Ofrivillig vila... Juldagen till.....?
Ja, det var ju meningen att vi skulle fortsätta träningen och uppladdningen inför 2011 års tävlingssäsong, men se det tyckte inte Annie.
Dagen efter julafton och den trevliga julritten så skulle jag göra henne iordning för ett litet pass i ridhuset (någon annanstans var bara inte att tänka på.) Vägarna var glashala och vädret var överhuvudtaget inte på någons sida. Möjligen sin egen.
Just på juldagen med så hade vi varit hos Annies människors mormor på lite julmat och lite firande för de som bor i den delan av vårt avlånga land. Tidig förmiddag hade vi samlats i stallet för att samåka upp till den enorma metropolen av Nossebro. Det är nämligen där som Annies människors mormor bor numera. Där och i närheten bor också mormors 2 andra barn. Sönerna Roland och Roger med sina respektive. Så det skulle bli en trevlig tur dit upp för att se att alla var som de skulle. Sålunda kom Sandra med sin lilleman åkandes i sin kanonsnygga Audi (ja, det är ju bror som valt ut den kan man säga.) och vi ställde skrället Volvon på stallets parkering då vi trodde att det skulle gå i en susande fläng på vägen upp till Nossebro med den skitsnygga Audin. Och susar, det gjorde det kanske. Men inte av fart utan mer av snön som for förbi fönstren och över vägen och runt hela bilen så man knappt såg vad som var fram och bak på eländet. Sandra är en klockren förare normalt sett, men denna dag var det oerhört halt dessutom och lilleman, han var lite pratglad och retade sin mamma så det gick långsammare och långsammare innan Sandra gav upp och placerade Jörn bakom ratten. DÅ susade bilen!!!
Och vi andra lekte leken "Gul Bil" lite till som vi gjort i stort sett hela resan. Vann gjorde lilleman. Och vann gjorde han särskilt när han tyckte att snön skulle vara gul. Då kunde man ju vinna hela tiden för snö, det var det väääldigt gott om. Innan resten av sällskapet kom på att gul snö, njaee, det kanske inte är någon stor hit... Bläää... *hihi*
Hemvägen gick lite bättre. Bilen susade med Jörn bakom ratten och Jörns "genväg" till Nossebro som vi tog upp och som tog oss ungefär dubbelt så lång tid som normalt togs inte på hemvägen. Det gjorde inte heller de andra 2 bilarna med bror, svägerska, mor, far och barn i. De körde alldeles tokigt på vägen upp så de var definitivt inte imponerade av Jörns "genväg". Så det blev den vanliga vägen hem och vips var vi på stallbacken igen!
Där skickade den eminenta Audin ut oss på bar backe och sedan susade, nej, lunkade, den hemåt Onsala med sitt sällskap. Kvar stod vi i vinden och frös. Och det innan vi ens kommit in i stallet. Väl därinne var klockan ganska sen så det skulle bli en kortare tur. Var det då alltså tänkt, men så blev det nu inte. När det var dags att lyfta bakhovarna och göra rent dom så upptäcktes till vår förvåning att ena skon spruckit nästan helt igenom medan den andra hade början till en spricka. Så det blev till att bortsa och pyssla lite istället innan lilla Annie-tjejen fick gå in i sin etta med vattenvrå och äta lite hö. Annie var nog inte så jätteledsen, men vi var desto mer förbryllade över detta. Och just nu när "hovis" garanterat inte fanns tillgänglig sådär lätt med tanke på alla helger mm.
Kontakt togs med Sandra som är den som sköter kontakt med hovslagare. Hon skulle göra sitt bästa och trots hennes allra bästa blev det inte bättre än att Annie fick vila. Till den 3 Januari året därpå. =)
Man ser sprickan mitt på skon, mot tån. Jag tror att det blev hög belastning på tån pga broddarna. Skon var återanvänd och den görs av hovslagaren själv då det är så speciella skor. Man kan inte tro att den bara suttit på i ca 3 veckor!
