Skadan...
Så hände det då. Det som bara inte FICK hända!!! Det kom ett sms en tidig morgon där det stod att stona hade gått igenom stängslet. Annie hade fått en reva på ena benet men det verkade inte vara någon fara. Ve och fasa! Jag förstod av sms:et att det inte var någon omedelbar fara för henne och hon var knappast allvarligt skadad. Vi har så fruktansvärt bra stallägare så de kikar till hästarna ganska ofta när vi ägare inte är där. De behandlar alla hästarna som sina egna och hade Annie inte kunnat gå eller varit halt så hade de ringt. Nu kom ett sms. Alltså var hon knappast döende eller blockhalt.
Jag bestämde mig ganska kvickt för att vänta ut morgonrusningen i trafiken (jag måste igenom Göteborg för att komma ner till hästen och det är INTE kul att åka där när trafiken är som värst) och sedan åka ner ganska tidigt.
Väl nere gick jag ut i hagen med raska steg. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men vad jag såg var en häst, nej ett helt gäng utslagna ston som låg ner. Hjälp! Var hon kanske jättedålig iallafall?!
(Annie ligger längst bort här. Totalt utslagen!)
De andra hästarna reagerade när jag kom närmre och jag hoppades att lilla tjejen skulle titta upp hon med när hon hörde mig. Inte ville jag skrämma henne heller genom att smyga på henne. Hmm.. Klart, jag betedde mig väl som en papparazzi med kameran i högsta hugg smygandes på de stackars försvarlösa djuren ute i hagen. De hade ju varit ute på *äventyr* på natten!
Nåväl, jag småpratade med Annie och gick mot henne och då måste hon väl resa sig, eller? Nehej då. Hon låg allt kvar där hon lagt sig. Helt platt.
(Så här låg hon när jag kom fram till henne. Inte ett hårsstrå fladdrade när jag försökte få kontakt med henne.)
Jag pratade lite högre och försökte få kontakt med Annies hjärna. Snacka om att stänga av allt som händer runtomkring. Till slut ansåg hon att hon kunde bemöda sig om att resa sig upp, men bara lite. Alltså, hon är bara 3 och har man varit ute och svirat på natten så kanske man är trött??! Eller?! Sådan matte sådan häst... Nej, JAG är inte så värst morgontrött, men Sandra är! Och Annie, hon blir väl morgontrött när hon haft grejor för sig under natten.
Vid första anblicken såg det inte så farligt ut, hennes skador. Det var några rispor på höger framben. Jag tog in henne för närmare inspektion och eventuell omplåstring. På vägen in så ringde jag Sandra och talade om att det såg ändå rätt ok ut. Nu kanske många tycker att vi var lite väl upprörda över några rispor, men faktum är att Sandra haft sådan extrem otur med alla sina hästar förutom den allra första, Mille. Mille var en jättefin liten New Forest valack som introducerade Sandra och hela familjen i western ridningens förlovade värld. Det blev många tävlingar på denna lille killes rygg. Han är värd ett eget inlägg så kanske jag gör det framöver. Då ska ni få höra om en fantastisk liten ponny... Han tog Sandra till SM guld, Danmark, Gotland och vinst över alla dessa tyska quarterhästar nere på Flyinge. Han har en alldeles speciell plats i familjens hjärta. Tyvärr blev han bara 21 år, men han gjorde en annan familj lycklig på slutet. Sandra sålde honom aldrig utan han blev utlånad tills dess att han inte orkade längre.
