 timme eller så. Väl på plats fick vi lastat ur och precis bakom oss kom min vän Ulrika med sin Knabstrup, Isabella. Det var tack vare dom som vi andra hade hittat till den här tävlingen. Med Ulrika kom också en gemensam vän till oss, Anna-Karin, som skulle agera lite allt i allo/hästskötare under dagen. Man kan aldrig ha för många händer. Det var Western Riders Sjuhärad Borås som stod som värd för dagens drabbningar.
Efter startanmälan och när vi fått våra startnummer så gick vi tillbaka till Annie och gjorde henne klar. Allt gick som smort och snart satt jag på henne för att rida fram. Och det skulle visa sig vara lite svårt då själva framridningsbanan inte bara var väldigt liten, den var fruktansvärt dammig...
"Urk! Host! Pläää..!" (Annie verkar mer besvärad än hennes 2 stallkamrater av dammet..)
En bit bort fanns en yttig-pyttig kal fläck där man kunde rida. Eller nja, rida är väl att ta i, men man kunde kanske värma sin häst med lite tur. Vi red runt några varv, men jag tyckte underlaget var under all kritik måste jag erkänna.
"Åh WOW! Kolla in stenarna! Fräckt..!"
"Sluta stoppa mig! Jag vill ju SPRINGA!!"
"Blä.. Du är dum.."
"Tjolahopp!, säger Labell. Annie och jag gav upp på den här banan. Också.."
Efter ett tappert försök att uthärda all damm, så begav sig Annie och jag iväg bortåt gräsplanen till. Jag hade sett att andra red där och jag tänkte att jag nog kunde utforska det där området lite bättre. Annie behöver rastas ordentligt så hon är med inte bara i kroppen utan även i huvudet. Det finns ju såå mycket annat som kan ockupera en liten hästaskalle än en fånig tävling. =D
Sagt och gjort, kosan styrdes om inte mot Sherwoddskogen så mot nämnda gräsplan. Ha! Här fanns GOTT om utrymme och vi drog med oss Walle med sin pilot och herregud vad *underbart*! Massor av plats, och inte alls dammigt. Fina grejor med andra ord. Och det tyckte nog Annie med för hej vad det gick...
"Tjoheeeej!!! Släpp mig! SLÄPP MIG!! Kan fälv!!!!"
Rätt snart var det dags att samla ihop sig igen och bege sig bortåt banan. Det var bara att följa dammolnet. ;-) Vi stod en stund utanför då arrangören lyckats få så att vi alla från samma stall, men även Ulrika med sin Prick, startade efter varandra. Riktigt lyckat!
Vi hade alla skjortan utanför byxorna av någon anledning. Minns inte vem som påpekade det, men visst är det snyggare att ha skjortan nerstoppad ordentligt när man ska tävla... :)
Inget är som i väntans tider...
Och somliga hade inte ens med sig ordentligt med kläder utan fick låna från "fotfolket"... ;-)
Först in var Linn med sin Labell. De skötte sig absolut med den äran med tanke på vilka problem denna lilla häst har haft under vintern. Enda missödet var en liten skyggning när hon såg publiken samt att det ibland kan vara ruskigt svårt att få med sig ALLA hovar på samma gång när man ska backa.
Härnäst hade vi Ulrika med sin Isabella. Det här var ekipagets allra första westerntävling. Meningen är inte att de ska bli några fantomer inom denna disciplin, utan de var här för att ha roligt.
Näst på tur var Walle med Lisette som styrde. Även de skötte sig absolut exemplariskt! Walle kommer bli en *fantastisk* tävlingshäst om hans matte känner för det.
Och sedan var det Annie och jag...
Vi skrittade in på banan.. Alltså, en du-kommer-att-dö-om-du-sätter-din-fot-på-den-här-UTE-ja-UTE-banan!! För att förstå det här så måste man förstå att Annie ÄLSKAR att jobba. Det är inte det, men hennes "kontor" ska ABSOLUT bestå av 4 väggar och ett tak. Helst ljustätt och ljudisolerat. Helst. Och hon ska vara själv med sin förare. Inga andra i närheten och ABSOLUT INTE några SKYLTAR!!!
Sålunda skrittade vi in efter att de ropat upp oss. Jag kände hur Annie blev lite spänd. Hon hade inte haft möjlighet att få komma in på just den här banan tidigare. Vi tog oss fram, ett steg i taget till "startlinjen". Ställde upp oss. Och där låg heeeela stora ridbanan framför oss. Med en BOM mitt i vägen. Hur skulle nu detta gå? Och som om inte detta räckte, det satt 2 monster (som vi vanliga dödliga skulle kalla för domare) vid ena långsidan. Samma sida som vi skulle starta. Och där, bakom dom, de förhatliga *skyltarna*. Och allt detta på en och samma gång... Jag riktigt kände hur lilla Annie försökte krypa in i sig själv. Knasigt nog var jag själv inte alls nervös. Hade inte haft tid att bli det då jag fick agera "stötta" till alla de andra ekipagen och inge dom hopp och mod inför deras ritter.