Dagen efter julafton och den trevliga julritten så skulle jag göra henne iordning för ett litet pass i ridhuset (någon annanstans var bara inte att tänka på.) Vägarna var glashala och vädret var överhuvudtaget inte på någons sida. Möjligen sin egen.
Just på juldagen med så hade vi varit hos Annies människors mormor på lite julmat och lite firande för de som bor i den delan av vårt avlånga land. Tidig förmiddag hade vi samlats i stallet för att samåka upp till den enorma metropolen av Nossebro. Det är nämligen där som Annies människors mormor bor numera. Där och i närheten bor också mormors 2 andra barn. Sönerna Roland och Roger med sina respektive. Så det skulle bli en trevlig tur dit upp för att se att alla var som de skulle. Sålunda kom Sandra med sin lilleman åkandes i sin kanonsnygga Audi (ja, det är ju bror som valt ut den kan man säga.) och vi ställde skrället Volvon på stallets parkering då vi trodde att det skulle gå i en susande fläng på vägen upp till Nossebro med den skitsnygga Audin. Och susar, det gjorde det kanske. Men inte av fart utan mer av snön som for förbi fönstren och över vägen och runt hela bilen så man knappt såg vad som var fram och bak på eländet. Sandra är en klockren förare normalt sett, men denna dag var det oerhört halt dessutom och lilleman, han var lite pratglad och retade sin mamma så det gick långsammare och långsammare innan Sandra gav upp och placerade Jörn bakom ratten. DÅ susade bilen!!!
Och vi andra lekte leken "Gul Bil" lite till som vi gjort i stort sett hela resan. Vann gjorde lilleman. Och vann gjorde han särskilt när han tyckte att snön skulle vara gul. Då kunde man ju vinna hela tiden för snö, det var det väääldigt gott om. Innan resten av sällskapet kom på att gul snö, njaee, det kanske inte är någon stor hit... Bläää... *hihi*
Hemvägen gick lite bättre. Bilen susade med Jörn bakom ratten och Jörns "genväg" till Nossebro som vi tog upp och som tog oss ungefär dubbelt så lång tid som normalt togs inte på hemvägen. Det gjorde inte heller de andra 2 bilarna med bror, svägerska, mor, far och barn i. De körde alldeles tokigt på vägen upp så de var definitivt inte imponerade av Jörns "genväg". Så det blev den vanliga vägen hem och vips var vi på stallbacken igen!
Där skickade den eminenta Audin ut oss på bar backe och sedan susade, nej, lunkade, den hemåt Onsala med sitt sällskap. Kvar stod vi i vinden och frös. Och det innan vi ens kommit in i stallet. Väl därinne var klockan ganska sen så det skulle bli en kortare tur. Var det då alltså tänkt, men så blev det nu inte. När det var dags att lyfta bakhovarna och göra rent dom så upptäcktes till vår förvåning att ena skon spruckit nästan helt igenom medan den andra hade början till en spricka. Så det blev till att bortsa och pyssla lite istället innan lilla Annie-tjejen fick gå in i sin etta med vattenvrå och äta lite hö. Annie var nog inte så jätteledsen, men vi var desto mer förbryllade över detta. Och just nu när "hovis" garanterat inte fanns tillgänglig sådär lätt med tanke på alla helger mm.
Kontakt togs med Sandra som är den som sköter kontakt med hovslagare. Hon skulle göra sitt bästa och trots hennes allra bästa blev det inte bättre än att Annie fick vila. Till den 3 Januari året därpå. =)
Man ser sprickan mitt på skon, mot tån. Jag tror att det blev hög belastning på tån pga broddarna. Skon var återanvänd och den görs av hovslagaren själv då det är så speciella skor. Man kan inte tro att den bara suttit på i ca 3 veckor!
Kommentarer
Trackback
