cielobprettyannie

Den här gången var det Sandras tur att tävla och nu var det en NRHA tävling. Väl framme efter en ganska jobbig resa med stark vind en bra bit (Sandras händer var RÖDA av ansträngningen att hålla emot!), så fick Annie bo in sig i helgens box medan vi satte upp tältet. För andra gången i vårt liv. Vi hade en illusion att det borde vara lättare nu? Vi hade ju gjort det en gång. I September... Vi hittade en fin plats mellan ett par husvagnar och tog fram sakerna och började. Antagligen såg vi väldigt "blonda" ut för det dröjde ungefär 1 minut så stod vår husvagnsgranne där och undrade om vi ville ha hjälp? Och ja... Det tackar man ju inte nej till? Enligt instruktionen så ska det ta 25 minuter för 2 personer att slå upp det, men nu var vi 3 (och 1,5 av oss var kanske inte till jättemycket hjälp faktiskt!) och det tog nog drygt det. Till slut kom det upp och vi kände oss mäkta stolta över vår fina boning för helgen.

Kvällen flöt på lugnt och stilla med vackert väder och vädret visade sig från sin ganska goda sida hela helgen. Inte så pjåkigt!

Morgonen därpå skulle jag vara en god syster och stiga upp i ottan för att ge Annie sin frukost. Det kunde ha flutit på bra och det hade inte ens varit värt att nämna, MEN jag kan ju aldrig göra något utan att det ska märkas, så det gjorde jag inte nu heller. Jag tog vägen via bilen som stod utanför tältet och tryckte igen dörren ordentligt efter mig. Eller, så trodde jag åtminstone. Sedan gick jag intet ont anande iväg och matade Annie. Medans hon åt fixade jag med box när min mobil ringer? Den enda jag kunde komma på som ringer kvart i 6 på morgonen var Jörn, men det stod Sandra på mobilen? Men.. Hon sover ju? I samma ögonblick som jag tog upp mobilen för att svara så hörde jag. Larmet! På bilen?! Jag fattade vad som hänt och i andra änden av luren hörde jag en något stressad Sandra som får ur sig "har du bilnyckeln??!!". Jag svarade bara ja och rusade ur boxen för att springa tillbaka. Nu hann jag bara ur stallet när Sandra kom som värsta löparen och fick fatt i nyckeln i vändningen tillbaka. Strax därpå fick hon av larmet och kvar stod jag... *skäms* Mmm... Hur var det nu? Man ska gå upp på morgonen, va? Man ska ju det. Och man kan ju lika gärna vakna kvart i 6 som vid 8 eller 9. Tycker jag. *hehe* Urk, vad pinsamt att väcka heeela campingen så dags. Men vädret var fint!

Senare var det dags för veterinärbesiktning och kanske gick Annie igenom då vi var snälla och lånade ut en stol till Fru Veterinär så hon slapp stå upp i ett par timmar i väntan på hästar att besiktiga. Eller så var det helt enkelt så att Annie var rätt ok. ;-)

Den här dagen var riktigt angenäm utan klasser i arla morgonstund för Sandra. Faktum var att det inte var dags förrän fram emot eftermiddagen. Så vi kunde ta det lugnt och titta på fina hästar i samband med frukosten. Sandras kompis var där med sin helt fantastiska pleasurehäst, Joy. Joy är fruktansvärt vacker! Minns inte exakt hur det gick, men har för mig att hon vann minst en av sina klasser.

Hur det än är och hur man än tror att man har massor av tid så blir det konstigt nog ändå dags till slut. Och det svåra med tävling är att försöka räkna ut hur lång tid alla klasser tar. I reining har man klasser som aldrig startar FÖRE en viss tid åtminstone, men de kan starta i princip hur lång tid EFTER sin tid om man har otur. Så man sitter där och räknar och räknar. Och räknar igen. Och sista timmen är man som på nålar IFALL man skulle ha fel och vi är båda så rädda för att det ska bli galet så rätt var det är så reser vi oss och nästan rusar iväg. Fånigt, men hellre för tidig än för sen. Annie kan ju stå med sakerna på sig på framridningen, men det är värre om man är så sen att man inte hinner rida fram ordentligt. För det behöver man på henne. Hon har alltid otroligt mycket energi inför första klassen och det ska tittas och fånas lite innan man kan jobba riktigt.

Bökeberg är inte Annies favoritarena. Varför vet vi inte riktigt. Själva arenan är gjord för reining med perfekt underlag, men ändå vill det sig inte riktigt. Den här helgen fick vi ihop 2 5e platser. Inte dåligt egentligen, men klart att Sandra blir besviken när det inte vill fungera. Lite stolpe ut... Fast FINA var dom!

Alltför snart var det färdigt för denna gången och vi lastade Annie för hemfärd. Det är en ganska dryg bit att köra, men vägen är bra så vi var inte hemma mitt i natten åtminstone.