cielobprettyannie

Bara några dagar efter att Annie och hennes kompisar tyckte att det var en bra ide att dra igenom staketet så var det dags för clinic igen. Denna gång var det Anders Josefsson som skulle ta sig an sina adepter på Långås ännu en gång. Undrar om han börjar tycka vi är lite jobbiga? ;-) Det är ganska mycket "munhuggeri" (eh, är det ens ett ord!?) mellan honom och oss andra. Som vanligt var det alla quarterhästarna i stallet som skulle vara med. Nej, det är inte helt sant. 2 stod halta. Förutom de "undersköna" quarterhästarna (jaja, jag ÄR partisk till denna ras!) så ville några av stallets övriga medlemmar vara med. Plus några "inraggade" från omgivningarna. Så det blev fullt hus denna gång med.
Min syster och jag delade på Annie så vi fick 2 pass vardera. Första passet på lördagen kände jag mig lite ringrostig och tänkte att det kommer aldrig att fungera. Ibland är det sådär för mig. Ju mer jag försöker, desto värre blir det. Anders sa att det ändå såg ganska bra ut och han retade Sandra lite genom att säga att hon skulle se upp. Det skulle kunna visa sig att jag var en större talang än henne. Ja, tjena...

Annie och jag värmde upp på utebanan. Vädret var ganska ok för att vara en bit in i September. Lite kallt, men det regnade inte. Paddocken är normalt sett, i Annies ögon, en ganska farlig plats. Man kan aldrig vara helt säker på vad som döljer sig därinne. Den är dessutom rätt stor så det gäller att ha sina ögon på ALLT. Just idag tyckte Annie att det var ganska fånigt att ens försöka bry sig om att låtsas att den inte var farlig så hon reagerade på alla farligheter. Vinden, staketet, sanden... Ja, ni vet, sådana där *farliga* grejor! Alltid redo! Det är Annies motto och hon försöker leva efter detta så gott hon kan.


(Ok då, tycker du att vi ska gå åt sidan så GÖR vi väl det då. Du vet att det är lättare att gå rakt fram? Du vet det ja, och ÄNDÅ ska vi gå åt sidan...! Människor....)


(Galopp... Galopp... Galopp... Hmmm... Undrar om det finns något gott gräs att äta i min hage sedan? Värst vad sand de lagt här. Ett sandkorn.... Två sandkorn.... Tre sandkorn..... *gäsp* Jaha, ska vi byta varv?? Ok. Ett sandkorn..............................)

Till slut var det så vår tur att få oss en genomkörare så då gick vi över till ridhuset där Anders tog emot oss. Och där var det pang! Direkt in i händelsernas centrum. Ingen vila ingen ro, Anders kan verkligen konsten att köra sk**en ur en på 30 minuter. När vi var klara var jag helt slut och Annie helt sjöblöt, men jag klagar inte! Det känns att det händer något och det är det som är meningen.

Söndagen var ungefär likadan, med den skillnaden att vi var tvugna att avbryta clinicen en stund mitt på dagen. Jag red först på förmiddagen och Sandra var där så Anders fick en liten hjälpreda som viskade i hans öra att pressa mig ännu lite mer. Kraven ökade ganska rejält och den galoppen gick inte av för hackor. Eller nja... Det kändes nog värre än vad det egentligen såg ut. Annie och jag for runt som ett torrt skinn på volten och när jag tyckte att hon kan nog inte springa fortare så hör jag Anders ropa; "Använd skänkeln. Jag hör ingen skänkel. Skänkla så det HÖRS!!!" *haha* Och jag, jag försökte skänkla, och ha kvar Annie på rätt köl och sitta kvar... Det går rätt fort däruppe på hästryggen... Och efter en stund (typ 100 varv senare...) så hör jag någon ropa - "NU rider du! Du är RÖD i ansiktet." Ja, nu var det väl så att jag var både röd i ansiktet och SJÖBLÖT innanför kläderna.
Efter passet fick Annie sitt och vi, jag vi skulle på barndop!! Så hej och hå - hem till sandra så jag fick duscha och byta om och sedan iväg till Onsala där mitt gudbarn, Max, skulle döpas. Och vi kom dit med andan i halsen för att få... VÄNTA på de som ännu inte kommit. Vi var i tid åtminstone. Ceremonin i kyrkan var jättefin och efteråt åkte vi hem till min bror och svägerska för lite god mat och umgänge, men vid halv 4 stack vi tillbaka till stallet igen. Sandra hade ju sitt pass kvar... =D