cielobprettyannie

Det började ju så bra.... Men slutade så dåligt... Så kan man sammanfatta deltävlingen i Vallda.

Veckan efter förra deltävlingen i Ulricehamn så tog vi med oss lagets hästar till Vallda. Ridklubben ligger ett stenkast från vårt stall så resan tog mindre än en halvtimme. Skönt för oss, men säkert ännu skönare för hästarna.

Väl på plats så lastade vi ur och vår duktiga lagledare fiade och trixade så allt skulle vara klart inför första start. Till den här tävlingen hade jag, förutom mina 2 lagstarter, även anmält mig till 2 klasser individuellt, men jag skulle bara genomföra 3 ritter. Logiskt, eller? :)

Först ut för mig och Annie blev reining. Vi hade tränat hemma en del och jag hoppades att hon inte skulle vara lika lättskrämd då vi var ute för bara en vecka sedan. Jag ville ju visa upp oss från vår allra bästa sida eftersom vi dagen till ära skulle få lite publik i form av min mamma, min styvfar samt min syster och hennes pojkvän. Annie var dock inte lika imponerad av publiken. Hon vet att jag inte riktigt kommer åt henne på tävling och snart fick jag också lite problem med spinnen. Som tur var fanns Sandra där som kunde visa Annie att man faktiskt inte får uppföra sig precis hur som helst. Sandra spann loss där med sitt blonda, långa hår och det var en person som undrade vad det var för ett "flarne" som satt på Annie med det långa håret flygandes runt huvudet och högklackade skor. Det hela blev mycket roligt när vi fick det berättat för oss i efterhand! 

När så Annie var "korrigerad" och kunde uppföra sig någotsånär, så blev det snart vår tur att gå in på banan. Första biten in till mitten gick hur fint som helst. Det var ju bara skritt. :) Resten gick inte heller dåligt, men det där med att stå still aldrig så kort stund mellan galoppvolterna och spinnen visade sig vara en något svår nöt att knäcka just den här dagen. Utgången drog *väldigt*. Följden blev att vi kom en aning ur kurs och för att inte förvärra det hela så fick jag skynda på starten av spinnen. Inte optimalt, men hyfsat ändå. 

(Kortet tillhör MalinsPictures)

 

Glädjande nog kom min stallkamrat, Linn, och hennes fina häst Labell 2a efter mig i reining (individuellt). Linn har kämpat hårt med sitt sto som verkligen inte är den lättaste häst som finns.

 

(Kortet tillhör MalinsPictures)

 

När reiningen var klar så var det en stunds vila för Annie och mig. Vår nästa klass var Western Riding som vi skulle tävla för laget. 

Det skulle visa sig att resten av dagen inte alls blev som det var tänkt. Inte ens i närheten... :(

 

Ungefär vid lunch gick strömmen. En stund därpå kom den tillbaka för att strax försvinna igen. Och där stod arrangören med en westerntävling som skulle utföras. Inte bra alls! Det jobbades febrilt, men det tog säkert ett par timmar innan det hela var avhjälpt. Under tiden fick vi rida fram i ett minst sagt *mörkt* ridhus. Tävlingsledningen flyttade själva klasserna till det mindre ridhuset intill som var marginellt ljusare. Nackdelen med det ridhuset var att det var av modell äldre och läktaren där publiken ska sitta är utmed långsidan. Inget fel på det, om det inte hade varit för att den var en bit upp. Strax under taket. Annie gillar inte att ha publiken helt inpå sig och hon gillar heller inte att höra saker hon inte kan se och hon gillar *definitivt* inte mörker!

Men, nu var det som det var och det var bara att gilla läget. Klasserna skulle köras medan ansvariga letade felet till strömavbrottet.