Efter Mille kom ett fint litet quartersto som vi hade från det att hon var några månader. Charmy var en alldeles förtjusande liten fölunge. Vi har fått flera föl, men denna var särdeles rak och fin i sina ben. Kanske FÖR bra för med tiden så blev de lite krokiga. Och det utan att hon ansträngst genom ridning. Charmy blev en riktig liten "biff" på dessa pinnsmala ben och så fort vi satte igång med inridningen av henne så blev hon halt. Gång på gång på gång... Till slut tog vi med henne till en klinik där de fick gå igenom henne. Där fick vi tyvärr veta att hennes tillväxtzoner i framknäna inte slutit sig som de skulle och hon skulle bli obrukbar som ridhäst. Vi hade medvetet väntat med att registrera in henne i AQHA, så avelssto var inte heller att tänka på. Dessutom var detta med all säkerhet ett ärftligt fel så Charmy fick sluta sina dagar endast 5 år gammal. Och gud vet att vi *verkligen* försökte! Sandra stod utan häst - igen! Det fanns planer på att köpa en fin pleasure häst, ja pleasure. sandra var då rakt ingen reiningryttare vid den här tiden! Hon red allt annat (utom kossegrenar), men reining var uteslutet! Hon kunde bara inte hålla koll på det där med programmet! *haha* Vid något tillfälle peppade pappa henne och jodå, nu kunde hon allt programmet! In red hon på Mille och gjorde någon manöver och ut kom hon och Mille. Det blev visst fel håll... Och sådär var det. Hon testade reining ibland när pappa var på henne och det slutade alltid med diskning. Så pleasurehäst skulle det bli. Av olika anledningar köpte inte våra föräldrar denna pleasure häst. Hon var en vacker Bay Roan om jag kommer ihåg kortet rätt. Och det kanske var bra det, med tanke på vad som hände senare.
Efter Charmy var Sandra hästlös några år. Tills hon fick en ide om att köpa en ny häst. Hon hade hört talas om ett annat quartersto. Pleasure stam. Haltervisad med goda resultat. Allt var mycket lovande, men den hade ju fel färg... Brun... Men visst, jag hängde på med mitt gipsade ben och skulle titta på häst till syster! Jajamän! Upp till Grästorp for vi och hem åkte vi med den mest tokiga ide jag någonsin kommit på. Det bruna stoet, ja den skulle ju JAG ha! Och fuxen de visade, DEN skulle Sandra ha! "Felet" på fuxen var att hon var ja just det... REININGHÄST!
Så, med våran nyfunna käcka "plan" så åkte vi till banken och hämtade ut en kvarts miljon (helt ärligt...) och åkte tillbaka upp till Grästorp med en av våra morbröder som chaufför för att hämta hem våra nya fina hästar. Här skulle produceras tävlingshästar och senare avkommor till dessa båda fantastiska ston. Jodå! Hem igen och vi rensade ur våra föräldrars stall som inte varit använt på flera år och in baxade vi våra hästar och alla deras saker. Vi gör sällan något halvhjärtat min syster och jag. Min syster kunde inte vara på gården så mycket i början så jag hade lovat att fixa hästar mm med gipsat ben. Det går VISST. Fast att jaga hästar som sticker visade sig vara tufft även för mig. ;-)
Om vi återgår till Sandras nya häst då. Hon var ett alldeles underbart litet sto. Rörde sig smidigt och var extremt snabb och vändbar. Reyners Story, eller Story som hon kallas, visade sig vara en häst som lätt skulle kunna nå toppen. Hon var tränad av en av USAs främsta och hade kommit till Sverige via England bara några månader tidigare. Ganska snart kom de ut på tävlingsbanorna och Story var precis så bra som hennes prislapp utlovat.
(Titta på denna häst... Makalöst vacker..)
Och hon visade sig ha en spin som skulle göra vem som helst grön av avund.
(Sandra och Story spinner)
Nu ville tyvärr ödet annorlunda. Story hade skador i sina ben och Sandra lade många mil ner till Halmstad eller om det var Helsingborg för att utreda orsaken. Jag vill inte säga fel här om vad som var tokigt då jag inte riktigt minns så jag låter det vara bra så. Summa sumarum var att Story aldrig skulle kunna återvända till eliten. HADE hon fått vara hel så hade hon tagit Sandra hela vägen upp till toppen. Många toppryttare var ödmjuka inför denna häst. Man får bara en sådan här häst under sin livstid. Det var åtminstone vad vi har trott hela tiden...
Nåväl Story såldes som avelssto och hon har tjänat sin nya ägare väl och hon har gett avkommor som är top notch.
