cielobprettyannie

Så var det dags för oss att träna för tränare! Sandra var iväg redan i mars upp till Strängnäs och tränade för Anders Josefsson. Med sig då hade hon stallkamraten Betti och Malin. Den träningen var för Annies uppfödare Steffen Breug. I isande kyla (ca -20 grader...) gjorde de ett kanonarbete båda hästarna. Steffen strödde sitt "magic powder" omkring sig och det var på detta "puder" som vi tränat fram till i Maj när Anders skulle komma. Anders och Steffen är kompisar och Anders tränar för Steffen så deras tekniker skiljer sig inte jättemycket åt, förutom på vissa punkter, vilket är en fördel för mig som inte kommit lika långt som min syster. Hon ligger ungefär 10 år före mig i utvecklingen... ;-)

Man skulle kunna tro att Maj skulle bjuda på schysst väder, men så var icke fallet. Även denna gång var det bitande kallt! Dessutom hade vår stackars tränare, Anders, opererat sig så han gick runt med kryckor och kunde inte ens värma sig genom att rida lite då och då på någon häst. Han stod ute i flera timmar och frös.. Brrrr...!



Sandra stod på pass hon med (med en cola burk i handen såklart!) och hjälpte till. Jag har inte tränat för en tränare på *väldigt* många år och det är mycket som skiljer sig från när jag började med western till nu. I stort sett är det lite samma som med engelsk ridning. Man ska samla och få hästen att jobba med ryggen. Skillnaden är att vi vill att hästen lär sig att bära sig själv på lång tygel utan att vi sitter och stödjer med handen. Det innebär inte att man låter sin häst gå och släpa benen efter sig och hålla huvudet som den vill. Det är fasligt jobbigt att samla upp och släppa ut. Svårigheten för mig är att veta när Annie håller huvudet bra. Det som, för mig som sitter uppe på, kan se ut som om hon går med huvudet före hand kan vara helt perfekt. Eller bakom hand för den delen... Det gäller att lära sig att *se* när det ser rätt ut. Och även att känna såklart när ryggen är med. Fast det är lättare! Våra westernhästar är ju rätt markbundna som synes av bilderna. Ingen energi spills på att lyfta benen högt! ;-)



Jag lovar att man blir helt slut efter ett pass på 30 minuter! Tillkommer gör framridningen på ungefär lika länge.

På min första clinic fick jag mest kämpa med att få henne att gå i form och behålla den. Under helgen hade vi tillsammans 4 pass, Sandra och jag. Jag valde att bara ta ett denna gång. Då det var så längesedan jag red så hårt ville jag ta det säkra före det osäkra och starta upp lite lugnt.

Vid den här tiden hade vi lite problem med att hålla Annie "på mattan". Hon var ganska pigg och lite bångstyrig minst sagt och var väldigt "spooky" för allt. Det kunde räcka att någon nös så hoppade hon 3 meter... Väldigt irriterande. Hon var dessutom ganska lätt i "framvagnen" och reste sig lite då och då. Inte heller något som står högt på min "like-lista". Jag tycker det är mycket otrevligt med hästar som reser sig och gör man då som Annie, en "spin" samtidigt så vill jag helst gå av. Jag föll av en gång för 100 år sedan när en häst stegrade sig så det gillar jag *inte*. Skam den som ger sig, numera känner jag att jag måste komma igenom det där och fortsätta så denna clinicen kom väldigt lägligt. Min syster hade också fastnat lite i utbildningen av Annie. Galoppombytena ville inte sitta och hon for iväg i ett rasande tempo och gjorde några riktigt seriösa försök att flytta Sandra från ryggen till backen... Utan att lyckas. ;-) Den häst som får av Sandra finns nog inte. Många har försökt, ingen har lyckats sedan Sandra blev "stor". Ska de lyckas får de nog gå omkull...
Båda fick vi lite nya verktyg att jobba med till nästa clinic.


(Kämpar med samlingen... PUH!!)


(Krama med handen. Tryck med benen. Helst allt på en gång. VARMT blir det!)


(Börjar få lite lite ordning på saker och ting...)

När det var min systers tur att rida så var vädret lite bättre och solen sken. Det blev faktiskt såpass varmt att hon kunde ta av sig jackan! Eller ja... Man BLIR varm av att rida Annie. Hon är en häst som kräver sin ryttare och ger inte mycket gratis. Åtminstone inte såhär i början av sin karriär. Hon behöver en hel del stöd och hon var ruskigt pigg när hon kom ut i paddocken... Så pigg att Sandra fick sätta på sina "Draw Reins".


(Annie är bra stark här... Och Sandra har inte den styrkan i armarna...)


(Sådärja... Lite bättre. Hon sticker inte lika mycket...)


(Jag var lite för snabb när jag fotade. Ett påbörjat stop.)


(Och så var det dags att ta av draw reinen! ;-) 

För er som inte känner till Draw Reins. Jag hittade detta på Wiki, visserligen på engelska, men principen är densamma som för ett engelskt martingal. De ser lite annorlunda ut och verkar lite annorlunda.

Draw reins in the western riding disciplines are always attached to the rings of the cinch (a western-style girth), usually on each side of a western saddle, run through the bit rings (either inside to outside or vice-versa, there is no firm rule, though the rein moves more smoothly if the inside goes to the girth and the outside to the hand), and then to the hands of the rider. They are rarely used in a two-rein system, usually are used alone or used with the regular bridle reins allowed to lay slack and not held by the rider. While use of the standard draw reins presents only mild controversy in western circles, a controversial use of this rein in western riding is its use on a curb bit, a practice that applies incorrect leverage, is dangerous, and creates an effect that some consider abusive.

Dessa tyglar är inte avsedda att användas jämt och ständigt och de ska användas med försiktighet. Annie "behövde" dom eftersom hon helt sonika bara drog iväg och det blev nästan farligt till slut och Sandra har inte den armstyrka som behövdes för att få stopp "på tåget" och istället för att sitta och slita så testade hon dessa tyglar. De hänger i stallet och varför inte använda dom om de nu finns? Mig veterligen så har de inte använts efter detta. ;-)