cielobprettyannie

Andra halvan av 2011 var ett fyllt av både med- och motgångar. Så som det brukar vara i livet. Sandra och Annie tävlade flera gånger och jag var självklart med på alla tävlingar.

I Juni var vi iväg till Axvalla på en av Rein In Swedens tävlingar. Detta blev den sista tävlingen vi bodde i bilen kan jag lova... Fy för den lede vad det regnade! Det var lätt att hålla sig för skratt när man efter sista toabesök med tandborstning skulle rusa iväg till bilen som verkade stå flera kilometer bort. Vi skuttade mellan och över alla vattenpölar och var mer än genomdränkta när vi kom fram till bilen. Sliter upp dörren och ska försöka ta sig in genom bakdörren och kravla ur skorna (som är helt blöta...) och knöla sig ner i sin "säng" direkt. Mmmm... Inte någon jättehit! Och vi fick turas om att klä av oss och byta ut våra "fuktiga" kläder till torra så vi kunde sova. Bara för att upptäcka att kudden nog blivit lite blöt. Och kanske lite i sängen med... Vi skrattar gott åt det hela idag, men nu har vi ett rejält tält! Med ståhöjd! Och värmefläkt! En sådan lyx så det finns inte..

Själva tävlingen gick bra. Sandra vann RIS Non Pro Trophy och fick med sig en fin trofé hem. Alltid något att vara glad och stolt över. Att scoren blev 69 är ju inget att vara ledsen för åtminstone! =)

Juli var en tävlingsfri månad. Vi hade semester, Annie hade semester. Vi umgicks med familj och vänner och levde livets glada dagar. Annie umgicks med sina vänner och åt hela dagen lång i sin sommarhage...

Ganska snart var semestern över och allvaret tog vid igen och med det var det dags att tävla. I Augusti var det dags att sticka iväg till Axvalla igen. Detta har blivit något av Annies favoritbana att tävla på. Stor och publiken sitter inte alltför nära så hon får lite lugn och ro. Självklart hade vi lite förhoppningar. När det stämmer, så kan det gå precis hur bra som helst. Tyvärr är detta en sanning med en baksida. När det inte stämmer så kan det gå precis hur som helst. Bokstavligt talat... ;-)

Vädret höll sig bra mycket bättre denna gång, även om Axvalla visat sig vara ett ställe där alla väder är möjliga. Alltid. Och dessutom när man minst anar det...

Första klassen för helgen gav en fin vinst, minns inte längre scoren, då övriga klasser visade sig glänsa utan dess like! sandra hade slagit på stort och anmält sig till 3 klasser som gick klass i klass. Det innebär att man rider en gång, men man får tillgodoräkna sig scoren i alla klasserna. I praktiken är det så att rider man en score på 0, så gäller det i samtliga klasser, men rider man som Sandra gjorde, och fixar en score på 141,5, så fixar man en 1a plats i samtliga klasser! Och det var just det som hände. Som hon red!! Bilden sitter fortfarande fast på min näthinna och om man säger som så, att "plussa" på volterna är inte det allra lättaste, men det var just vad hon gjorde. En strålande glad Sandra kom ut från arenan efteråt och sa att hennes buckla på skärpet hade varit löst så hon hade haft fullt sjå me den, men av det syntes intet... När det sedan kommer fram andra och säger att hon red som en gud, så fattar man lite... Helt fantastiskt!

När kalendern gick in i September, så var det dags för den riktigt stora tävlingen September Rundown, som i år skulle gå av stapeln i Jönköping. På en ridklubb som ligger där. Förväntningarna var naturligtvis stora efter grand slamen i Augusti.