Efter Story var Sandra hästlös igen. Hennes dåvarande sambo åkte till USA för arbete i några månader och då passade min syster på att köpa sig en ny häst. Den vaaar ju så billig! Och hem kom en (brun.....) 2,5 årigt quartersto. Julia har sedan dess utbildats av Sandra. Att hon inte var av Storys kaliber var rätt så självklart, men Sandra hoppades ändå att hon skulle kunna få komma ut och tävla. Och det gjorde hon. Ett par gånger. Sedan ville medryttaren köpa Julia! Och Sandra var utan häst IGEN... Och det är HÄR som vår lilla AnniePannie kommer in i bilden.
Annie är ganska lik Story i sin kroppsbyggnad och så fin som hon blivit bara de senaste veckorna så bådar det oerhört gott för framtiden! Eller som Sandra sa, "som jag har LÄNGTAT efter en sådan här häst!!".
Nu kanske ni förstår vår oro när Annie skadade sig? Väl inne i stallet den där dagen så sköljde jag benet med vatten och jag gick igenom hela hästen och hittade en väldig massa skrapsår och "brännsår" efter el bandet. Jag var lite rädd för hälta så stallägaren hjälpte mig att titta medan jag sprang men lilla Annie travade (eh, tog sig fram släääpandes... Hon är inte lätt att trava vid hand. MYCKET onödig uppgift tycker Annie) på asfalten. Ingen hälta där inte. Såren var inte djupa, men jag fick en "dundersalva" av stallägaren som jag lade på där det var som värst.
(De värsta risporna på benet)
Efter omplåstringen valde jag att inte rida och anstränga henne. Om bara några dagar skulle vi ha clinic hemma igen för Anders Josefsson. Och helgen därefter var det dags för Annies allra första tävling! Så alltså, INGET fick gå fel och inga risker skulle tas.
Därför valde jag att gå ut och gå en liten sväng med vår lilla tjej. Det kan aldrig skada att röra på sig när benet är lite svullet men om man inte är halt. Sålunda traskade vi iväg.
(Hon var MÅTTLIGT road i början...)
Och hon ställde pliktskyldigast upp på "poseringsbilderna")
På vår lilla promenad så passerar vi en liten kurva och i denna kurva ligger det blå plast som täcker saker till några andra hästar (de tillhör inte oss). Denna blåa plast är Annie absolut helt övertygad om att den tänker ha ihjäl henne. Jodå, det är ganska många saker som faktiskt vill ta ihjäl en intet ont anande 3 åring. Om ni bara visste... Skuggor, vattenpölar, höbalar... Och blå plast. Annie har kommit på att man skyndsamt kan ta sig förbi det där farliga och då kan man kanske lura eländet! Och när det är gjort, stannar man och blänger ILSKET på det så att det stannar kvar på sin plats!!? Minsann! Detta har hon använt sin lilla hästhjärna till och tänkt ut aaaaalldeles själv!
(Titta bara! Annie ger den blåa plasten "onda ögat" och det måste ju fungera för inte heller denna gång (...) följde den efter henne.)
(Fast hon har allt ett väldigt snällt öga också...)
Vidare på vår lilla promenad så har vi en liten skog som man kan gå in i. Den är rätt så välgallrad så det är lätt att ta sig runt träden där inne. Annie gillar att strosa runt där. Hon får lära sig att lyfta fötterna och lyssna på skänklar. För att inte tala om alla spöken som är därinne... Ja, men hallå säger hon, det FINNS faktiskt spöken. Hon har kanske inte SETT dom, men nu ska vi inte märka ord här. Bättre och vara säker...
Just denna dag så red jag ju inte då utan vi gick in där och bara "var" lite grand. Jag ville ta kort, men Annie... Ja... Ni ser själva. Vår häst får ingen mat utan hon får hålla tillgodo med vad hon kan hitta. Pinnar... Rötter... Man ska inte skämma bort de små liven! ;-)
(Nam nam..... Eller...?)
(Hörde du??!!!! Jag sa ju att det SPÖKAR härinne!!!)
Efter en liten stund i skogen och ett antal missade fotoförsök och några som blev eh.. mindre lyckade så vände vi hemåt igen.
(Ganska kul i all sin "förfärlighet". Måste vara skönt att vara häst och inte behöva tänka på sånt där som att bli bra på kort!)
