cielobprettyannie

På Julafton var det dags för den traditionsenliga ritten på morgonen. Vi samlas i stallet och pyntar hästar och oss själva och ger oss iväg på en liten ritt runt Långås, sjungandes med vackra stämmor "Grisen har rymt".. Eh, neeee... Kanske inte vackra stämmor och "Grisen har rymt" tillhör väl inte heller favoriterna. I övrigt så är det väl med sanningen överensstämmande. Typ.

Jag åkte själv denna vackra, men mycket kalla morgon till stallet. Termometern visade inte mindre än -17 hemma, men var upp på behagliga -15 väl i stallet.. (*brrrrr*) Med mig hade jag lite glitter som jag tänkte linda in stackars intet ont anande Annie i. Hade hon vetat vad som komma skulle så kanske hon hade stuckit till skogs.

Väl i stallet så knatade jag in i sadelkammaren och byltade på mig ungefär allt som fanns i skåpet. Hmm... Kanske man skulle kunna röra sig med? Det vore ju rätt käckt om jag faktiskt kunde komma UPP på hästen åtminstone. Som det var nu hade jag en arm eller ett ben i varje "hörn". Nej, det gick ju inte. Jag fick allt baxa av mig lite igen. PUH! NU var jag åtminstone varm.

Väl vid Annies lilla "lya" så mötte hon mig i dörren. Lite undrande vad som försiggick. Inte brukar det vara sådan aktivitet såpass tidigt på morgonen? Jag var där vid 8-halv 9 och det var nog de flesta andra med. Annie fick sig en liten avhyvling med borsten och hon kläddes i sadel och träns. Nu skulle det roliga börja! Att pynta henne! PYTTSAN sa Annie. Inte ville hon ha något glitter och krafs i sin man. Svansen gick väl an, den är ju "därbak". Flätan tog jag upp som hon brukar ha och lite försiktigt redde jag ut den. Och konstaterade att den nog behövde sig en rejäl tvätt, men det är bara inte att tänka på när tempen är nere på såhär många minusgrader. Vill ju inte att stråna ska frysa och gå av.
Nåväl, svansen fick en liten fläta bara (det var väääldigt kallt att stå och fläta och pynta svans i kylan utan vantar upptäckte jag.) och en liten glitterbit hängde jag på den. Dags för manen då. Jag stod där och gjorde 2 flätor i manen och rätt som det var så skulle jag kika på något och kände hur min mössa sa "svooosch"!! Och där stod Annie med den i munnen. Jag kan slå vad om att hon log lite. =) Mössan tog jag tillbaka och jag fortsatte pyntandet. Här var hon inte alls på humör för något fånigt glitter i manen. Hon kikade bakåt och tyckte det var lite otäckt, men efter en liten stund fann hon sig. Så som hon brukar. Älskade lilla häst.

När jag var klar, jag nöjde mig med 3 glitterbitar bara, så hämtade jag Lisettes roliga huvudbonad som ser ut som renhorn som hästen kan ha på huvudet. Jag satte dit den och funderade väl inte så mycket på det när jag ser Annies ögon bli stora som TEFAT och hon tänkte skygga bakåt in i boxen. Snabb som en vessla, jo, jag KAN faktiskt skynda mig, så slet jag av huvan och då var allt bra igen. Lisette, som har sin fina Walle i boxen mittemot sa vad jag tänkte. Strunta i den där. Det räcker nog ändå att ha glittret samt att rida ut med alla de andra. Annie har aldrig varit ute med så många av de andra på samma gång och nu var det ju ett tag sedan det ens gick att rida ut... Och pigg var hon. Det märkte jag ju... ;-)

Samlingen skedde i ridhuset och jag passade på att rida fram ganska ordentligt så Annie inte skulle vara alltför pigg ute sedan. Lite foton skulle ju tas, men min kamera är mer än lovligt senil så bilderna blev kalasdåliga... Några kan jag dock bjuda på ändå.


"Alltså, har jag fattat rätt? Vi ska alltså rida iväg ut och sjunga??! Allvarligt - har du HÖRT min sångröst??? Nej, kan tänka mig det. Det har nämligen inte jag heller..."


"Åååhhh.... Vad tråkigt. Kan vi inte bara hitta på något själva? Jag vill inte vänta längre! Vill inte!! Vill inte! Vill inte......"


"HEJ Walle!! Vill du gå bredvid mig på vägen???" Annie flörtar hejdlöst med "sin" Walle...


Fina, sötaste Walle-pojken... Hans ryttare skränade rätt bra på hans rygg, men han bara traskar runt... Tänk att Annie och Walle är lika gamla. =)

Efter en halvtimme eller något var det så dags att ge sig av ut på vägen. I stundens hetta missade vi att halva styrkan inte riktigt kom med, och de försökte förtvivlat ropa efter oss, men mitt i all sång och knarrade snö under hästhovarna fanns det inte en chans att någon skulle höras.... Så vi knatade glatt på. ;-) En bit bort igenom upptäckte vi att en del inte kommit med så då fick vi stanna och invänta dom. Och då kröp kylan verkligen på. Det var *ruskigt* kallt och vinder bet riktigt i kinderna. Stackars Linn frös så mycket att hon helt enkelt klädde av sin Labell täcket och virade det runt sig själv. Just då önskade jag att jag oxå varit så smart så jag tagit ett hästtäcke med mig.

När vi nådde "vägens ände" (för dagen) så bjöds vi på pepparkakor och varm glögg av Miriam. Jag hade suttit av då det var uppenbart att det var lite mycket för Annie. När Miriam kom med pepparkaksburken så DÖK hon nästan ner i den innan jag hann blinka och Miriam sa att hon så gärna fick ta en pepparkaka. Nja, Annie hade nog grävt ner mulen och rotat runt tills det bara fanns smulor kvar så det gick inte för sig. Annie fick smaka på en istället, men hon bestämde rätt snabbt att det var inget för henne. Så kakan blev mosad och slängd i bitar på marken. Sedan kikade hon piggt omkring sig - "Glögg kanske??????" Men nej, där gick gränsen, så det blev ingen glögg för lill-tjejen denna jul. Kanske nästa när hon är fyra?? ..........neeeeeeej......... Tror inte det... =D

Ganska snart var vi på väg hemåt igen. Folk och fä frös rätt så bra nu och några klagade på att det antal tår de hade haft med sig till stallet på morgonen kanske inte riktigt fanns på plats längre. Trots att det var så "burr-kallt" så var det ett helt fantastiskt väder för att vara julafton och vi kunde inte hoppats på bättre. Det *kändes* verkligen som julafton.



Annie och jag gick sist i tåget på vägen hem tillsammans med Malin och hennes Betti. Annie var mycket lugnare nu när jag inte satt på och honverkade tycka att det trots allt var rätt så trevligt att göra något annorlunda. Vi mötte några hundar på vägen, men de bekommer henne inte trots att de gjorde allt för att skälla ut henne. En hund var lös och sprang runt benen på ett par hästar. Ren tur att vi har så snälla hästar så den inte blev sparkad...
Flera människor tyckte det var roligt att se oss på julaftonsmorgon såhär och förhoppningsvis gör vi om alltihop igen Julen 2011. Kanske Annie har lite mer pynt på sig då? Vi får helt enkelt börja träna.