När det blev vår tur så var Annie tveksam till att gå in i det mindre ridhuset. Vi red fram därinne innan reiningen, men då var det ljust. Nu var det mörkt och en hel mängd folk som hon hörde men inte visste vart de fanns. Och därför hade vi tydligen aldrig varit därinne förut... Vi gick fram till insläppet på lite darriga ben och vi hann nog få in ett par ben i ridhuset innan Annie slog till reträtt och gjorde en helt fantastisk spinn! Ut ur ridhuset... *suck* Det blev till att börja om och ta sig in. Man fick gå in så fort hästen innan startat så ens häst skulle hinna vänja sig vid mörkret. Nu kanske det är så att En Helt Normal Häst har hyfsat lätt att vänja sig, men Annie är inte alltid en Normal Häst. Så hon var tveksam. Vi fick dessutom stå i hörnet (typ) med rumpan mot kortsidan och nosen mot andra kortsidan och sålunda hela kroppen mot Den Farliga Långsidan. Där det var en Massa Ljud. Från Ovan. Alltså Mycket Farliga Grejor. Det blev lite fnork och svårigheter att stå still innan vi fick startsignal och kunde rida iväg i skritt. Skritt brukar vara en bra gångart, men Annie hinner helt klart tänka lite för mycket när det går så sakta så när vi kom fram till den enda bommen så sa det *KLONK* med åtminstone 3 av 4 hovar. Hon missade nog att klonka med en och det får vi vara nöjda med. Nackdelen är att man får sämre poäng om man klonkar.. Annie brys sig visserligen inte. Hon Överlevde. Det är allt som räknas. Resten av banan med serpentiner och galoppombyte mm fungerade smärtfritt även om det kändes som om vi hade lite mycket "räzerhäst" denna dag. Återigen kom jag på mig att jag hummar och hummar och sitter bak och trycker ner fötterna och, naturligtvis, hänger i tygeln utan att Annie reagerar nämnvärt. Hon vill bara bli Klar. Så hon kan gå ut ur det farliga ridhuset. Ganska snart var vi mycket riktigt klara och kunde lämna ridhuset och andas igen. Och SE! Det fanns ju en massa ljus därute! *puh* Ritten gick egentligen mycket bra och jag låg bra till enligt vår lagledare. 

Då detta var en lagstart och inte en individuell så tog jag av Annie sakerna. När de individuella vinsterna ropades upp så fick jag veta att jag "vunnit"? Eh, nej, nu blev det nog fel? Vår lagledare tog tag i det som tur var, men det borde ju innebära att laget låg bra till eftersom jag måste ha gjort en bra ritt. Trodde vi... :(

 

Sista start för Annie och mig blev sen. Inte förrän någon gång vid 19.30-20 red jag min sista start som endast var en individuell ritt. Denna gång i Western Horsemanship. Anledningen till min start här var att jag ville träna Annie inne på banan. Och mig själv så jag lär mig att reglera henne. Tyvärr hade väl luften gått ur oss lite såhär dags så Annie var ganska sur och själv var jag väldigt trött. Strömmen var tillbaka sedan flera timmar nu så nu kunde vi återigen rida i det stora och ljusa ridhuset. Annie var ganska duktig trots allt. Man skulle göra ett kort individuellt mönster först och sedan skulle vi alla göra railwork. Annie gillar *inte* railwork. En del ryttare har mycket dålig koll på sina hästar så de hamnar i rumpan på henne och det gillar hon inte. Annie visar det genom att jag märker att hon kör upp huvudet och slänger det lite fram och tillbaka samt att farten ökar. Naturligtvis. En önskan vore att folk kunde reglera sina hästar eller helt enkelt vända över eller något så de inte stör. Nåväl, själva ritten gav oss ännu en första plats och den här gången vann jag förutom rosetten, ett par skydd att ha under lindorna. Lite synd att de var modell "bautastor", till typ halvblod på 180 cm eller något. Dessa skydd skulle jag kunna linda in hela Annies ben i! :)

 

(Kortet tillhör MalinsPictures)

 

En av våra stallkamrater, Olivia, placerade sig som 3a i samma klass. Hennes lille ponny Tommi har bara tränats i western ett par månader här. 