Så ställde vi upp oss och skulle stå stilla. Stå stilla sa jag. Men eh... Annie lekte lite gunghäst. Hon tog ett steg fram. Och ett bak. Och ett fram. Och ett bak. *suck* Jag ville ha henne så lugn som möjligt innan jag satte igång och efter lite mild övertalning så stod hon still. I exakt 0,01 sekunder. Sedan nickade jag till domarna och vi var iväg!! Tjillevipp vad det gick! I skritt. Lååångsam skritt... Plötsligt ville åbäket inte gå riktigt åt det håll som jag tyckte banan låg. "Nja, sa Annie. Är du säker på att du har rätt? Ska vi verkligen gå MOT den där bommen? Är inte det typ som ett staket? Att man liksom inte SKA över där?? Nehej, du säger att det är rätt såhär..." *suck*
Vi anlände fram till bommen och vi kom över den. Med ett KLONK naturligtvis... Jag är övertygad om att det där klonket hördes över hela Borås. Nåja, inget att gräma sig över. Bara fortsätta. Upp i trav. Upp mot hörnet, runda det och sedan utmed kortsidan mot publiken. Nehej, inga problem med det nej. Lustiga häst... Nytt hörn och ner efter långsidan och runda kornerna. Nu började vi få upp farten lite! Inte så konstigt, det var ju mot grinden... Nytt hörn och utmed kortsidan. Lite segare nu men ändå god fart. Och så serpentiner på medellinjen, över bommen (KLONK uteblev!!) och upp mot kortsidan igen och ner över medellinjen. Stanna. Backa. Och stopp. Vi hade klarat det utan några större missöden! Helt otroligt. Nog hade jag fått jobba henne lite och öka lite när hon blev seg och sakta ner när vi kom emot grinden, men vi hade inte gjort bort oss! Banan hade vi klarat dessutom. Och det hade känts riktigt riktigt bra. Hur det än skulle gå med placeringen så hade vi gjort ett bra jobb. Det kände jag allt på mig.
Väl ute från banan så hoppade jag av och lät Annie vila sig under resten av klassen. Det hade hon absolut förtjänat.
Snart nog var det dags för prisutdelning och i och med den så skulle min dag vara förstörd, men som tur var så visste jag inte det då...
Här står hela gänget i Walk-And-Trot Western Riding klassen och väntar på resultaten.
En efter en lästes pristagarna upp och fick gå fram och hämta sina priser. Tyvärr hade 2 av våra kamrater gjort om sina mönster en aning så de fick inga priser i den här klassen. Lite förargligt, men så är det med tävlingslivet!
Strax kom vi till plats nr.3 och den gick till Ulrika med sin Isabella. Klassen i sig kanske inte var så viktig att få pris i för Ulrika, utan det var mer en personlig seger eftersom hennes älskade lilla Prick var så sjuk så sjuk i vintras. Det var inte ens säkert att hon skulle klara sig och Ulrika led och slet med sin häst under vinterns kalla månader. Det var minst en tripp till djursjukhuset i månaden för prover och behandlingar. Minen Ulrika gjorde går inte att beskriva, men jag ser den framför mig så fort jag tänker på det. De var absolut värda sin 3e plats. Inte för att de andra skulle vara dåliga utan för att jag vet vad det betyder för min allra bästa vän och hennes fina häst.
Min bästa vän Ulrika och hennes Isabella får en rosett för sin 3e plats. <3
Nu var där bara 2 kvar att få pris och lite började jag tveka. Tänk om jag trots allt red fel mönster? Kanske man inte skulle varit runt den där konan? Lisette sa genast, "jaha, du vann. Vad var det jag sa?" Inte trodde jag henne riktigt, men nog hoppades jag... Jag, som inte ridit regelbundet på över 10 år förutom det här sista 1,5 åren med Annie och tävlat, det har jag ju knappast gjort överhuvudtaget. Någonsin.. Fanns det en chans att jag faktiskt hade vunnit? Visst, klassen är en skräpklass. Mer en "prova-på", men för mig var det trots allt stort. Och man vill ju vinna om man nu ska ställa upp... ;-)
2an ropades upp och det var inte vi. Och så vinnare då; "Sophie Nordström på Cielo B Pretty Annie". Wow! Jag VANN faktiskt! Så jag visade Annie att skritta fram och ta emot vårt pris. En papp påse med lite saker i och en aldrig så flyktig tanke genom mitt huvud; "Annie gillar ju inte påsar.." Och sedan ryggade vi tillbaka.
