Rein In Sweden - Eller hur man får alla sina mål uppfyllda. =D

Äntligen var det dags för årets första tävling för Annie. Sandra hade förberett sig ordentligt och hon hade varit iväg och tränat för sin "nya" tränare, Peter Ljungberg. Han visade en del nya "moves", men de vågade hon sig inte riktigt på att använda fullt ut. Man vill väl visa att man kan och inte göra bort sig det första man gör!?

Fredagen den 15 April hade jag packat min kylväska och satt mig på bussen in till stan. Där skulle syster möta upp mig och vi skulle åka ner till Annie. Ja, man *måste* ha en kylbag med sig på bussen. Man kan ju bli hungrig?
Väl i stallet fixade vi ordning det sista och packade in oss och Annie i bilen för färd mot Skara och Axvall. På den här tävlingen åkte även stallhusse och stallmatte med plus stallhusses son. Stallhusse och sonen skulle dela på stallhusses hingst, Nu Tivio Chex. Stallmatte bestämde sig för att inte rida alls (det är hon som äger Annies syster, Betti) och hon körde vårt ekipage på vägen upp. Det sägs att det finns viktbestämmelser på en transport... *hehe*
Resan upp gick alldeles utmärkt och vi hade kommunikation med det andra ekipaget via walkie talkie. Moderna tider nu... ;-) Hästar och ryttare checkades in och vi fick våra boxplatser till djuren. Tävlingen skulle hållas alldeles bredvid Axvalla Travbana och våra hästar stallades upp på travbanans stallområde.


"Nam nam!!! MAT! Tänk att man ska behöva åka så långt bara för att få något att äta...? *mutter*"

Vi var uppe vid 19.30 och Sandra ville gärna testa Annie lite inne i ridhuset. Som ryttare tar man ofta alla chanser till att få rida inne på själva tävlingsbanan så hästen inte ska bli rädd när det sedan gäller. Sagt och gjort, Annies sadlades på och Sandra tog sig en tur. Och det gick inte alls bra. Annie tyckte det var onödigt att först bli ivägsläpad till Skara och dessutom bli riden? Någonstans går väl en gräns? Även för en liten tjej som Annie. Sandra tjurade till och fick upp sin mobil. Vi som satt på läktaren tänkte att jaha.. Kan hon aldrig låta den vara? Vad vi inte visste var att Sandra ringde ett utrikessamtal, till Annies uppfödare Steffen Breug. Efter tips från honom så fungerade det bättre. Gott!

När hästarna var nattade satte vi kosan mot McDonalds. Vi var tvungna att få något i våra magar med. Klockan hade nu blivit närmare 23 så det var allt på tiden. Efter "middagen" så åkte vi till vår stuga där vi sov. Sov och sov förresten, det var någon som behagade snarka heeela natten... Och denna någon var samme person som frågade oss andra vem det var som hade snarkat så!

Sandra och Annie skulle starta på förmiddagen. Inte alltför tidigt denna lördag vilket kändes skönt. Vi hann äta frukost och allt innan det var dags att bege oss bort till Annie för att göra iordning. Hon måste ju vara lite snygg med. Det putsades och fejades runt om på stallbakcen och rätt som det var som kom en och annan travare in på området. Livet på travbanan står minsann inte still för att det vankas westerntävling i närheten.


"Jaha... Och nu då??? Det här känns inte riktigt som hemma..."

Framridningsbanan var utomhus denna gång. Härligt! Om det inte varit för allt damm... Herregud vad det dammade! All möda och tid vi lagt ner på att borsta och putsa häst och saker var som bortblåst. Nåväl, nu är det ju inte utseendet man dömmer på, men det är roligt att kunna presentera en snygg och välskött liten tjej.


"Domdidom... Lalalaaaa.... Ett litet gruskorn satt på en sten.... Tralaa... Shit vad det blåser. Har någon verkligen tänkt över det här?! Och vart är min MAT??!"

Snart nog var det dags för själva klassen och vi gick bort till ridhuset och fick på Sandra silvertejpen, hårsprayen och hatten. Ja, exakt... Fråga inte...

