Dagen när Ulrika blev omvänd...
...till westernryttare? Naaaaa... Knappast! =D Min allra bästa vän, Ulrika, är trots allt inte den som är den. Hon testar gärna nya grejor och till detta hör westernridning. Hon har ridit i ungefär lika många år som hon är gammal och nej, jag säger inte hur gammal hon är. Man talar väl inte om "damers" ålder?! *haha*
Ulrika har inte ridit western innan utan hon rider engelskt. Dvs. flyger och far över hinder eller harvar runt ridbanan i dressyr. Även Sandra och jag har tillhört de "otrogna" i ett tidigare liv, men vi såg ljuset någon gång under 1990-talet och på den vägen har vi fortsatt. Fast till Ulrikas försvar får jag nog säga att hon ändå har valt något av en medelväg när hon äger jordens *prickigaste* häst. Och vi alla vet ju att det förekommer Appaloosor i westernridning. Fast Ulrikas Isabella är av dansk härkomst. Av rasen Knabstrup. =D
Det var på en måndag som vi hade bestämt att Ulrika skulle invaggas i westernvärlden och få prova på Annie. Det ska medges att detta är något av ett hedersbetyg till Ulrika. Att få prova "världens finaste Annie". Sedan Annie kom till oss så är det egentligen bara Sandra och jag som ridit henne. Plus 2 andra som mest bara suttit lite. Ulrika skulle bli "No.5".
När dagen var kommen så packade vi in oss i varsin bil och åkte till stallet. Ulrikas söta dotter, Saga, var med. Vi kunde behöva lite moraliskt stöd av Saga. Hon är trots allt 4,5 månad så det är dags för henne att börja vänja sig vid stallivet. ;-) Och som Saga stödde oss! Hon knorrade och gapade lite, medans mamma red och jag drog den stackars ungen fram och tillbaka genom och över de små groparna i ridhuset. Fick hon inte hjärnskakning då så lär hon aldrig få det.
Ulrikas värsta farhåga var att inte kunna styra eller få stopp på ekipaget. Jag sa att det var det minsta problemet eftersom Annie svänger dit man tittar. Eh, nej, sa Ulrika. Det gör hon inte. Troligen slappnade Ulrika av lite VÄL mycket så hon glömde ta med sig kroppen dit hon tittar och då vet inte Annie vart hon ska gå. =D Efter en liten stund tillsammans så började de hitta varandra och Ulrika var fantastiskt duktig! Hon red runt i ridhuset som om hon aldrig gjort annat. Självklart finns lite att jobba med, men Rom byggdes inte på en dag. Sandra vill gärna ha en lektion framöver för oss båda och det vore ju ett toppentillfälle att få lära sig lite mer. ;-)
Tyvärr väldigt dåliga bilder, men kameran lät sig inte luras att vi var utomhus så den tog bilderna som om jag stått inomhus... =/
Ulrika har inte ridit western innan utan hon rider engelskt. Dvs. flyger och far över hinder eller harvar runt ridbanan i dressyr. Även Sandra och jag har tillhört de "otrogna" i ett tidigare liv, men vi såg ljuset någon gång under 1990-talet och på den vägen har vi fortsatt. Fast till Ulrikas försvar får jag nog säga att hon ändå har valt något av en medelväg när hon äger jordens *prickigaste* häst. Och vi alla vet ju att det förekommer Appaloosor i westernridning. Fast Ulrikas Isabella är av dansk härkomst. Av rasen Knabstrup. =D
Det var på en måndag som vi hade bestämt att Ulrika skulle invaggas i westernvärlden och få prova på Annie. Det ska medges att detta är något av ett hedersbetyg till Ulrika. Att få prova "världens finaste Annie". Sedan Annie kom till oss så är det egentligen bara Sandra och jag som ridit henne. Plus 2 andra som mest bara suttit lite. Ulrika skulle bli "No.5".
När dagen var kommen så packade vi in oss i varsin bil och åkte till stallet. Ulrikas söta dotter, Saga, var med. Vi kunde behöva lite moraliskt stöd av Saga. Hon är trots allt 4,5 månad så det är dags för henne att börja vänja sig vid stallivet. ;-) Och som Saga stödde oss! Hon knorrade och gapade lite, medans mamma red och jag drog den stackars ungen fram och tillbaka genom och över de små groparna i ridhuset. Fick hon inte hjärnskakning då så lär hon aldrig få det.
Ulrikas värsta farhåga var att inte kunna styra eller få stopp på ekipaget. Jag sa att det var det minsta problemet eftersom Annie svänger dit man tittar. Eh, nej, sa Ulrika. Det gör hon inte. Troligen slappnade Ulrika av lite VÄL mycket så hon glömde ta med sig kroppen dit hon tittar och då vet inte Annie vart hon ska gå. =D Efter en liten stund tillsammans så började de hitta varandra och Ulrika var fantastiskt duktig! Hon red runt i ridhuset som om hon aldrig gjort annat. Självklart finns lite att jobba med, men Rom byggdes inte på en dag. Sandra vill gärna ha en lektion framöver för oss båda och det vore ju ett toppentillfälle att få lära sig lite mer. ;-)
Tyvärr väldigt dåliga bilder, men kameran lät sig inte luras att vi var utomhus så den tog bilderna som om jag stått inomhus... =/
Kommentarer
Trackback