"Hmm.. En papp påse... Jag gillar ju inte det! Det har jag väl ändå varit tydlig med? Eller? Har jag inte det kanske..?!"
En liten stund stod jag där. På medellinjen och var så glad. Jag hade uppnått mitt lite hemliga mål. Att vinna en klass under dagen. Inte visste jag att detta skulle bli den enda klassen jag red... =/
Speakern bad om ett ärevarv av vinnaren. Jag satt med tyglarna i en hand. Höll pappåsen i den andra. Gjorde en kalasfin fattning från stillastående till galopp. Galopperade ca 5 steg innan hela helvetet brakade lös. Annie kom på att påsen var absolut dödlig för små quarterston på 4 år så hon for iväg i en rasande galopp, samtidigt som hon bockade helt frenetiskt och liksom girade åt sidan på något sätt. Jag, mitt dumma nöt, höll krampaktigt tag i min påse. Och i tygeln med en hand. Efter ett par språng fattade jag att hon bockade, men tänkte att det här reder jag ut. Fortfarande med påsen i handen... Fråga mig inte varför jag inte släppte den... Strax därpå insåg jag att nej, det här skulle nog inte gå något vidare då jag såg att jag plötsligt stirrade rätt in i Annies bog. Sådär ska det ju inte vara. Eller? Och så såg jag marken komma oroväckande nära. Ok, bara att inse att jag kommer dimpa i backen. Och det har jag inte gjort på... 20 år? Jag har överhuvudtaget inte fallit av så mycket i mitt liv.
När jag väl slog i marken gick det som i slow motion. Jag kände hur jag först slog i höften (OJ!), sedan axeln (AJ!!) och sedan såg jag hur marken kom nära huvudet och hann tänka, inte bra, jag har ju bara hatt för en gångs skull då det är tävling... Och PANG så slog huvudet i... Och sedan blundade jag då det gjorde *attans* ont i axeln! Och där låg jag och lyssnade på hur Annie fick en *enorm* fart på sina små hovar. Jag hann fundera på tyglarna. Hur de låg. De är ju delade och jag ville inte att hon skulle skada sin mun genom att trampa på dom. Och jag hann fundera på min systers hatt. Tänk om jag hade förstört den nu? Och bootsen? Hade jag repat dom? Även de var min systers... Massa tankar och sedan tystnade hästens hovar. Bra. Hoppas Jörn fångat henne. Jag öppnade ögonen och försökte se mig omkring och hann fundera att det allt var lite pinsamt att jag ramlar av på tävling. Kan man inte rida ska man vara hemma! ;-) Men ögonen ville inte fungera. Jag såg på mina fötter. Hoppsan! 3 fötter på det benet! Vart kom alla dom ifrån? Är det någon annan här? Försöker sätta mig upp, men det bränner som eld i axeln! Shit, nu får jag säkert ett blåmärke där... Hör någon som ropar; "Ligg still!! Du behöver inte sätta dig upp!" Hmm.. Vem pratar människan med? Klart jag ska upp! Här kan jag ju inte ligga. Jag måste ta hand om Annie. Och jag ska ju tävla mer. Måste kolla sakerna med. Vad hände med påsen?? Försöker sätta mig riktigt, försöker få fatt på hatten. Attans vad många hattar det verkar ligga där. Och varför kan inte saker och ting vara stilla?? Någon sätter sig bakom och stöttar. Vänster arm funkar inte. Hmm.. En nerv kanske har fått sig en smäll? Nåja, det läker väl fort. Bara jag kommer UPP! Människan bakom mig pratar väldigt snällt. Undrar om jag har ont ute i axeln? Nej, det gör ont här, säger jag och pekar på nyckelbenet. Hon känner efter. Nej, inte brutet enligt henne. 2 till kommer fram och börjar "tävla" om vem som är högst utbildad rent medicinskt. Alltså, ärligt. Jag bryr mig inte. Hjälp mig UPP istället. Tävlingarna måste fortsätta och här sitter jag och ojjar mig. Efter en mindre undersökning av dessa snälla personer så ser jag Annie! Hon ser ut att må alldeles utmärkt. Och där är Jörn. Bra. Då ska jag bara upp så kör vi vidare. Människan bakom mig pratar fortfarande väldigt snällt och hjälper mig till slut upp. AJJJJ!! Vad det gör ont i axeln! Så att jag nästan tappar andan.. Har sällan haft så ont förutom när jag varit nyopererad i knät. Armen funkar fortfarande inte, men jag får väl hålla upp den då. Inget mer med det. Ber Jörn ta hand om Annie en stund till. Jag kan inte riktigt leda henne nu. Får tag i alla mina saker och världen har börjat snurra bra mycket mindre och vi går mot grinden. Speakern ropar ut att det verkar som om allt gått bra och alla hälsar och är så underbart vänliga. Många snälla ord ropar dom.