Väl tillbaka så fick Annie gå ut i hagen igen till sina vänner. Hon fick några förmaningar om att inte göra om det där med staketet igen. Hon sa att hon skulle se vad hon kunde göra. ;-) Skämt åsido, hon lallade snällt ut och lät sig väl smaka på gräset istället för de där torra pinnarna som hon tog för sig av i skogen. Annie vill väldigt gärna "känna" på saker med munnen. Precis som ett litet barn. =D
Jag bestämde mig ganska kvickt för att vänta ut morgonrusningen i trafiken (jag måste igenom Göteborg för att komma ner till hästen och det är INTE kul att åka där när trafiken är som värst) och sedan åka ner ganska tidigt.
Väl nere gick jag ut i hagen med raska steg. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men vad jag såg var en häst, nej ett helt gäng utslagna ston som låg ner. Hjälp! Var hon kanske jättedålig iallafall?!
(Annie ligger längst bort här. Totalt utslagen!)
De andra hästarna reagerade när jag kom närmre och jag hoppades att lilla tjejen skulle titta upp hon med när hon hörde mig. Inte ville jag skrämma henne heller genom att smyga på henne. Hmm.. Klart, jag betedde mig väl som en papparazzi med kameran i högsta hugg smygandes på de stackars försvarlösa djuren ute i hagen. De hade ju varit ute på *äventyr* på natten!
Nåväl, jag småpratade med Annie och gick mot henne och då måste hon väl resa sig, eller? Nehej då. Hon låg allt kvar där hon lagt sig. Helt platt.
(Så här låg hon när jag kom fram till henne. Inte ett hårsstrå fladdrade när jag försökte få kontakt med henne.)
Jag pratade lite högre och försökte få kontakt med Annies hjärna. Snacka om att stänga av allt som händer runtomkring. Till slut ansåg hon att hon kunde bemöda sig om att resa sig upp, men bara lite. Alltså, hon är bara 3 och har man varit ute och svirat på natten så kanske man är trött??! Eller?! Sådan matte sådan häst... Nej, JAG är inte så värst morgontrött, men Sandra är! Och Annie, hon blir väl morgontrött när hon haft grejor för sig under natten.
Vid första anblicken såg det inte så farligt ut, hennes skador. Det var några rispor på höger framben. Jag tog in henne för närmare inspektion och eventuell omplåstring. På vägen in så ringde jag Sandra och talade om att det såg ändå rätt ok ut. Nu kanske många tycker att vi var lite väl upprörda över några rispor, men faktum är att Sandra haft sådan extrem otur med alla sina hästar förutom den allra första, Mille. Mille var en jättefin liten New Forest valack som introducerade Sandra och hela familjen i western ridningens förlovade värld. Det blev många tävlingar på denna lille killes rygg. Han är värd ett eget inlägg så kanske jag gör det framöver. Då ska ni få höra om en fantastisk liten ponny... Han tog Sandra till SM guld, Danmark, Gotland och vinst över alla dessa tyska quarterhästar nere på Flyinge. Han har en alldeles speciell plats i familjens hjärta. Tyvärr blev han bara 21 år, men han gjorde en annan familj lycklig på slutet. Sandra sålde honom aldrig utan han blev utlånad tills dess att han inte orkade längre.
Efter Mille kom ett fint litet quartersto som vi hade från det att hon var några månader. Charmy var en alldeles förtjusande liten fölunge. Vi har fått flera föl, men denna var särdeles rak och fin i sina ben. Kanske FÖR bra för med tiden så blev de lite krokiga. Och det utan att hon ansträngst genom ridning. Charmy blev en riktig liten "biff" på dessa pinnsmala ben och så fort vi satte igång med inridningen av henne så blev hon halt. Gång på gång på gång... Till slut tog vi med henne till en klinik där de fick gå igenom henne. Där fick vi tyvärr veta att hennes tillväxtzoner i framknäna inte slutit sig som de skulle och hon skulle bli obrukbar som ridhäst. Vi hade medvetet väntat med att registrera in henne i AQHA, så avelssto var inte heller att tänka på. Dessutom var detta med all säkerhet ett ärftligt fel så Charmy fick sluta sina dagar endast 5 år gammal. Och gud vet att vi *verkligen* försökte! Sandra stod utan häst - igen! Det fanns planer på att köpa en fin pleasure häst, ja pleasure. sandra var då rakt ingen reiningryttare vid den här tiden! Hon red allt annat (utom kossegrenar), men reining var uteslutet! Hon kunde bara inte hålla koll på det där med programmet! *haha* Vid något tillfälle peppade pappa henne och jodå, nu kunde hon allt programmet! In red hon på Mille och gjorde någon manöver och ut kom hon och Mille. Det blev visst fel håll... Och sådär var det. Hon testade reining ibland när pappa var på henne och det slutade alltid med diskning. Så pleasurehäst skulle det bli. Av olika anledningar köpte inte våra föräldrar denna pleasure häst. Hon var en vacker Bay Roan om jag kommer ihåg kortet rätt. Och det kanske var bra det, med tanke på vad som hände senare.