 

 

I och med att Western Horsemanship klassen var över så var det dags för tävlingsledningen att försöka räkna ut hur det gått för alla lag. Det tog en bra stund. Tyvärr hade de inte meddelat en enda placering, förutom de individuella, under hela dagen. Trots att detta ska göras enligt reglerna. Nu var det väl ingen som protesterade eftersom man tror att allt görs rätt och riktigt. Denna deltävling som var nr.3 var den sista och vinnaren nu var det lag som skulle representera Division Väst i Sandviken i September när alla allsvenskans lag möts och gör upp. Vårt lag, Team Långås, låg 1a inför denna deltävling och vi trodde oss nog ha en god chans till seger eller en 2a plats. Vår lagledare hade mer eller mindre sprungit benen av sig under dagen för att korrigera felaktigheter såsom att jag fick en individuell placering där jag red i lag och tvärtom. Det var... Mycket!

 

Efter en extremt lång väntan så kom resultaten. Vi kom 2a. Ja, ok. Då hade väl vinnande lag presterat bättre, men vi undrade allihop hur det gått för oss rent placeringsmässigt..? Vi skulle få veta. Senare. Tills dess höll vi god min och skålade eftersom vi ansåg att vi varit duktiga ändå. 

 

(Kortet tillhör MalinsPictures)

 

Tråkigt nog var det inte slut med detta. Det var en man som förirrat sig bort under dagen så mycket tid och engagemang hade lagts på att försöka hitta honom från väldigt många håll. Nu när tävlingen var över och vi alla skulle åka hem så fullkomligt invaderades hela stallplan av poliser, polishundar, polisbilar och t.o.m en polishelikopter. Det var bara för oss att försöka få bort oss och våra hästar från platsen så fort som möjligt så de kunde få jobba. Mannen hittades senare och var vid god vigör.

Vi var hemma i stallet vid 22 och det var inte utan att vi alla var rätt slitna... 

 

Ett par dagar senare kom resultaten och med dom en tråkig radda händelser eftersom det visade sig att min ritt i Western Riding "försvunnit" och därmed aldrig räknades in i lagresultatet. En vinst gav 15 poäng (ja, jag vann klassen) som skulle ha lagts på vår totalpoäng men som nu inte gjordes. HADE så gjorts så hade vårt lag vunnit. Vi lämnade in en protest som efter 10 veckor (!!) sköts över till WRAS som efter ett antal veckor där med skickade tillbaka frågan utan åtgärd vilket gjorde att vi nu var en bit in i Augusti och WSG visade sig tandlösa nog att gömma sig bakom WRAS istället för att ställa saker och ting till rätta. Det hade funnits olika vägar att gå, men WSG valde den enkla.

Kan jag säga att vårt team inte var glada? Och ja, det blir helt klart en annan klubb för mig nästa år. WSG återgår jag inte till. Det är inte kul attt tävla för en klubb som inte står bakom sina medlemmar till fullo. 

Vår lagledare ska ha en stor eloge för allt engagemang hon lade ner under efterspelet av Western Allsvenskan!

 

(Kortet tillhör MalinsPictures)

 

Skönt är att veta att *egentligen* vann vårt lag. Tänk vad starka vi ändå varit? Ett lag som verkligen slagit ur underläge. 3 av ryttarna var minst sagt "blåbär" på detta med western (en av dom red dessutom lånad häst!), samt 2 som är duktiga ryttare, men en av dessa har en grön häst (unghäst) och så jag som är ganska ny på detta med reining och helt klart "blåbär" på tävling, men visserligen har jag en superduktig häst, men knapparna har jag inte riktigt hittat. Av alla dessa ryttare så är 2 under 18! Vilket lag vi varit! Hela säcken har knutits ihop av en duktig coach som baxat oss åt rätt håll. Inte alltid så lätt när känslor och annat tar överhanden. 

 

GRATTIS TILL BÄSTA TEAM LÅNGÅS!!! =)