När det här var gjort tog jag och stallmatte och kilade in för att titta därinne. Nackdelen med Axvall tävlingarna är att det är svårt om inte omöjligt att kunna titta på klasserna från insläppet. Alltså måste man gå från ena änden av ridhuset till den andra för att komma in och titta för att sedan gå ut och tillbaka igen efteråt. Man får motion på Axvall. MYCKET motion. Det är långt. Till allt. Verkligen. Punkt.

Inne i ridhuset langade stallmatte upp kameran. Nu ska här filmas! Och in kom vårt fina ekipage. Och som de red... Tills det bara var ca ett halvt varv kvar. Då STANNAR Sandra framför domarna och gör fina spins. Och anser sig klar. Men.. Eh... Hur tänkte hon NU??! Just precis. Hon skulle ridit ett halvt varv till och stannat på motsvarande långsida, men Sandra ansåg att hon nog kunde putsa till mönstret själv.. *hehe* Behöver jag säga att det blev Score 0?? Nej, trodde inte det. ;-)
Förutom den lilla fadäsen såg det oerhört fint och lugnt ut. Ridhuset är *enormt*! Verkligen! Och Annie är normalt en liten häst. En väldigt liten häst. Och inte såg hon större ut härinne. ;-)

Väl ute mötte vi upp dom och Sandra var trots missödet nöjd med sin ritt. Annie hade skött sig bra trots allt.

Det skulle inte bli något pris för Annie så vi tog tillbaka henne till stallet och lät henne få lite lugn och ro samt att hon förtjänade sin lunch.

När eftermiddagen kom så gick vi tillbaka och hämtade det lilla djuret. Nu hade de ännu en chans att visa vad de går för! Om jag inte minns alldeles galet så blev det lite missbedömning här hur långt innan vi behövde värma henne så lill-tjejen fick vara igång alltför länge innan sin klass. Det här tycker jag är en av de jobbigaste bitarna. Att beräkna hur långt innan man ska ha hästen klar. Annie behöver en stund på sig att värma. kanske inte för att bli varm egentligen utan mer för att kunna koppla av och inte stissa upp sig för saker som bara hon ser.
Nu blev det lite olyckligt så att hon fick vara igång så länge att hon visserligen hann coola ner sig, men samtidigt blev hon kanske lite trött med.
Jaja, man lär så länge man lever och det gick aldrig någon nöd på henne. När det började dra ihop sig denna gång så gick vi åter till ridhuset. På med silvertejp, hårspray och hatt och så skickade vi in dom på banan. Själv tog jag kameran och kilade iväg till läktaren för att både se och filma.
Den här gången kom de i "mål" på en Score på 66,5. En hel poäng bättre än nere på första tävlingen på Bökeberg i September! Härligt! Någon placering blev det dock inte. Sandra hade tittat lite tokigt och valt fel klass, men en erfarenhet rikare blev hon och hästen gick bra.

Efter det här så var Annies tävlingsdag slut och vi lät henne få komma tillbaka till sin box och få lite mer mat. Nu var det ganska sent och hon är van att få kvällsmat vid 19-tiden så det fick hon här med. Vi försöker hålla hennes invanda mattider så inte magen ska börja protestera.

Vi människor, hade köpt biljett till kvällens fest med mat. Fast någon fest var det aldrig tal om. Folk var trötta efter årets första tävling (kan ha varit någon innan denna) och det var rätt kallt i ridhuset där vi satt. Så vi beslöt oss för att göra natt redan vid 23-tiden.

Söndag! ;-) Som började illa för stallhusse... Han har en tendens att få migrän och det här var en sådan dag. Och när han har migrän så kan det komma upp lite från magen. Sandra och jag är inget att lita på när sådant sker och så inte heller denna dag. En fobi är en fobi, så är det bara! Vi var snabba med att plocka med oss våra saker och dra iväg till stallet. Vi tillbringade hela vår dag där medans stallhusse tillbringade hela sin i sängen. Vi bara hoppades att han skulle hinna "hitta sig själv" innan det var dags att åka hem. Som jag skrev tidigare, vårt ekipage är alltför tungt för att dras av min syster med B-kort. Man måste ha E-kort till det. Och det har stallmatte som körde oss upp. Och stallhusse som körde deras ekipage som oxå kräver E-kort. Nåja, nu ska man ju inte ta ut tråkiga saker i förskott, men lite oro kände vi allt...