Efter Charmy var Sandra hästlös några år. Tills hon fick en ide om att köpa en ny häst. Hon hade hört talas om ett annat quartersto. Pleasure stam. Haltervisad med goda resultat. Allt var mycket lovande, men den hade ju fel färg... Brun... Men visst, jag hängde på med mitt gipsade ben och skulle titta på häst till syster! Jajamän! Upp till Grästorp for vi och hem åkte vi med den mest tokiga ide jag någonsin kommit på. Det bruna stoet, ja den skulle ju JAG ha! Och fuxen de visade, DEN skulle Sandra ha! "Felet" på fuxen var att hon var ja just det... REININGHÄST!
Så, med våran nyfunna käcka "plan" så åkte vi till banken och hämtade ut en kvarts miljon (helt ärligt...) och åkte tillbaka upp till Grästorp med en av våra morbröder som chaufför för att hämta hem våra nya fina hästar. Här skulle produceras tävlingshästar och senare avkommor till dessa båda fantastiska ston. Jodå! Hem igen och vi rensade ur våra föräldrars stall som inte varit använt på flera år och in baxade vi våra hästar och alla deras saker. Vi gör sällan något halvhjärtat min syster och jag. Min syster kunde inte vara på gården så mycket i början så jag hade lovat att fixa hästar mm med gipsat ben. Det går VISST. Fast att jaga hästar som sticker visade sig vara tufft även för mig. ;-)
Om vi återgår till Sandras nya häst då. Hon var ett alldeles underbart litet sto. Rörde sig smidigt och var extremt snabb och vändbar. Reyners Story, eller Story som hon kallas, visade sig vara en häst som lätt skulle kunna nå toppen. Hon var tränad av en av USAs främsta och hade kommit till Sverige via England bara några månader tidigare. Ganska snart kom de ut på tävlingsbanorna och Story var precis så bra som hennes prislapp utlovat.
(Titta på denna häst... Makalöst vacker..)
Och hon visade sig ha en spin som skulle göra vem som helst grön av avund.
(Sandra och Story spinner)
Nu ville tyvärr ödet annorlunda. Story hade skador i sina ben och Sandra lade många mil ner till Halmstad eller om det var Helsingborg för att utreda orsaken. Jag vill inte säga fel här om vad som var tokigt då jag inte riktigt minns så jag låter det vara bra så. Summa sumarum var att Story aldrig skulle kunna återvända till eliten. HADE hon fått vara hel så hade hon tagit Sandra hela vägen upp till toppen. Många toppryttare var ödmjuka inför denna häst. Man får bara en sådan här häst under sin livstid. Det var åtminstone vad vi har trott hela tiden...
Nåväl Story såldes som avelssto och hon har tjänat sin nya ägare väl och hon har gett avkommor som är top notch.
Efter Story var Sandra hästlös igen. Hennes dåvarande sambo åkte till USA för arbete i några månader och då passade min syster på att köpa sig en ny häst. Den vaaar ju så billig! Och hem kom en (brun.....) 2,5 årigt quartersto. Julia har sedan dess utbildats av Sandra. Att hon inte var av Storys kaliber var rätt så självklart, men Sandra hoppades ändå att hon skulle kunna få komma ut och tävla. Och det gjorde hon. Ett par gånger. Sedan ville medryttaren köpa Julia! Och Sandra var utan häst IGEN... Och det är HÄR som vår lilla AnniePannie kommer in i bilden.