Anläggningen var riktigt fin för tävlingar, men själva underlaget i ridhuset var ett riktigt bottennapp. Annie stoppar bra, men ännu så länge stoppar hon inte på vad som helst. Och det fick vi se här. När det dessutom var så att läktaren gick utmed inte bara ena kortsidan utan även strax under taket utmed hela långsidan så visade det sig vara lite för mycket för våran lilla tjej. Sandra kämpade på, men Annie samarbetade inte alls. Och det var verkligen INTE ALLS. Minsta lilla ljud från läktaren under taket så hoppade hon till och stoppen... Tja, att ens kalla det stopp är att ta i för mycket. För att göra en lång historia kort, det gick inte bra. Inte alls bra. Och hem åkte jag med en bedrövligt nedstämd syster... Fast vi hade bott väldigt bra i vårt fina, stora tält. När vi väl fått upp det. (Tur att vi hade stallkamrater med oss...) Och när vi väl fått en plats det alls gick att tälta på. Inte kunde vi lista ut vart "campingen" var, utan vi fick ta hjälp av personalen som nog tyckte vi var stenkorkade. Den är ju därute? Där husvagnarna är? Jo... Men de står ju på asfalten? Vi behöver liksom lite jord/gräs/whatever som är lite mjukt så tältpinnarna går ner? Jaha? Så vi blev anvisade en plats utanför en annan och det var riktigt ok eftersom det låg ganska nära stallet. Bra tyckte vi. Först. Hästar för ett fasligt liv på nätterna... Nu vet vi det.

Vi hade åtminstone tur med storleken höll jag på att säga. Egentligen borde jag nog inte skriva detta, men det är en alldeles för bra historia för att låta bli. På kvällen/natten någongång slogs det upp ett annat tält. Ett mycket litet tält. Kupoltält, gjort för 2 personer. Från stallet kom 2 killar med sin uppblåsta madrass. En JÄTTEstor madrass. Sådan där från Jysk för 2 personer som är ca 40-50 cm hög. Den skulle in i kupoltältet. Och det trycktes, knuffades och fnissades när de klämde in den. Hur den kom in fattar jag inte än idag. Sandra och jag försökte först dölja att vi kikade, men jag lovar, vi stod säkert där med hakan på marken när de var klara. Jorå, in kom madrassen, men det var ungefär så mycket som fick plats därinne. Att något "står på fyra hörn" har man ju hört, men ett TÄLT?! Joråmensåatte, så var det. In kom killarna med. En natt. Natt nummer 2 stod tältet märkligt tyst och ensamt. vart killarna sov gick det rykten om, men det hör inte hit. En kul historia är det, och jag tackar dessa killar för en rejäl dos underhållning på kvällskvisten! Och jag blir än idag full i skratt när jag ser det framför mig... =)

Trots all bedrövelse tävlingsmässigt kom Sandra hem med en 4e placering i sin stora (och dyra..) klass. Visserligen var det inte fullt så många efter henne, men rosett fick hon och lite pengar på kontot.

Oktober till December var ganska lugna månader. Visserligen var det lite clinics för Steffen Breug och Kerstin Schröder, men så mycket mer hände inte egentligen. Sandra var ruskigt trött på allt vad hästar hette och Annie hängde på en skör tråd. Mot jul hade Sandra nästan beslutat sig för att sluta, men efter lite justeringar så hittade hon sakta, myyycket sakta tillbaka till lusten igen. Det som skulle bli en fantastisk helg med åtminstone ok resultat, blev helt det omvända. Man ska aldrig, ALDRIG sluta tävlingsåret med en tävling som är så katastrofal. Då tappar man gnistan...

I November, på min 40-årsdag faktiskt, så skulle jag träna för Kerstin. Hon frågade vad jag ville göra och jag bad om att få göra slide stops. Alltså, RIKTIGA slide stops. Inte de där mesiga där jag mer eller mindre bara stannar. Hon frågade hur mycket jag gjort innan. Eh... Inte alls? Sedan fick jag galoppera som en tok (så som det kändes) och till slut då stoppa. Ett par fick jag till riktigt bra för att vara min allra första gång "på riktigt" och det blev ett par meter åtminstone. Ett av de sista missbedömde jag lite varpå jag stoppade vid fel tillfälle och Annie studsade som när man kastar macka på vatten. Och vips hade jag en rejält stukad fot... Faktiskt så illa så jag nästan trodde den var bruten, men inte hindrade det från att göra ett par stopp till. När jag sedan satt av, kunde jag knappt gå och fick hoppa in i stallet med hästen. Jag började fundera på om jag skulle få med mig foten om jag tog av bottsen, men tänkte att det lär ju visa sig. Och jodå, foten satt faktiskt kvar! =) Väl hemma fick jag nytta av mina kryckor och lindor, så foten fick tillbringa natten i värmande bandage och dagen därpå kunde jag åtminstone linka fram. Trots detta missöde så gjorde jag ett riktigt stopp! Ett där jag gled med hästen... <3

Detta får sammanfatta andra halvan av 2011.