Annies och Sandras första klass skulle gå under förmiddagen. I god tid sadlades Annie på och lite av stämningen hade kanske förlorats pga detta med stallhusse och oron för att komma hem så Sandra sa att det får helt enkelt gå som det vill. Och det gjorde det! =D Det gick som det ville såpass bra att de vann sin första klass för dagen! Med en Score på 68! Nu var ett av helgens mål uppnådda. Att vinna en klass. Skulle det andra målet uppfyllas? Det verkade lite mer sannolikt nu när det gått såhär bra. Andra målet för helgen var en Score på 69. Skulle det gå...? 

 

"Jag tyckte de sa att jag vann? Och vad får jag? En rosett och en pokal?! HUR hade de tänkt att jag skulle få ner min mule i pokalen? Neheee, man ska INTE äta ur den? Och rosetten då? Nehej, inte äta den heller... Men! Då har jag väl inte VUNNIT??!"


"Jag är tlllööööötttt...."

När det senare var dags för dagens andra klass fram mot eftermiddagen så var det egentligen bara att rida. Det hade ändå gått såpass bra. Och som de red... Det gick så bra att även helgens andra stora mål uppfylldes! In på en andra plats med en Score på 69! Härligt!!! Vilken dag och vilken helg det blev! Till och med vädret var på bra humör. Lite blåsigt, men inget som störde vårt humör. ;-)

Tillbaka vid boxen så började jag packa ihop Annies saker och göra henne klar för resan hem medan Sandra och stallmatte hämtade båda släpen. Vi hade fått inte alltför positiva vibbar från stallhusse under dagen. Han mådde absolut inget vidare, men nu är det ju så att båda hästarna måste hem. Tyvärr är stallhusses häst en hingst så det fanns inte en möjlighet att stoppa in lilla Annie tillsammans med honom. Hur skulle vi göra??

Stallmatte och Sandra åkte till stugan för att hämta resten av våra saker och även för att hämta stallhusse. När allt var städat och stallhusse var inbaxad i sin bil kom de tillbaka. Han såg verkligen inte pigg ut... Skulle sandra bli tvungen att köra ändå och ta smällen ifall vi blev stoppade? Tja, vad annars fanns det att göra?
Stallhusse mådde illa ytterligare en gång men efter det mådde han betydligt bättre sa han, och ville därmed pröva att köra sitt ekipage. Gick det inte fick vi helt enkelt byta på vägen. Sandra blev oerhört tacksam, då kunde stallmatte köra vårt.
Så började resan hem... Vi hade en del kontakt via walkie talkie på hemvägen och det verkade gå ganska så bra trots allt. Stallhusse kämpade på och meter för meter tog vi oss hemåt. Tills walkie talkien knastrade och vi hör stallhusse säga att han behöver stanna. Det är "ganska" akut... Hjälp?! Vi stannade så fort det fanns möjlighet att ställa 2 hästsläp efter varandra. Vi hade kommit en bit innan Alingsås nu. Tyvärr fick Sandra sätta sig fram och köra vårt ekipage. Fanns inget annat att göra. Tills vi kom på att be Jörn komma och möta upp oss! Sagt och gjort! Jörn ställde gärna upp och vid Lerum någonstans så hade han kommit så vi fick återigen stanna och låta Jörn ta över ratten och köra hem Annie medan jag fick sätta mig i våran bil så den kom hem. Och så var vi på väg igen! En bit... Vi kom till en backe när vi upptäckte att stallmattes ekipage (det med hingsten i) började ryka från bromsarna. Och som det rök! Sagt och gjort, ett nytt stopp utefter vägen. Stallmatte och Jörn kom fram till att stallmatte hade dragit åt handbromsen när hon var in i skåpet bak på deras bil för att hämta lite grejor. Det är otroligt lätt att missa detta med tanke på hur mycket det var under den här resan... Det hela åtgärdades och rätt som det var så var vi på väg igen! Skulle vi klara oss hela vägen hem nu? Det var frågan? Någonstans vid Kållered så körde jag om karavanen och körde först till stallet så jag kunde möta upp. Strax därpå kom de andra och vi lastade ur folk och fä.
Klockan var närmare 21 när vi alla slutligen skiljdes åt och jag måste säga att helgen var otroligt trevlig, men intensiv.

Man har inte roligare än man gör sig! ;-)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0