Annie är ganska lik Story i sin kroppsbyggnad och så fin som hon blivit bara de senaste veckorna så bådar det oerhört gott för framtiden! Eller som Sandra sa, "som jag har LÄNGTAT efter en sådan här häst!!".
Nu kanske ni förstår vår oro när Annie skadade sig? Väl inne i stallet den där dagen så sköljde jag benet med vatten och jag gick igenom hela hästen och hittade en väldig massa skrapsår och "brännsår" efter el bandet. Jag var lite rädd för hälta så stallägaren hjälpte mig att titta medan jag sprang men lilla Annie travade (eh, tog sig fram släääpandes... Hon är inte lätt att trava vid hand. MYCKET onödig uppgift tycker Annie) på asfalten. Ingen hälta där inte. Såren var inte djupa, men jag fick en "dundersalva" av stallägaren som jag lade på där det var som värst.
(De värsta risporna på benet)
Efter omplåstringen valde jag att inte rida och anstränga henne. Om bara några dagar skulle vi ha clinic hemma igen för Anders Josefsson. Och helgen därefter var det dags för Annies allra första tävling! Så alltså, INGET fick gå fel och inga risker skulle tas.
Därför valde jag att gå ut och gå en liten sväng med vår lilla tjej. Det kan aldrig skada att röra på sig när benet är lite svullet men om man inte är halt. Sålunda traskade vi iväg.
(Hon var MÅTTLIGT road i början...)
Och hon ställde pliktskyldigast upp på "poseringsbilderna")
På vår lilla promenad så passerar vi en liten kurva och i denna kurva ligger det blå plast som täcker saker till några andra hästar (de tillhör inte oss). Denna blåa plast är Annie absolut helt övertygad om att den tänker ha ihjäl henne. Jodå, det är ganska många saker som faktiskt vill ta ihjäl en intet ont anande 3 åring. Om ni bara visste... Skuggor, vattenpölar, höbalar... Och blå plast. Annie har kommit på att man skyndsamt kan ta sig förbi det där farliga och då kan man kanske lura eländet! Och när det är gjort, stannar man och blänger ILSKET på det så att det stannar kvar på sin plats!!? Minsann! Detta har hon använt sin lilla hästhjärna till och tänkt ut aaaaalldeles själv!
(Titta bara! Annie ger den blåa plasten "onda ögat" och det måste ju fungera för inte heller denna gång (...) följde den efter henne.)
(Fast hon har allt ett väldigt snällt öga också...)
Vidare på vår lilla promenad så har vi en liten skog som man kan gå in i. Den är rätt så välgallrad så det är lätt att ta sig runt träden där inne. Annie gillar att strosa runt där. Hon får lära sig att lyfta fötterna och lyssna på skänklar. För att inte tala om alla spöken som är därinne... Ja, men hallå säger hon, det FINNS faktiskt spöken. Hon har kanske inte SETT dom, men nu ska vi inte märka ord här. Bättre och vara säker...
Just denna dag så red jag ju inte då utan vi gick in där och bara "var" lite grand. Jag ville ta kort, men Annie... Ja... Ni ser själva. Vår häst får ingen mat utan hon får hålla tillgodo med vad hon kan hitta. Pinnar... Rötter... Man ska inte skämma bort de små liven! ;-)
(Nam nam..... Eller...?)
(Hörde du??!!!! Jag sa ju att det SPÖKAR härinne!!!)
Efter en liten stund i skogen och ett antal missade fotoförsök och några som blev eh.. mindre lyckade så vände vi hemåt igen.
(Ganska kul i all sin "förfärlighet". Måste vara skönt att vara häst och inte behöva tänka på sånt där som att bli bra på kort!)
Väl tillbaka så fick Annie gå ut i hagen igen till sina vänner. Hon fick några förmaningar om att inte göra om det där med staketet igen. Hon sa att hon skulle se vad hon kunde göra. ;-) Skämt åsido, hon lallade snällt ut och lät sig väl smaka på gräset istället för de där torra pinnarna som hon tog för sig av i skogen. Annie vill väldigt gärna "känna" på saker med munnen. Precis som ett litet barn. =D
Kommentarer
Trackback
