cielobprettyannie

Annie fick en annan reskamrat i släpet denna gång. Fine valacken Storm och hans matte Rebecca fick hoppa in i laget då en häst skadat sig. Rebecca skulle minsann aldrig tävla. Jodå, så sa hon bara några veckor innan, men hon tog sig an uppgiften med bravur! Vilken kämpe!

Resan till Ulricehamn började i ottan, så som det bör när man ska tävla över dagen. Vägen till Ulricehamn går över, om inte stock och sten, så över ganska kuperade vägar. Bilen skötte sig denna gång även om den skrämde oss en gång när vi stannade till genom att trycka ut överflödigt vatten. *puh*

Den här dagen skulle visa sig bli helt kanon vad gäller vädret. Varmt, nästan FÖR varmt faktiskt. Arrangören hade ställt ut hinkar med vatten som alla hästar (och hundar!) kunde dricka ur. Den besökte Annie och jag flitigt.

Den här gången var det min uppgift att tävla i reining samt i western riding för laget. Här red jag lite senare på dagen så jag passade på att rida lite på förmiddagen när vi kom fram. Vi skulle ändå presentera lagen och arangören har som krav att man kommer in till häst. Och så här dags var det fortfarande ganska skönt ute. Längre fram på dagen blev det näst intill olidligt varmt.

Mitt på dagen var det lunchdags och inte bara vi skulle lite i magen utan Annie skulle ha lite hon med. Då transporterna stod en bit bort från ridhuset så gick vi dit för att få lite lugn och ro.

Efter lunch började det dra ihop sig till min första start. Western riding stod först på schemat. Rider man western riding så får man inte ha skydd på benen. Rider man reining så måste man visserligen inte, men jag vågar då inte rida Annie utan skydd där. Så, på med sadel och träns samt att jag fick byta om till mörk lagskjorta och jeans och chaps! *svettigt* Är det tävling så är det och jag hade ridit ganska ordentligt på förmiddagen så nu behövde jag bara värma lite.

Själva mönstret var rätt kul med 2 galoppombyten och det kändes ganska bra. Hon slog i bommen. Förstås. Någon annat hade inte varit att vänta faktiskt. Det visade sig att vår prestation räckte till en 1a plats i klassen!

När western riding var klar så gick vi och ställde oss med alla de andra i väntan på nästa klass, reiningen. Det blev till att stå i skuggan och dricka och slöa. Stackars hästar som tyckte detta var varmt och jobbigt.

När vi stod där i lugn och ro under korkeken, eh trädet, så hör jag någon som säger att vi ska titta på den fina virvelvinden som far runt i paddocken bakom oss. Så alla vänder sig dit och tycker det der lite häftigt ut då den är ganska så full av sand. Snart tappar jag intresset i värmen och vänder mig framåt igen varpå jag hör någon som ropar "den kommer hitåt!!". Jag hinner bara undra vart jag ska göra av oss samtidigt som jag vänder hästen så hon inte ska bli rädd när vinden slår emot henne bakifrån när hela eländet är över oss. Där kan man snacka om stark vind som dessutom är FULL av sand och grus i mängder! Det blir lite kalabalik en stund med hästar och folk överallt och hattar som far av och glasögon som hamnar på sned och Annie och jag tar något skutt framåt samtidigt som hon gnäggar till väldigt märkligt. Precis som ett föl som ropar på sin mamma. Det hela är över på bara någon sekund eller två men lämnar efter sig massor av skräp på oss alla. Jag fick sopa bort från hela mig och hästen och i alla skrymseln och vrår. Det var riktigt otäckt och den var så lokal. Det stod massor av hästar och folk utanför arenan, men det var inte alla som ens uppfattade att det hände något. De som stod vid ridhuset på väg in hade inget märkt! Mycket konstigt då det kanske var 20-25 meter dit bort. Jag hoppas jag aldrig behöver uppleva detta igen och det var inte jättelätt att samla ihop sig för att gå in och tävla kort därefter.

Annie har ett stort behov av att få se banan innan hon går in där och i reining får man alltid göra det så man som ryttare kan avgöra hur underlaget är innan man stoppar bland annat. Jag hade inget hört att man skulle få komma in innan klassen, men rätt som det var ropar de ut att alla reiningryttare ska få lov att komma in. I 5 minuter... Panik! Skydden ligger kvar uppe vid släpet! Hade totalt glömt att de inte satt på då jag i princip aldrig rider utan. Sålunda fick jag skicka käre sambon som ilade upp och hämtade och med hjälp av vår lagledare så fick vi dessutom på dom innan jag skulle in och prova banan. Banan ja... Detta var ett helt vanligt ridskoleridhus = vanligt manegedamm som underlag = helt värdelöst att stoppa på. Så som det har varit på alla allsvenskans deltävlingar. Man kan inte begära annat heller då det krävs lite annat för att kunna stoppa ordentligt. Nackdelen med "skräpunderlag" som detta är att hästens hovar kan "hugga tag" i underlaget på ett annat sätt än vad som är tänkt vid stopp och det kan skrämma hästen från att göra fler försök alternativt, i extremfallet, skada hästens ben. Så det var inte aktuellt med några flashiga sliding stop. Fast det var det nog inte från början heller. ;-) Hur duktig häst man än har som stoppar bra så måste den ha hjälp av piloten och den här piloten är ingen säker "stoppare" på något sätt. :) Så planen var att rida fina rundowns och helt enkelt bara stanna. Så var planen.

Väl inne på banan visade det sig att vi inte hade gått igenom planen riktigt, Annie och jag. Annie höll sig visserligen till planen när det gällde rundowns, men jag "vann" inte. Nej, det gjorde jag inte. Men, jag förlorade nog inte heller. Man kan väl säga att det blev 1-1 mellan Annie och mig.  Det började katastrofalt med ett JÄTTESKUTT över en nedrans solkatt som letat sig fram på ridhusgolvet just i vår väg när vi skulle starta volten i galopp. Jodå, Annie hade plötsligt blivit en hopphäst. Fast hon bättrade sig och hoppade lite mindre varvet efter och i bytet, men skuttade, det gjorde hon. Åbäket. Påföljden blev att vi kom på en hedrande (...) 7e plats. Snopet på en häst som absolut har potential att vinna. Vi skyller på piloten. Det gör vi. Annie märkte att jag inte riktigt kunde korrigera henne, så varför skulle hon skärpa sig? När jag senare skickade sms till Sandra, som inte kunde vara på plats just idag, så hade hon tänkt skicka tillbaka "vad hände" just med tanke på att en 7e plats är en under prestation av oss. Hon var snäll som lät bli och istället skickade "ring mig när du kan". Det är syskonkärlek det. <3 *hehe* Vi talar inte om scoren. Nepp, det gör vi inte. Vi kan säga att det blev ett bottennapp. Så långt sträcker jag mig gärna.

I och med att vi klarat av reiningen, eller ja, ridit den åtminstone, så var tävlingen slut för dagen för Annie och mig. Vi sadlade av och väntade på övriga samt att ledningen skulle komma med ett resultat. Och vilket resultat vi fick! En 1a plats för laget!! Jag tror vi alla blev väldigt överraskade, men självklart oerhört glada.