Väl ute från banan så kunde tävlingarna fortsätta, men vi gick bort mot transporten. Jag behövde få dricka något och sätta mig lite. Det var fasligt vad ont det gör... Trots allt funderar jag på om jag skulle kunna baxa mig upp på hästen och fullfölja tävlingen. Kan gå... Men så ser jag. Annies ena baksko sitter lite snett och jag inser att jag trots allt är besegrad. Denna gång. Fast vad ska Sandra säga... Först repar jag bootsen, förstör hatten, ramlar av hästen och beter mig allmänt som en nybörjare och dessutom har Annies sko hamnat på trekvart. *suck* Jag inser att den där skon MÅSTE av innan vi åker hem. Då hon har plates så kan hon ha otur och trampa av sig den i transporten med rejäla skador på hoven som följd. Och det skulle kunna spoliera tävlingssäsongen för Sandra. Oops..
Det var inte utan att det var en rejäl klump i magen jag hade när jag ringde Sandra och berättade vad som hänt. Konstigt nog trodde hon mig inte. Kanske för att jag i samma mening nämnde "vunnit" och "ramlat av". Jag gillar att skoja lite med henne och den här gången visste hon inte vilken del av samtalet som var sanning. Nu var ju båda delar det. ;-)
Jörn fick hjälpa till och sadla av Annie och göra iordning henne. Själv kunde jag knappt röra mig. Jag satte mig i bilen och fick av mig boots och fick bytt till vanliga skor. Bara det var ett mastodontjobb.
Snart nog kom Sandra och hon fick börja med att ta av Annies sko. Därefter så tejpade hon den med silvertejp så den inte skulle brytas sönder. Med tejpad hov och iklädd sitt fina täcke så tog vi lite fika, stolar och häst och gick tillbaka till banan och kikade lite på de som tävlade. Vi var ändå tvungna att vänta in Lisette som hade 2 klasser kvar. Själv minns jag inte så mycket av eftermiddagen måste jag erkänna då det inte släppte i axeln. Jag började misstänka att det kanske inte var så enkelt som de hade trott. Att jag bara fått en smäll och fått en påverkan på nerven...
5 timmar senare så hade Lisette tävlat sin andra klass för dagen och Walle och hon fick en rosett! ;-) De strök sig från sin sista klass, och tur var det då Ulrika skulle tävla i samma och den gick inte förrän ytterligare ett par timmar senare. Nu var jag helt färdig och kände att jag bara måste få komma hem. Om jag så skulle krypa hela vägen till Göteborg!
In åkte alla saker och hästar och hem for vi igen. Några erfarenheter rikare och nu i efterhand tycker jag att det var väldigt roligt att tävla och trots att det gick lite illa så har det absolut gett mersmak. Just i år kanske det inte blir så mycket mer tävlande för min del, men nästa år tänkte jag försöka mig på att komma ut på lite mindre tävlingar. Och prova reining som är Annies "riktiga" gren. Det kom fram en man och pratade med Jörn och han såg direkt att Annie var en reininghäst. Hon är tydligt byggd som en sådan.
Dagen efter, på måndagen, så pallrade jag mig iväg på kvällen till sjukhuset och visst var det brutet, nyckelbenet. Läkaren tyckte att jag hade ställt till det duktigt och undrade om jag hade hoppat. När jag berättade att jag red western och då framförallt reining så blev han som förbytt! Han visste precis vad det handlade om och han gillade när hästarna "gled" sådär när de skulle stanna och att de kunde göra sådana snabba spinn. Vi hade en intressant konversation och det var roligt att han trots allt var så positiv till ridning. Klart, han lade till att vore det inte för fotboll, motorsport och hästar så skulle hans liv som läkare vara riktigt drägligt. :)
Jag vill passa på att tillägga att den person som hjälpte mig på tävlingen att komma upp, ringde mig ett par dagara senare för att höra hur det var. Hon hade sett mig under dagen gå och hålla i min arm och blivit misstänksam. Och hon var inte alls förvånad när jag sa att det gått av. Jag kan för mitt liv inte komma ihåg hur hon ser ut, men rösten kände jag så väl igen när hon talade i telefonen. En fantastisk person! =D
